Det märkliga med Sveriges nationaldag är inte att vi firar den för lite. Det märkliga är att vi verkar lite generade över att fira den alls. Som om vi inte riktigt vet hur man gör. Som om vi står där med flaggan i handen och undrar om vi får vifta med den utan att någon ska missförstå oss. Det finns länder där nationaldagen är självklar. Där den bärs av en stark berättelse om frihet, kamp, revolution, självständighet eller överlevnad. Där man minns ett förtryck man kastade av

Det finns morgnar som inte vill skyndas på. Den här morgonen är en sådan. Nationaldagen ligger framför mig, öppen och stilla, utan måsten som tränger sig på från alla håll. En dag som jag till stora delar får bestämma över själv. Det är en ovanlig lyx, kanske större än man först förstår. Att inte genast behöva gå in i nästa sak. Inte kasta sig mot nästa uppgift, nästa möte, nästa punkt på en lista. Bara låta morgonen få vara långsam. Jag sitter kvar lite längre än vanligt. Lå

Det är en märklig plats att stå på. Mitt emellan. Vi som växte upp med fasta telefoner i hallen, kassettband som trasslade sig, brev som faktiskt tog dagar att komma fram och kartböcker som låg i handskfacket på bilen. Vi som kunde telefonnummer utantill. Vi som visste hur det lät när någon slog ett nummer på en nummerskiva. Vi som fick vänta. På svar. På bilder. På besked. På människor. Och som nu lever i en tid där allt finns direkt, men där nästan ingenting riktigt får ta

Att läsa en bok från början till slut håller på att bli en av vår tids mest radikala handlingar. Det låter kanske överdrivet. En bok. Några hundra sidor. Papper mellan två pärmar. Eller text på en skärm, om man nu föredrar det. Men i en tid där allt rycker i oss, där varje tanke avbryts innan den hunnit bli färdig, där världen tävlar om vår uppmärksamhet sekund för sekund, så har något hänt med läsningen. Den har blivit mer än en vana. Den har blivit ett motstånd. Regeringen

Förr frågade vi barn vad de ville bli när de blev stora. Nu måste de först fråga om yrket ens finns kvar. Det är en ganska brutal mening. Men kanske är det just därför den fastnar. För den säger något om den tid vi lever i. Inte bara om tekniken. Inte bara om artificiell intelligens. Utan om vad som händer med en generation när framtiden inte längre känns som en öppen väg, utan som något som först måste riskbedömas. Vi vuxna har ofta pratat om AI som ett verktyg. Något som sk

Ibland känns det som att världen springer ifrån oss. Inte bara tekniskt, utan mänskligt. Allting ska gå fortare nu. Svar ska komma direkt. Meddelanden besvaras omedelbart. Nyheter byts ut innan man ens hunnit förstå dem. Musik hoppas förbi efter tjugo sekunder. Människor scrollas förbi på några centimeter och mitt i allt detta försöker vi fortfarande vara människor. Det är kanske det som är problemet. För människan är egentligen inte byggd för det här tempot. Vi är byggda för

Det händer något med oss människor med åren. Sakta. Nästan omärkligt. Man börjar släppa taget om sådant som tidigare kändes viktigt. Att framstå på ett visst sätt. Att bli beundrad. Att försöka passa in överallt. Att hela tiden behöva bevisa sitt värde. Jag tror många människor går runt större delen av sina liv och försöker imponera. Genom jobb. Pengar. Kunskap. Kläder. Resor. Titlar. Åsikter. Framgångar. Och det är kanske inte så konstigt. Vi växer upp i en värld där människ

När man är yngre tror man ofta att vänskap handlar om närhet. Att ses ofta, ringa hela tiden, vara med i allt som händer i varandras liv och kanske gör det det då. Man har mer tid, färre ansvar, livet är mindre splittrat. Sedan händer något. Arbete. Familj. Barn. Trötthet. Olika städer. Olika liv. Plötsligt går det veckor, månader ibland, utan att man hinner träffas. Förr hade man kanske tolkat det som att vänskapen höll på att försvinna. Men jag tror inte att det fungerar s

Det finns en stund på dygnet som nästan inte tillhör någon. Den ligger där mellan natt och morgon, mellan mörker och ljus, mellan det som varit och det som snart ska börja. En kort stund då världen verkar hålla andan. Den här bilden tog jag strax innan fyra i morse. Kaffet i handen. Blommorna på räcket. Himlen i de där färgerna som man nästan inte tror på när man ser dem. Rosa, blått, orange. Som om någon dragit ett försiktigt penseldrag över hela morgonen och jag tänkte att

Det är första juni. Jag vaknade till ljudet av regn mot rutorna. Ett sådant där stilla, ihållande regn som får världen att sakta ner lite. Träden står mörkare gröna än i går. Gångvägen utanför är blöt. Himlen har dragit en grå filt över landskapet. Men när jag tog den här bilden för bara några dagar sedan var det annorlunda. Då stod syrenerna i full blom. Luften var mild. Molnen seglade fram över en blå himmel och allt kändes som om sommaren redan hade kommit. Det är märkligt