Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J

Det är tidig morgon. Mörkret ligger fortfarande kvar som ett täcke över trädgården, men någonstans där ute börjar dagen långsamt dra efter andan. Kaffet doftar trygghet. Det är en sån där morgon då man inte säger mycket – man bara är. Tankarna vandrar mellan det som väntar och det man lämnade igår. Små fragment av vardag och drömmar, stilla blandade i samma kopp. Oktober har sitt eget tempo. Dagarna känns både korta och oändliga på samma gång. Löven virvlar som om de försöker

Det finns ögonblick när allt hänger ihop. När man känner hur tiden, minnet, musiken och människorna man burit på plötsligt står stilla i samma andetag. Som om livet själv, för en kort stund, vänder sig om och nickar igenkännande. Jag tror att det är där jag rör mig, egentligen. I de mellanrummen där allt smälter samman. Där ett ackord blir en känsla, en känsla blir ett minne, och ett minne blir till ord som söker mening. Tiden går, men den tar inte med sig allt. En del stanna

Det är 1970. På bilden sitter min far Willy och hans bror Raymond i gräset, med varsin gitarr i händerna. En vanlig syn som jag minns det. För där gitarrerna fanns, där fanns också samtalen, skrattet, tonerna och närheten. De spelade ofta när familjerna sågs — inomhus, eller som här, i det gröna gräset en vårdag när solen fortfarande hade ett uns kyla i sig. Det är något med den bilden som rymmer mer än bara ett ögonblick. Den säger något om en tid som gick långsammare. Om et

Tiden är märklig. Den rinner, flyter, stannar upp – ibland allt på en gång. Ibland känns det som att livet går fortare än jag hinner leva det. Andra gånger står det nästan still, som om världen håller andan och väntar på att jag ska hinna ifatt. Jag har börjat förstå att tiden inte går, den växer.In i oss.Den sätter rötter i minnen, i människor, i platser som aldrig riktigt släpper taget. Det är därför vissa dagar stannar kvar medan andra bara försvinner. Kanske är det så li

Ibland undrar jag hur jag ser ut genom någon annans blick. Inte spegelbilden – den kan jag redan. Utan den där osynliga versionen av mig som bara andra ser. Kanske är det där man blir till, egentligen. I någon annans minne, i ett ord de säger om en, i en ton de hör i ens röst. Någon ser något man själv missar. Någon annan ser tvärtom för mycket. Och mitt emellan alla de bilderna försöker man hitta sig själv. Jag har fått höra saker om mig som stannat kvar. Att jag skriver med

Jag, Sigge och Ronny Det var Tacksägelsedagen idag. En dag för att stanna upp, för att känna tacksamhet – och kanske för att försöka...

Jag tror inte man vaknar en dag och bara vet vem man är. Det kommer långsamt. I fragment. Genom möten, minnen, musikstycken, platser....

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Ibland undrar jag vem jag egentligen är. Inte på det där förlorade sättet, utan mer som en stilla fråga som kommer till mig när jag...