Vi lever i en tid där hårdhet ofta misstas för styrka. Det märks nästan överallt. I debatter, på sociala medier, i kommentarsfält, i sättet människor pratar med varandra. Det är som att världen långsamt börjat premiera den som låter mest säker, mest brutal och minst tveksam. Att vara mjuk har nästan blivit något man måste försvara. Men ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om motsatsen. Att vänlighet är en av de största styrkor en människa kan bära. Inte den tillgjo

Det var inte så här dagen skulle bli. Jag hade en bild av den. Ganska tydlig till och med. Vad jag skulle göra, vad jag skulle hinna, hur det skulle kännas när jag gick och lade mig på kvällen. Det brukar vara så. Man lägger upp dagen i huvudet. Inte alltid i detalj, men tillräckligt för att känna att man har någon sorts riktning. Någon sorts kontroll. Och så händer något. Inget stort. Inget dramatiskt. Bara små förskjutningar. Något som tar lite längre tid. Något annat som d

På bilden - Tre Widekärr När jag ser den här bilden tänker jag inte först på kast, graderingar eller resultat. Jag tänker på gemenskap. På hur märkligt fint det är att få dela en sport över generationer. Tre personer i olika åldrar. Olika erfarenheter. Olika faser i livet. Men ändå på samma matta. Samma respekt för sporten. Samma språk utan att särskilt många ord egentligen behöver sägas. Det där har alltid varit en av judons största styrkor för mig. Att man får tillhöra någ

Vi tänker ofta att förändring sker uppifrån.Genom beslut. Genom politik. Genom makt. Men ibland börjar den någon helt annanstans. I ett kök. På en gård. I ett rum där någon till slut sätter ord på det som alltid funnits där – men som ingen riktigt lyssnat på. När Mina drömmars stad gavs ut var det inte bara en roman om Stockholm. Det var en röst. En röst som sa: vi finns också. Inte som bakgrund. Inte som statistik. Utan som människor. Fogelström skriver fram ett Stockholm so

Vi tre. Det händer nästan aldrig längre. Inte alla tre samtidigt i alla fall. Förr var det självklart. Vi växte upp tillsammans. Delade rum, skratt, bråk, musik, middagar, semestrar och de där helt vanliga dagarna som man inte förstod betydelsen av då. Man trodde nog att det skulle fortsätta så för alltid. Att familjen alltid skulle finnas inom några meters avstånd. Men livet gör något med oss. Man flyttar. Får jobb. Barn. Ansvar. Egna liv. Egna rutiner. Och plötsligt går det

Det finns dagar då man känner att man gjort sitt för stunden. Idag var en sådan dag. Dagen har tillbringats i Färgelanda sporthall under Föreningarnas dag. Ett väldigt fint initiativ där kommunens föreningar får möjlighet att visa upp sig, möta människor, prata verksamhet och kanske väcka något hos någon som ännu inte hittat sitt sammanhang. Och det är något vackert i det där. Alla dessa människor som lägger tid på något större än sig själva. Ideella krafter. Kaffe i pappmugg

Kristi himmelsfärdsdag. Fyrtio dagar efter påsk lämnade Jesus jorden och lyftes upp mot himlen i ett moln. Det var så man fick det berättat för sig i skolan på 70-talet. Hur det är i dagens klassrum har jag ingen aning om. Men jag vet att just de där berättelserna blev kvar hos mig – inte bara som kunskap, utan som något djupare. En känsla, kanske. Ett eko som aldrig riktigt tystnat. Trots att vi idag lever mitt i en tid där digitala system styr mycket av vår vardag och där r

Sanningen? Jag har nästan aldrig varit redo. Vi människor verkar bära på en märklig idé om livet.Att det någon gång ska uppstå ett perfekt tillfälle. Ett ögonblick då allting plötsligt känns självklart. När man är säker. Trygg. Förberedd. Då man vet exakt vad man håller på med. Men om jag ska vara ärlig tror jag att väldigt mycket av det där är en illusion. För jag kan inte minnas många gånger i mitt liv då jag faktiskt känt mig helt redo. Inte när jag började skriva på allva

Det farliga är inte att förlora något. Det är att vänja sig vid det. Det slog mig häromdagen när jag stod i dojon och hörde ljudet av fall mot mattan. Det där dova ljudet som för många bara är ett ljud i en träningslokal. Men som för mig blivit en del av livet. Något så självklart att jag nästan slutat höra det. Och kanske är det just där det börjar. När det vi älskar går från att vara något vi längtar efter – till något vi förväntar oss alltid ska finnas kvar. Jag tänker ibl

Vi säger att tiden går, men det är inte sant 0ch det är märkligt hur vi pratar om tid.Som om den vore ett tåg som lämnar oss kvar på perrongen. “Vart tog tiden vägen?” säger vi. Som om vi blivit bestulna på något. Men det är inte tiden som rör sig. Det är vi. Vi är de som långsamt förflyttar oss bort från det som nyss var självklart. Från röster som en gång fyllde huset. Från fredagskvällar som aldrig verkade ta slut. Från människor vi trodde skulle finnas där för alltid. Plö