Det finns dagar då man känner att man gjort sitt för stunden. Idag var en sådan dag. Dagen har tillbringats i Färgelanda sporthall under Föreningarnas dag. Ett väldigt fint initiativ där kommunens föreningar får möjlighet att visa upp sig, möta människor, prata verksamhet och kanske väcka något hos någon som ännu inte hittat sitt sammanhang. Och det är något vackert i det där. Alla dessa människor som lägger tid på något större än sig själva. Ideella krafter. Kaffe i pappmugg

Kristi himmelsfärdsdag. Fyrtio dagar efter påsk lämnade Jesus jorden och lyftes upp mot himlen i ett moln. Det var så man fick det berättat för sig i skolan på 70-talet. Hur det är i dagens klassrum har jag ingen aning om. Men jag vet att just de där berättelserna blev kvar hos mig – inte bara som kunskap, utan som något djupare. En känsla, kanske. Ett eko som aldrig riktigt tystnat. Trots att vi idag lever mitt i en tid där digitala system styr mycket av vår vardag och där r

Sanningen? Jag har nästan aldrig varit redo. Vi människor verkar bära på en märklig idé om livet.Att det någon gång ska uppstå ett perfekt tillfälle. Ett ögonblick då allting plötsligt känns självklart. När man är säker. Trygg. Förberedd. Då man vet exakt vad man håller på med. Men om jag ska vara ärlig tror jag att väldigt mycket av det där är en illusion. För jag kan inte minnas många gånger i mitt liv då jag faktiskt känt mig helt redo. Inte när jag började skriva på allva

Det farliga är inte att förlora något. Det är att vänja sig vid det. Det slog mig häromdagen när jag stod i dojon och hörde ljudet av fall mot mattan. Det där dova ljudet som för många bara är ett ljud i en träningslokal. Men som för mig blivit en del av livet. Något så självklart att jag nästan slutat höra det. Och kanske är det just där det börjar. När det vi älskar går från att vara något vi längtar efter – till något vi förväntar oss alltid ska finnas kvar. Jag tänker ibl

Vi säger att tiden går, men det är inte sant 0ch det är märkligt hur vi pratar om tid.Som om den vore ett tåg som lämnar oss kvar på perrongen. “Vart tog tiden vägen?” säger vi. Som om vi blivit bestulna på något. Men det är inte tiden som rör sig. Det är vi. Vi är de som långsamt förflyttar oss bort från det som nyss var självklart. Från röster som en gång fyllde huset. Från fredagskvällar som aldrig verkade ta slut. Från människor vi trodde skulle finnas där för alltid. Plö

Under våren har jag återvänt till svenska romaner som på olika sätt varit med och skrivit fram bilden av Sverige. Det började utan någon egentlig plan. En bok ledde till en annan och ganska snart blev läsningen också ett sätt att förstå något större. För vissa berättelser gör mer än att underhålla. De förändrar hur människor ser på sig själva, sitt samhälle och sin tid. I den här nya bloggserien skriver jag om romanerna som inte bara speglade Sverige – utan som hjälpte till a

Det är lätt att tro att Sverige alltid har varit här. Som det ser ut. Som det känns. Men sanningen är en annan. Sverige byggdes också av dem som lämnade det. Det finns böcker man läser och så finns det böcker som följer med en. Utvandrarna är en sådan. Jag har läst den igen under våren. Inte som en klassiker. Inte som en skolbok. Utan som en berättelse om människor som står vid kanten av sina liv – och måste välja. Och det är där den träffar. Inte i historien om Amerika, utan

Det började egentligen ganska stillsamt. En bok som legat lite för länge. En tanke som inte riktigt ville släppa taget och så den där känslan – att vissa berättelser inte bara vill bli lästa, utan förstådda. Under våren har jag återvänt till svenska romaner som på olika sätt format sin tid. Inte som ett projekt från början. Inte med någon tydlig plan. Mer som en rörelse. En nyfikenhet som fick styra. Jag har läst Utvandrarna igen. Inte som man läser den i skolan, utan som man

Det finns bibliotek man går till för att låna böcker och så finns det bibliotek man går till för att andas. Jag satte mig inte där inne för att läsa. Jag satte mig för att vara. Det är kväll nu. Den där sortens kväll när huset blivit tyst och världen utanför känns lite längre bort än vanligt. Jag går in i mitt egna bibliotek utan någon egentlig plan. Tänder inte ens alla lampor. Det behövs inte. Böckerna verkar trivas bättre i ett mjukare ljus. Jag tror inte alltid människor

Jag har varit på Mallorca några gånger nu och skrivit, men denna gång blev det annorlunda. Det märkliga är att det jag trodde skulle bli till ord där nere, aldrig riktigt blev det. Jag satt ju där. På balkongen. Med kaffet. Med utsikten över Palmabukten som vaknade långsamt, nästan försiktigt. Jag hade tiden. Jag hade platsen. Jag hade till och med känslan av att nu – nu kommer det. Men det gjorde det inte. Istället skrev jag om annat. Om morgnar. Om vägar genom Tramuntana. O