Det är som om luften vet vad som är på väg att hända. Den känns lite tyngre, lite mer beslutsam. Ljuset dröjer sig kvar, men utan samma hetta. Solen glider långsamt ner bakom skogskanten och lämnar himlen i färger som inte finns på någon färgkarta. Jag minns hur det var när man var yngre – när sommaren kändes oändlig och varje kväll var ett löfte. Ändå kom alltid den där sista. Den man inte visste var den sista förrän den redan hade passerat. Man satt där med vänner, skrattad

Den sista augusti. Dagen då ”vi gör det i sommar” plötsligt börjar låta som något vi får säga nästa år. Det finns en liten besvikelse i den upptäckten. Den där utflykten vi pratade om. Vännen vi skulle träffa när vi hade gott om tid. Kvällen då vi skulle samla några människor, tända grillen och låta timmarna gå. Allt det där som fick plats så självklart i juni, när sommaren fortfarande låg framför oss och såg betydligt längre ut än den visade sig vara. Sedan började vi säga ”

Det fanns en tid då dörrklockan kunde ringa utan att telefonen hade gjort det först. Ingen hade skickat ett sms. Ingen hade frågat om man var hemma. Ingen hade föreslagit en tid tre veckor framåt och avslutat med: ”Vi hörs när det närmar sig.” Det ringde helt enkelt på dörren. Och utanför stod någon man kände. ”Hej, vi hade vägarna förbi.” Det kallades inte att dyka upp oanmäld. Det kallades att få besök. Jag tänker ibland på hur mycket som ryms i just den lilla förändringen.

Det sägs att kultur är för alla, men ibland ser det ut som om den fortfarande kräver rätt efternamn, rätt plånbok och rätt föräldrar. Det är en obekväm tanke. Kanske just därför måste vi stanna i den en stund. För vi tycker gärna om att se Sverige som ett land där alla barn har ungefär samma chans. Där skolan jämnar ut skillnader. Där föreningslivet, biblioteken, kulturskolan och idrotten öppnar dörrar som annars hade varit stängda. Och visst är det sant ibland. Men inte allt

Det finns en idé om söndagen som veckans stora förberedelsedag. Kalendern ska ses över. Väskan ska packas. Tvätten ska vikas. Maten ska planeras. Veckans möten ska sorteras och någonstans mellan kaffet och söndagsmiddagen förväntas vi redan mentalt befinna oss på måndag morgon. Jag gör det själv. Blickar framåt. Tänker på det som väntar. Försöker ligga steget före. Men alla söndagar behöver inte användas till att förbereda veckan som kommer. Några söndagar behövs för att förs

Det började tidigt. Förberedelser inför klubbens deltagande på Harvens dag. Mattor, material, människor, tält och allt det där som behöver komma på plats när en förening ska visa upp sig. Och faktiskt hade vi tur med vädret. Under själva Harvens dag höll det upp, vilket gjorde att allt kunde genomföras på ett riktigt bra sätt. Sedan bytte dagen skepnad. När Leon kom senare hade regnet också hittat fram, men det gjorde egentligen ingenting. För med honom blir vädret mest en de

Efter tre års väntan är dagen äntligen här. I dag lämnar berättelsen mig och börjar sitt eget liv hos er. Det är något märkligt med boksläpp. Under en lång tid har berättelsen varit min. Jag har burit den inom mig, skrivit den, tvivlat på den, förändrat den och återvänt till den. Jag har levt med människorna, hört deras röster och följt dem genom Veronas gränder, över torgen och in genom dörrarna till Hotel San Micheli. Men i dag förändras allt. I dag släpps Berättelser från

Det finns platser som först bara är vackra. Och så finns det platser som, efter att man har skrivit en berättelse där, aldrig riktigt blir desamma igen. Den här bilden tog jag i Verona. Ponte Pietra över Adige, det stilla vattnet, de gamla husen och färgerna som nästan känns målade mot den blå himlen. Jag minns hur jag stod där och bara tittade – och hur staden samtidigt fortsatte leva runt omkring mig. När jag ser bilden idag ser jag inte längre bara Verona. Jag ser också Be

En sådan här kväll har jag svårt att inte skriva några rader om Dolly Parton. På något sätt har jag alltid tänkt att Dolly tillhör de där människorna som är odödliga. Inte på det sättet att de aldrig kan bli gamla eller sjuka, utan för att de känns som en självklar del av vår värld. Som om de alltid har funnits där och alltid kommer att finnas kvar. Samtidigt har jag den senaste tiden följt rapporteringen om hennes vacklande hälsa. Jag har sett rubrikerna och förstått att äve

När jag började skriva Berättelser från Hotel San Micheli visste jag ganska snart att handlingen måste utspela sig i Verona. Det var inte bara en vacker kuliss som skulle ge berättelsen en italiensk känsla. Verona blev något mycket mer än så. Den blev en del av berättelsen. Nästan som en egen karaktär. För mig är Verona en stad där tiden verkar röra sig lite långsammare. En plats där historien finns kvar i väggarna, på de smala gatorna och på de små torgen där människor fortf

Jag tycker det är fascinerande med hotell. De är platser där människor bara passerar förbi. Någon kommer med en tung resväska och ett hjärta fullt av förväntningar. Någon annan lämnar ett rum bakom sig med minnen som aldrig kommer att försvinna. I lobbyn möts människor som aldrig skulle ha träffats någon annanstans. Främlingar som för några minuter, några timmar eller några dagar delar samma plats i livet. Det är därför jag alltid har tyckt att hotell bär på så många berättel

Det finns något märkligt i tiden. Vi talar om läskris. Om barn som läser för lite. Om vuxna som inte längre orkar hålla koncentrationen genom en hel bok. Om skärmar, korta klipp och ett samhälle där allt ska gå snabbare. Och samtidigt kommer en bokhöst som nästan svämmar över av berättelser. När SVT går igenom höstens utgivning konstaterar man just detta. Det råder knappast någon brist på böcker. Tvärtom. Det finns romaner, samtidsskildringar, mörker, humor, influencers, unde

Det finns låtar som man lyssnar på. Och så finns det låtar som tar tag i en och förflyttar en. Igår hände det igen. Jag hörde ”Fanfar” med Staffan Hellstrand och på bara några sekunder var jag tillbaka någonstans långt bak i tiden. Till 90-talet. Till en period i livet där musik inte bara var något man lyssnade på – den var något man levde med. På den tiden var Staffan Hellstrand min stora profet. Det är kanske ett stort ord att använda, men det är faktiskt så det kändes. Det

Det finns dagar som inte behöver innehålla något stort för att ändå kännas väldigt betydelsefulla. Idag har varit en sådan dag. En dag med händerna i köket, med dofter som påminner om en annan tid. En dag med inläggning av gurka, paprika och chili. Burkar som fylls med sommarens smaker och som får vänta på att öppnas när hösten och vintern gör entré. Jag älskar skördetiden. Det finns något nästan ursprungligt i det där att ta hand om det som vuxit fram. Att förädla det man od

Det finns ögonblick i ett bokprojekt som betyder mer än andra. Den första meningen. Det sista kapitlet. Punkten som faktiskt får stå kvar. Stunden när man skickar iväg manuset och inser att man inte längre kan ändra någonting. Och så finns den där stunden när boken plötsligt ligger i ens hand. Igår kom den. Det första exemplaret av Berättelser från Hotel San Micheli. Jag har sett omslaget hundratals gånger på en skärm. Jag har läst texten fram och tillbaka, flyttat ord, struk

Det är tid för reflektion. Jag känner det i hela kroppen. Den där tröttheten som inte riktigt handlar om att någonting är fel, utan snarare om att mycket har hänt. Många tankar, många människor, många beslut, många saker som ska hinnas med. Jag är trött. Väldigt trött faktiskt. Men samtidigt nöjd. För det händer roliga saker i mitt liv just nu. Sådant som jag har längtat efter, arbetat för och ibland nästan glömt bort att jag en gång drömde om. Det finns projekt som rör på si

Föreningsliv bygger på människor som använder en ledig lördag till att tillsammans försöka göra någonting bättre för andra. Den tanken följer mig denna måndagsmorgon när jag ser tillbaka på lördagens strategidag i Färgelanda Judoklubb. Runt bordet satt människor som hade kunnat använda dagen till så mycket annat. Alla har vi arbeten, familjer, hem och egna liv som behöver vår tid. Ändå samlades vi för att prata om klubbens framtid, höstens verksamhet och det som behöver göras

Den här boken började skrivas under 2023. Jag visste ganska tidigt att jag hade hittat en historia som betydde något alldeles extra för mig. Den följde med mig till Verona, där ett tiotal kapitel växte fram. På caféer, på hotellrum och på torg där människor passerade medan berättelsen sakta tog form. Verona blev inte bara platsen där romanen utspelar sig. Den blev också platsen där den föddes. Men en bok har sitt eget tempo. Ibland behöver den få vila. Få omarbetas. Få mogna

Från ett träningspass på klubben. Det är söndag förmiddag och jag tänker på gårdagen. Vi hade strategidag i Färgelanda Judoklubb. Några människor samlades runt ett bord under några timmar för att prata om hösten, verksamheten, prioriteringar och framtiden. Det fanns en agenda. Det fanns frågor som behövde diskuteras. Det fanns förstås också kaffe, mat, anteckningar och allt det där praktiska som hör en sådan dag till. Men när jag sitter här dagen efter tänker jag att det vikt

Jag på en uteservering framför Arena Di Verona När jag började skriva Berättelser från Hotel San Micheli tänkte jag aldrig särskilt mycket på vilken genre boken tillhörde. Jag ville bara berätta en historia. En berättelse om människor. Om kärlek. Om de val vi gör – och de vi aldrig vågade göra. Om möten som förändrar oss. Om hur vissa platser blir en del av ens liv. Men när boken nu närmar sig utgivning har frågan kommit allt oftare: "Är det en feelgood?" Det naturliga svare