Det finns veckor som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå känns i kroppen. De glider inte förbi obemärkt, de lägger sig som en lätt tyngd över axlarna – inte för att något var fel, utan för att allt bara varit… mycket. Många tankar. Många krav. Många små saker som tillsammans blev en hel värld att bära. Och så kommer fredagen. Det är något med just den dagen. Den öppnar inte dörrar med ett brak, den smyger mer. Men man känner det ändå: veckan släpper taget om en. Lit

Det finns en rastlöshet i tiden som nästan går att ta på. En otålighet som kryper under huden, som om hela samhället håller andan och väntar på den där snabba lösningen som ska fixa allt: lyckan, kroppen, relationen, jobbet, själen. Det finns appar för allt nu. Metoder. Program. Genvägar. Löften om att det svåra ska gå fort om vi bara gör rätt. Men det är något djupt mänskligt som går förlorat i den där jakten på snabba resultat:Tiden. Den där nödvändiga, obekväma, ibland smä

Min karaktär Jaxon Frost i nya boken Sista vykortet från Manhattan. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Samuel Beckets första sida av sin novell Murphy. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns ett märkligt tryck i vår tid: att vi alltid ska vilja ha mer. Mer upplevelser, mer möjligheter, mer alternativ, mer att bocka av, mer att fylla dagarna med. Som om själva värdet av våra liv sitter i hur fulla våra kalendrar är, hur många val vi har, hur många dörrar som står på glänt samtidigt. Men det är tröttande, det där. Inte för att möjligheter är dåliga – utan för att våra liv inte är oändliga. Vi har bara en viss mängd tid, en viss mängd kraft, en viss mängd

I veckan hände det. Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen. Inte som fil. Inte som korrektur. Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas. Utan som bok. Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det? Att hålla den där boken i handen

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns dagar då allt känns lite för stort. När världen lutar fel, när tankarna går i otakt, när man tappar tråden mitt i meningen. Såna dagar kan man lätt tro att man måste förändra allt. Göra om, börja om, rensa ut, bygga nytt. Men gång på gång upptäcker jag samma sak: Det är inte de stora besluten som bär oss. Det är de små ritualerna. De där återkommande, nästan osynliga handlingarna som följer oss genom livet som en mjuk rytm. Morgonkaffet i samma kopp. Den första prom

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f