För en vecka sedan. Det är märkligt hur vissa platser bär på så mycket historia. Man kan gå in genom dörren som vilken kväll som helst – men i kroppen finns minnen som genast vaknar till liv. Den här kvällen var det Back Road Band som spelade. Och där stod jag tillsammans med några andra gamla medlemmar från Beer Drinking Boys Tillsammans med ungdomarna i Back Road Band. Och någonstans där, mitt i allt, händer något. Ni vet den där känslan. Den där som börjar som ett litet st

Igår var det en sådan där kväll på judomattan när kroppen inte riktigt ville vara med. Jag mådde inte bra helt enkelt. Ni som tränar vet hur det kan vara. Man kliver in i dojon med samma tanke som alltid – att träna, svettas lite, få känna den där sköna tröttheten efteråt. Men redan i uppvärmningen kände jag att något inte stämde. Kroppen var tung. Stel. Seg, jag kände mig illamående. Varje rörelse kostade mer än den borde. Förr i tiden märkte man knappt sådant. Kroppen bara

Kalendern viskar: nu får du börja hoppas. Ute har det varit precis så där som man drömmer om att mars ska vara. Kallt, ja. Kinderna nyps röda när man går ut. Men solen. Den där klara, nästan obarmhärtiga vårsolen som inte värmer fullt ut men lovar något större. Ljuset ligger över åkrarna och över väg 172 som om någon dragit upp dimmern på tillvaron. Det är en vecka sedan vi kom hem från Marrakesh. En vecka sedan palmer, varma dagar och det där särskilda ljuset som bara finns

I torsdags stod min son Eric där. På scenen i Alhem här i Färgelanda. Back Road Band gjorde sin första spelning. Första riktiga. Första gången med publik som kommit för att lyssna. Ljuset var kanske inte dramatiskt. Ljudet säkert inte perfekt. Men det spelade ingen roll. För det var början på något. När jag stod där och tittade gled jag bakåt i tiden. Året var 1983 Vi hette Power. Det skulle vara hårdrocksgala i just Alhem. Och vi – femtonåriga, fulla av drömmar och större s

Mörkret lägger sig stilla över bokryggarna och gör titlarna suddiga. Jag sitter och stirrar in i bokhyllan som om den skulle svara mig. Det har gått nästan en vecka utan att jag skrivit. Varken litterärt eller här. Orden har liksom stått och vägt i farstun men aldrig klivit in. Och så sjunger han. Van Morrison fyller rummet utan att ta plats. Det är något med hans röst. Den är både sprucken och trygg på samma gång. Som om den burit allt det där man själv försöker formulera me

Skönt att landa. Från flygplatsen rullade vi rakt in i verkligheten – snö i motvind. Efter dagar av ljus, värme och öppna dörrar möttes vi av kalla vindar och vinterblek himmel. Kontraster. Afrika i kroppen, Västsverige i ansiktet. Det är nästan som om världen vill påminna mig om att allt har sin tid. Solen. Resan. Hemkomsten. Och ändå. Det är fint att komma hem. Ikväll kom Eric. Vi spelade. Det behövdes inte mer än så. Han började med Clapton. Sedan gled vi över i John Mayer

Så var det dags att tacka för oss. Marrakech, du gav oss ljuset vi kom hit för. De där kyliga morgnarna som klarnar tanken. Den varma solen mitt på dagen. Kvällarna som sänker tempot och låter samtalen ta plats. I dag flyger vi vidare mot Paris. En annan stad. En annan puls. Ett nytt kapitel i samma resa. Det är det bästa att lämna en plats när man fortfarande tycker om den. Att låta den vara hel i minnet. Tack Marrakech. För ljuset. För värmen. För stunderna. Nu – Paris för

Sista kvällen i Marrakech. Det är vackert med avslut. I att veta att det här är den sista promenaden längs poolkanten, den sista kvällen med palmernas svarta siluetter mot den djupblå himlen. I morgon åker vi hem. Hem till allt som väntar – livet som rullar på, med sin rytm och sina krav, men just nu är tempot ett annat. Lite långsammare. Lite mjukare. Vi ska ha en fantastisk kväll. Inte för att den måste vara spektakulär. Utan för att den är vår. Ett samtal som får ta plats.

Vi trivs i Marrakech. Ljuset är klarare. Himlen större. Vattnet i poolen har den där nästan overkliga blå tonen. Jag står där med solglasögonen i handen och försöker ta in att det bara är några timmar hemifrån – och ändå en helt annan värld. Så här års är alternativen få om man vill ha riktig värme utan att flyga över Atlanten. Kanarieöarna, ja. Kanske. Men Marrakech är något annat. Här är det 23–26 grader mitt på dagen. Klar luft. Torr värme. Morgnar som är lite kyliga men f

Det är lördag i Marrakech, men egentligen är det inte platsen som är det viktiga just nu. Det är morgonstunden. Anette säger: "Jag tycker bäst om morgonen." Och jag kan inte annat än hålla med. Morgonstunden är som en hemlighet. Den tillhör dem som vaknar innan världen hunnit bli högljudd. Innan mobiltelefoner börjar surra, innan planerna tar över, innan dagen blir prestation. Här är det svalt. Ljuset är mjukt, nästan blekt. Det ligger över pelarna och de mosaikklädda väggarn