Det smyger sig inte alltid på. Ibland står det där mitt i rummet, utan att göra så mycket väsen av sig, och bara väntar på att bli sett. Det är inte dramatiskt. Inte tungt. Inte ens särskilt sorgligt. Det är mer… tydligt. En dag märker man att man inte längre tänker “sen, när livet börjar på riktigt”. För det har redan gjort det. Och det har pågått ett bra tag. Man står inte längre i startgroparna och tittar framåt med samma otåliga hunger. Man står någonstans mitt i det. Med

Jag bär alltid en sorts längtan som inte riktigt går att förklara. Den som inte handlar om det som ska komma, utan om det som redan varit. Jag kan känna den ofta. Den bara dyker upp. I en låt. I ett ljus. I en doft. Eller i något så enkelt som en tanke som plötsligt stannar kvar lite längre än den brukar. Och det märkliga är att det inte alltid handlar om att något var bättre. Bara att det var. Jag tänker på platser jag varit på. Gator jag gått. Rum jag suttit i. Samtal som k

Alla resor ger texter – men inte alltid de man tror. Jag trodde att jag visste vad jag skulle skriva där nere. Att det skulle handla om ljuset, värmen, havet som alltid ligger där och andas i bakgrunden. Att jag skulle fånga det där enkla, det där som nästan skriver sig själv när man sitter med en kaffe i handen och ser människor passera. Men det blev inte så. Jag skrev, ja. Några rader här och där. Några tankar som kändes viktiga i stunden. Men de där riktiga texterna – de s

Det står en kartong på golvet igen och det ligger några böcker på skrivbordet. Nya böcker. Samma omslag. Samma berättelse.Och ändå – inte samma. För det är något som händer när en bok passerar från tryck till hand. När den slutar vara min och börjar bli någon annans. I fredags kom ännu en leverans hem till mig. Det var egentligen inte tänkt så från början. Jag hade en bild av att boken skulle leva sitt eget liv där ute, i bokhandlar, i hyllor, i flöden. Men så började ni höra

Det är något speciellt som händer när en bok lämnar ens egna händer. Den är inte längre bara min. Den börjar leva sitt eget liv. De senaste veckorna har jag fått så många meddelanden från er som läst Sista vykortet från Manhattan . Meddelanden som stannar kvar. Som får mig att stanna upp. Som påminner mig om varför jag skriver. Och jag vill dela några av dem med er. "Den är inte lätt att lägga ifrån sig. Jag tänker hela tiden: bara ett kapitel till." "Det är något med sättet

Det har varit en bra vecka. Så där som man vill att veckor ska vara. Möten som landar rätt, samtal som leder framåt och beslut som känns både genomtänkta och positiva. Jag märker hur bitarna börjar falla på plats – inte minst i mitt skrivande. Det rör på sig. Saker som länge legat och väntat närmar sig nu ett läge där jag faktiskt snart kan börja berätta mer och det är en speciell känsla. Förväntan, på något sätt. Men ändå. Mitt i allt det där som är här och nu, dras tankarna

Året är 1979. Något mycket stort ska hända. Det ligger där i luften redan från början av året, även om jag inte riktigt kan sätta ord på det. En förväntan. En rörelse i familjen. Något som är på väg. Och så kommer den där dagen. Påskdagen. Den 15 april. Min lillebror Sigge föds. Jag minns känslan mer än detaljerna. Hur allt liksom stannade upp och samtidigt blev större. Hur världen, som dittills mest bestått av skola, kompisar, cykelturer och årstidernas växlingar, plötsligt

Året är 1970. Den 15 april föds Anette. Världen har precis klivit ur ett decennium som förändrade allt. 60-talet ligger bakom, men dess rörelse lever kvar. Människan har satt sin fot på månen. Vietnamkriget pågår. Protester, musik, idéer – allt rör sig. Allt vill framåt. Men 1970 är också något annat. Ett år då världen samlar sig. Tar ett andetag. Börjar förstå vad som faktiskt håller. I Sverige växer välfärden vidare. Nya bostadsområden tar form. Familjer flyttar in. Liv bö

Den 13 april. En ny vecka. Och jag är tillbaka i Sverige. Men våren… så där som jag vill ha den är inte riktigt här än. Jo, ljuset finns där. Det går inte att ta miste på. Dagarna har blivit längre, kvällarna dröjer sig kvar. Men annars är det en försiktig vår. En kall april som inte riktigt bestämt sig. Grönskan tvekar, håller igen. Som om naturen står och väger: är det dags nu? När jag varit borta har det hunnit vara både storm och nästan vår på riktigt. Så där som det kan

Det är den sista dagen. Den smyger sig på utan att riktigt fråga om lov. Väskorna står redan halvpackade. Kläderna som nyss kändes som början på något ligger nu vikta som avslut. Och utanför – samma utsikt, samma ljus, samma hav – men ändå inte riktigt samma känsla. Idag åker vi hem. Jag sitter en stund extra och låter blicken vila. Havet ligger där som om det inte bryr sig alls om att vi ska lämna. Som om det bara fortsätter, dag efter dag, med samma rytm. Och kanske är det