När jag började skriva den här serien trodde jag att jag främst skulle skriva om romaner. I stället har jag upptäckt att jag skrivit om Sverige. Om hur ett land går att förstå genom sina berättelser, kanske ännu bättre än genom sina historieböcker. För varje bok jag återvänt till har sagt något om vilka vi är. Inte bara som individer, utan som folk. Och det finns en sak som gång på gång återkommer. Vemodet. Det är ett märkligt ord. Nästan omöjligt att översätta fullt ut. Det

Det är morgon. Jag följer nyheterna från USA. Landet firar nu 250 år sedan självständighetsförklaringen – ett jubileum som på många sätt handlar om mer än fyrverkerier, parader och högtidstal. Det handlar om en idé. Om ett land som föddes ur tanken att människor skulle få forma sin egen framtid. Och jag ska erkänna en sak. Det känns lite märkligt att inte vara där just nu. Jag tycker om USA. Inte därför att landet är perfekt – det är det verkligen inte – utan därför att det ä

Det är lördag morgon den 4 juli. På andra sidan Atlanten firar man självständighetsdagen. Flaggor hissas, fyrverkerier förbereds och människor samlas för att fira friheten. Jag sitter med en kopp kaffe och tänker på ett helt annat slags frihet. Den som inte handlar om nationer. Utan om människor. För ett år sedan befann jag mig i USA. Vi reste genom några av de mest fantastiska landskap jag någonsin upplevt. Vi körde genom nationalparker, följde Stilla havets kust och lät var

Bilden tagen på dagen för ett år sedan när vi tillslut kom fram till San Fransisco. Det är fredag morgon. Himlen är grå. Nästan på samma sätt som den var för exakt ett år sedan när vi körde över Golden Gate-bron. Jag minns den dagen så väl. Vi hade tillbringat några dagar i Oregons mäktiga landskap. Därefter följde Kaliforniens kust, med dramatiska klippor, vindpinade stränder och vyer som nästan såg overkliga ut. Mil efter mil av natur som tog andan ur en. Sedan väntade San

Dagarna i Karlstad har inte bara har varit en liten resa. De har varit ett avbrott och det behöver man. Inte för att man är trött på livet där hemma. Utan för att man behöver få se det på lite avstånd. Jag har promenerat utan att ha bråttom. Suttit länge på kaféer med skrivblock eller datorn framför mig. Skrivit. Tittat. Och kanske viktigast av allt – låtit tankarna få gå i sin egen takt. Vi lever i en tid där nästan varje minut vill bli använd till något. Det ska presteras,

Det har blivit juli. Jag har bestämt mig för att juli är en fantastisk skrivmånad. Inte för att orden kommer lättare. Utan för att intrycken gör det. En promenad genom en stad. En kopp kaffe på ett torg. Ett samtal med en bror. En tidningsartikel som väcker en tanke. Bra texter börjar ofta långt innan man sätter sig vid tangentbordet. Den här morgonen är mulen här i Karlstad. Jag sitter framför fönstret och tittar ut över hustaken. Jag känner hur det drar in sval och frisk lu

Idag har jag haft min arbetsplats under bar himmel. Ingen kontorsstol. Inga väggar. Bara skuggan från de stora träden, fågelsången och en bänk med utsikt mot en författare som fortfarande har något att säga, långt efter att hennes egen penna tystnat. Jag är mycket medveten om hur mycket platsen faktiskt betyder för skrivandet. Inte för att orden blir bättre av sig själva, utan för att tankarna får mer utrymme. De behöver inte trängas med notiser, möten eller måsten. De får va

Det är tisdag morgon och solen har redan tagit plats över Karlstad. Brorsan och jag har precis ätit frukost tillsammans. Nu har han åkt till jobbet och lägenheten har blivit alldeles tyst, förutom fläkten som surrar. Kvar är jag. Och en hel dag som ingen annan än jag bestämmer över. Jag tycker om den känslan. Det är befriande i att inte ha en plan som måste följas. Att kunna låta nyfikenheten bestämma riktningen. Kanske blir det några timmar framför datorn. Kanske hittar jag

Det är måndag morgon. Kaffet är urdrucket, väskan står packad och om en liten stund är det dags att ge sig av. Jag tycker om den där känslan. Att vara på väg. Inte för att komma bort. Utan för att bryta vardagen en stund. Det finns något med vägar som alltid får tankarna att röra sig lite friare. Det är som om man lämnar en del av bruset bakom sig redan när bilen börjar rulla. Semestern har redan gett mig något jag behövde. Lugn. Tid. Morgnar utan stress. Och nu känns det fak

Det är sen söndagskväll när jag skriver det här. Utanför har sommaren börjat tystna för dagen och jag sitter med en text som egentligen borde ha varit klar för länge sedan. Serien Sverige mellan raderna tog jag fram redan i våras. Då fanns idéerna, rubrikerna och riktningen. Flera av inläggen skrev jag ganska direkt, nästan i ett svep. Men just det här blev liggande. Kanske för att Stockholm är större än Stockholm. När jag nu återvänder till ämnet märker jag att det fått mig