Det finns ögonblick när allt hänger ihop. När man känner hur tiden, minnet, musiken och människorna man burit på plötsligt står stilla i samma andetag. Som om livet själv, för en kort stund, vänder sig om och nickar igenkännande. Jag tror att det är där jag rör mig, egentligen. I de mellanrummen där allt smälter samman. Där ett ackord blir en känsla, en känsla blir ett minne, och ett minne blir till ord som söker mening. Tiden går, men den tar inte med sig allt. En del stanna

Det är 1970. På bilden sitter min far Willy och hans bror Raymond i gräset, med varsin gitarr i händerna. En vanlig syn som jag minns det. För där gitarrerna fanns, där fanns också samtalen, skrattet, tonerna och närheten. De spelade ofta när familjerna sågs — inomhus, eller som här, i det gröna gräset en vårdag när solen fortfarande hade ett uns kyla i sig. Det är något med den bilden som rymmer mer än bara ett ögonblick. Den säger något om en tid som gick långsammare. Om et

Tiden är märklig. Den rinner, flyter, stannar upp – ibland allt på en gång. Ibland känns det som att livet går fortare än jag hinner leva det. Andra gånger står det nästan still, som om världen håller andan och väntar på att jag ska hinna ifatt. Jag har börjat förstå att tiden inte går, den växer.In i oss.Den sätter rötter i minnen, i människor, i platser som aldrig riktigt släpper taget. Det är därför vissa dagar stannar kvar medan andra bara försvinner. Kanske är det så li

Ibland undrar jag hur jag ser ut genom någon annans blick. Inte spegelbilden – den kan jag redan. Utan den där osynliga versionen av mig som bara andra ser. Kanske är det där man blir till, egentligen. I någon annans minne, i ett ord de säger om en, i en ton de hör i ens röst. Någon ser något man själv missar. Någon annan ser tvärtom för mycket. Och mitt emellan alla de bilderna försöker man hitta sig själv. Jag har fått höra saker om mig som stannat kvar. Att jag skriver med

Jag, Sigge och Ronny Det var Tacksägelsedagen idag. En dag för att stanna upp, för att känna tacksamhet – och kanske för att försöka...

Jag tror inte man vaknar en dag och bara vet vem man är. Det kommer långsamt. I fragment. Genom möten, minnen, musikstycken, platser....

Det är sällan helt tyst när jag skriver. Någonstans i bakgrunden pågår något. En melodi. En röst. Ett piano som famlar sig fram i moll....

Ibland undrar jag vem jag egentligen är. Inte på det där förlorade sättet, utan mer som en stilla fråga som kommer till mig när jag...

Fredag kväll . Jag vaknade och trodde att det var morgon. Men det var inget ljus som letade sig in i rummet. Bara mörker. Jag måste ha...

Det finns stunder som känns som hela livet på en gång. En blick, ett skratt, en liten hand mot min arm. Som om allt som betyder något får...