Torg är speciella. De är som världens vardagsrum. Här sitter historien på huk med en trumma i knät. Här klirrar metall mot metall och blir till rytm. Här möts blickar utan att man delar språk. Vi hamnade mitt i musiken. Inte som publik – utan som en del av den. Trumslagen gick rakt in i kroppen. De små metallklockorna, nästan hypnotiska i sin envisa puls. Färgerna som brinner mot den blå himlen. Rött. Grönt. Guld. Och mitt i allt – leenden. Det spontana är vackert. Inga bilje

Det finns länder där te inte bara serveras – det bjuds in. Jag tänker på när vi stod där under palmerna, klädda i blått som om vi ville smälta samman med himlen. I handen ett litet glas. Varmt. Sötdoftande. Myntan som nästan slår emot en innan man ens hunnit smaka. Den marockanska teceremonin är något helt annat än att bara hälla upp en kopp. Det är en rytm. Ett lugn. En respekt. Vattnet kokas. Sockret mäts inte snålt. Myntan trycks ner med omsorg. Och så den där rörelsen – n

I går gjorde vi något som fick världen att gunga – bokstavligen. Det är onsdag morgon nu när jag skriver det här. Ljuset letar sig in, kroppen är lite mör i muskler jag inte visste att jag använde, och jag tänker tillbaka på gårdagen med ett leende. Att sätta sig upp på en kamel är inte bara en turistaktivitet. Det är ett litet kliv ur sin egen bekvämlighet. Först den där tvekan när djuret reser sig – fram, bak, upp – och man undrar om man verkligen har full kontroll. Sedan i

Det är en riktigt härlig värme under dagen nu. Igår visade termometern 25 grader i skuggan och solen låg som ett mjukt, gyllene täcke över oss. Ljuset här är annorlunda – klarare, skarpare. Det är som om färgerna blir mer intensiva, som om himlen vill säga något. Men så fort solen sjunker förändras allt. Morgnarna är kalla. Kvällarna likaså. Det är det där typiska ökenklimatet – skoningslöst i sina kontraster. Hetta när solen står högt, kyla när den försvinner. Marken som brä

I dag skall vi ha en vilodag. En dag att göra ingenting. Inga utflykter. Inga måsten. Inga tider att passa. Bara vara. Här där ljuset faller mjukt genom trädkronorna och gräset fortfarande bär värmen från solen. Där eftermiddagen får sträcka ut sig utan att bli avbruten av notiser, kalenderpåminnelser eller ”vi hinner nog bara…”. Vi är så vana vid att fylla våra dagar. Upplevelser ska maximeras. Platser ska utforskas. Bilder ska tas. Restauranger ska testas. Det finns alltid

Hello Africa! Vi har landat nu. Resan som började i gryningen, med mellanlandning och väntan, har förvandlats till värme mot huden och ett ljus som är annorlunda än hemma. Klarare. Rakare. Nästan orubbligt. Det är härligt att kliva ut ur en flygplats och känna att luften bär på en annan rytm. En annan doft. En annan puls. Hello Africa. Redan första timmarna har gett oss färgerna – det djupa blå, det gröna, det röda i glasen som möttes i solen. Ett enkelt ögonblick vid poolkan

Jag gillar morgonflyg. Allt är ännu lite tystare än vanligt. Tankarna är klarare. Stegen genom terminalen mer fokuserade. Som om världen fortfarande håller andan. I handen: passet. Boardingkortet. Morgonflyget till Paris. Men Paris är inte slutmålet. Paris är bara första andetaget. Första sträckan. Den där nödvändiga mellanlandningen som påminner en om att resor sällan börjar där de egentligen tar fart. Charles de Gaulle. Någon timma bland röster från hela världen. Doften av

Året är 2008. Det är två dagar kvar tills jag ska fylla fyrtio. Det låter vuxet när jag skriver det nu. Fyrtio. Som om man borde ha förstått allt då. Som om livet redan borde vara sorterat i högar: arbete, ansvar, framtid. Men där och då sitter jag på ett runt plastbord i hjärtat av Orlando, mitt i värmen, mitt i sorlet, mitt i livet – och håller en enorm kalkonklubba i handen som om det vore det mest självklara i världen. Vi har just klivit av ännu en attraktion på Disney Wo

Det finns dagar som inte gör så mycket väsen av sig när de pågår, men som dröjer sig kvar efteråt. Gårdagen var en sådan. Jag signerade böcker. Skrev namn. Några ord. Ibland ett datum. Lämnade över *Sista vykortet från Manhattan* till människor som inte längre bara är ”läsare”, utan ansikten, röster, berättelser. Det är speciellt det mötet. När någon säger: ”Jag har läst dem allihop.” När någon annan berättar var de läste, när de läste, varför de läste. Som om mina ord fått e

Det är sent. Eller tidigt. En sådan där timme då världen inte kräver någonting av en, men heller inte erbjuder några svar. Jag lyssnar på The Partisan  igen. Inte för första gången. Men på ett annat sätt. Det är ingen låt man sätter på för att höja stämningen. Den vill inte bli använd. Den kräver att man sitter kvar. “When they poured across the border I was cautioned to surrender” Redan där vet man. Det här är inte en berättelse om hjältar. Det är en berättelse om människor