Det finns människor som inte skriver musik. Inte sjunger. Inte ens vet om att de gör något alls. Ändå sätter de spår som blir till låtar. Pattie Boyd  är en sådan människa och ju mer jag tänker på henne, desto tydligare blir det hur en enda människa kan dra linjer rakt genom musikhistorien – utan att själv hålla i ett instrument. Hon kliver in i början av sextiotalet som modell. Swinging London. Ett ansikte som fångar något nytt: inte glamour i gammal mening, utan ett slags s

En månad in. Det låter nästan som en markering. Som om året vore ett projekt, ett träningspass, ett kontrakt man nu hunnit läsa igenom första sidan på. Januari har gått. Inte rusat. Inte stått still. Den har gjort det januari oftast gör: dragit ner tempot, tvingat fram tystnad, visat vad som faktiskt finns kvar när allt yttre skruvas ner. När året började fanns det där vanliga. Förväntningarna. Planerna. Orden som låg redo: nu , framåt , äntligen . Men ganska snabbt märkte ja

Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är tidig onsdagsmorgon. Mörkret ligger fortfarande tungt där ute. Jag har stått en stund och tittat rakt ut i det. Lyssnat på blåsten som tar i, släpper taget, tar i igen. Som om den inte riktigt bestämt sig. Sedan satte jag på musik och blev kvar. Orden. Bo Kaspers ord. Och till slut bara en låt som stannade kvar i rummet: Håll ut. Bo Kaspers Orkester  har alltid haft en särskild plats hos mig. De skriver inte för stunden. De skriver inte för effekten. De skriver för de

Det är märkligt egentligen. Vi lever i en tid där nästan allt finns inom räckhåll. Vi har fler val än någon generation före oss. Fler saker att köpa. Fler program att titta på. Fler möjligheter att vara någonting – vad som helst – när som helst. Och ändå är det som om något saknas. Överflöd borde göra oss mätta. Men ofta lämnar det oss bara hungrigare. Vi pratar om framsteg, om utveckling, om möjligheterna i våra fickor. Men mänskligt liv har aldrig varit konstruerat för att

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är omgivna av människor hela tiden, även när vi är ensamma. Skärmarna blinkar, notiserna ropar våra namn, och någon skriver alltid något någonstans som vi förväntas svara på. Samtidigt växer en ny sorts ensamhet fram – tystare, mer svårfångad, nästan skamsen. Den digitala ensamheten. Det är inte ensamheten som kommer av tomma rum. Det är den som uppstår i fulla rum där alla tittar ner i sin egen värld. Den som kommer när man får ett hjärta

Det blir annorlunda när man mäter tiden i barn. Leon har varit här i helgen.Och trots att vi pratar över nätet flera gånger i veckan, trots att vi ses ganska ofta, så slår det mig varje gång: han har blivit större igen. Inte bara längre. Utan mer. Mer människa. Det är inte tillväxten i centimeter som överraskar mest, utan språket. Hur han formulerar sig. Hur han väljer ord. Hur han pausar, tänker, testar en mening högt och sedan justerar den. Hur han berättar, inte bara säger

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f