Ibland behövs det inte mer än en gitarr, några välbekanta toner och någon man tycker om för att en helt vanlig onsdag ska få ett ovanligt fint slut. Den här onsdagen närmar sig sitt slut. Det har varit en sådan där dag som innehållit det mesta. Jobb, människor, samtal, saker som ska hinnas med och sedan kvällens judoträning. När man väl kommer hem efter sådana dagar brukar kroppen redan ha börjat tala om att det snart är dags att stänga ner. Men så blev det inte riktigt ikväl

Vissa människor behöver bara komma in genom dörren, så förändras hela stämningen. Man märker det direkt. Samtalen ändrar riktning. Blickar söker sig dit. Energin i rummet skiftar. Det är nästan som om någon vridit på en osynlig knapp. Det fascinerande är att det inte alltid handlar om den som pratar mest. Tvärtom. Många av de människor som har starkast närvaro är inte alls de som tar störst plats. De bara... finns där. Och alla märker det. Vi brukar kalla det karisma. Men vad

”Tiden går fort.” Det är en sådan där mening vi säger nästan utan att tänka på den. September redan. Är det verkligen fredag igen? Var det inte nyss jul? Hur kan barnen redan vara så stora? Det känns som om sommaren precis började. Och alltid samma slutsats: Tiden går så fort. Men jag har börjat fundera på om det verkligen är tiden som går fortare. En minut är fortfarande sextio sekunder. Ett dygn består fortfarande av tjugofyra timmar. September kommer inte snabbare i år än

”Hej, är Johan hemma?” En fullständigt normal mening på 80-talet som snart behöver förklaras för yngre generationer. Jag behöver bara läsa de där orden för att höra fortsättningen. ”Ja, vänta lite.” Sedan ljudet av en lur som lades ner på en bänk. Några steg. Och en röst som plötsligt hördes genom halva huset: ”JOOOHAN! DET ÄR TELEFON!” Där satt man i andra änden och väntade. Under tiden fick man höra lite av middagen, en tv som stod på och någon som undrade var skorna fanns.

Det är som om luften vet vad som är på väg att hända. Den känns lite tyngre, lite mer beslutsam. Ljuset dröjer sig kvar, men utan samma hetta. Solen glider långsamt ner bakom skogskanten och lämnar himlen i färger som inte finns på någon färgkarta. Jag minns hur det var när man var yngre – när sommaren kändes oändlig och varje kväll var ett löfte. Ändå kom alltid den där sista. Den man inte visste var den sista förrän den redan hade passerat. Man satt där med vänner, skrattad

Den sista augusti. Dagen då ”vi gör det i sommar” plötsligt börjar låta som något vi får säga nästa år. Det finns en liten besvikelse i den upptäckten. Den där utflykten vi pratade om. Vännen vi skulle träffa när vi hade gott om tid. Kvällen då vi skulle samla några människor, tända grillen och låta timmarna gå. Allt det där som fick plats så självklart i juni, när sommaren fortfarande låg framför oss och såg betydligt längre ut än den visade sig vara. Sedan började vi säga ”

Det fanns en tid då dörrklockan kunde ringa utan att telefonen hade gjort det först. Ingen hade skickat ett sms. Ingen hade frågat om man var hemma. Ingen hade föreslagit en tid tre veckor framåt och avslutat med: ”Vi hörs när det närmar sig.” Det ringde helt enkelt på dörren. Och utanför stod någon man kände. ”Hej, vi hade vägarna förbi.” Det kallades inte att dyka upp oanmäld. Det kallades att få besök. Jag tänker ibland på hur mycket som ryms i just den lilla förändringen.

Det sägs att kultur är för alla, men ibland ser det ut som om den fortfarande kräver rätt efternamn, rätt plånbok och rätt föräldrar. Det är en obekväm tanke. Kanske just därför måste vi stanna i den en stund. För vi tycker gärna om att se Sverige som ett land där alla barn har ungefär samma chans. Där skolan jämnar ut skillnader. Där föreningslivet, biblioteken, kulturskolan och idrotten öppnar dörrar som annars hade varit stängda. Och visst är det sant ibland. Men inte allt

Det finns en idé om söndagen som veckans stora förberedelsedag. Kalendern ska ses över. Väskan ska packas. Tvätten ska vikas. Maten ska planeras. Veckans möten ska sorteras och någonstans mellan kaffet och söndagsmiddagen förväntas vi redan mentalt befinna oss på måndag morgon. Jag gör det själv. Blickar framåt. Tänker på det som väntar. Försöker ligga steget före. Men alla söndagar behöver inte användas till att förbereda veckan som kommer. Några söndagar behövs för att förs

Det började tidigt. Förberedelser inför klubbens deltagande på Harvens dag. Mattor, material, människor, tält och allt det där som behöver komma på plats när en förening ska visa upp sig. Och faktiskt hade vi tur med vädret. Under själva Harvens dag höll det upp, vilket gjorde att allt kunde genomföras på ett riktigt bra sätt. Sedan bytte dagen skepnad. När Leon kom senare hade regnet också hittat fram, men det gjorde egentligen ingenting. För med honom blir vädret mest en de