Jag tycker om Varberg. Jag brukar åka hit för att skriva. För att skapa text. För att sätta mig ner med ett manus, en idé eller bara en känsla som behöver bli ord. Varberg har blivit en sådan plats för mig – en plats där tankarna får röra sig lite långsammare och där berättelser kan få ta form. Men den här helgen blev annorlunda. Den här gången handlade skapandet inte om meningar och kapitel. Det handlade om musik. Istället för att sitta ensam med ett dokument framför mig sat

Det finns helger som passerar och så finns det helger som stämmer av livet lite. Den här har varit en sådan. Söndag morgon i Varberg. Hotellfrukost. En kopp kaffe i handen och den där känslan av att samtalen från gårdagen fortfarande pågår någonstans mellan tankarna. Det har varit en skaparhelg. Samtal om idéer, skrivande, planer. Men kanske framför allt har det varit en stämma-av-helg. En sådan där helg där två numera medelålders vänner sitter ner och låter tiden få lite utr

Det finns stunder i ett författarskap som är tysta, nästan högtidliga. Den här morgonen har jag ägnat åt något så enkelt – och samtidigt så stort – som att signera böcker. Hemma, i hemmets lugna vrå. En kopp kaffe bredvid, pennan i handen och en hög böcker framför mig som snart ska hitta sina nya hem. Det är en speciell känsla varje gång. Att skriva en bok är ett långt arbete. Ensamt ibland. Ofta fullt av tvivel, omskrivningar och sena kvällar framför datorn. Men signeringen

Det är märkligt hur snabbt allt går. Inte bara tekniken. Inte bara nyhetsflödet. Inte bara världen. Utan själva tempot i hur vi lever våra liv. Allt ska gå fortare. Vi ska svara direkt på meddelanden. Vi ska prestera på jobbet. Vi ska träna effektivt. Vi ska umgås, men samtidigt vara produktiva. Vi ska vila – men helst optimera vilan också. Till och med stillheten har blivit ett projekt. Det finns appar som ska lära oss att andas. Program som ska mäta vår sömn. Metoder för hu

I kväll satt jag i en biosalong och såg en film om Elvis Presley. Men egentligen handlade kvällen om något annat. Den handlade om tre generationer musik . Till vänster om mig satt min pappa och mamma. Till höger satt min son Eric. Och någonstans däremellan satt jag. Jag växte upp i ett hem där musiken alltid fanns där. Där radion stod på, där gitarren stod lutad mot väggen och där Elvis inte bara var en artist – han var The King . Den första låten jag lärde mig på gitarr var

Det finns gestalter i livet man lär känna genom böcker, musik eller människor man möter. Och så finns det de man lär känna genom ett barnbarn. För min del heter han Borgmästare Överdängare. Jag hade aldrig hört talas om honom förrän jag började se på teve med Leon . En dag satt vi i soffan och tittade tillsammans. På skärmen dök han upp – högljudd, självsäker och väldigt nöjd med sig själv. En sådan där figur som hela tiden verkar tala om hur viktig han är. Efter en stund lut

Det finns platser som bara är platser och så finns det platser som bär ett helt liv. Jag tror inte att det finns någon plats som är så starkt förknippad med min egen barndom som just den här. Här finns mina första minnen av bad, somrar som aldrig tog slut och vintrar som kändes oändliga. Här lärde jag mig att röra mig i naturen, att lyssna på tystnaden och att förstå hur mycket ett landskap faktiskt kan betyda för en människa. Det är också en plats som följt mig genom ungdoms

Det är lördag kväll och huset är lite annorlunda i kväll. Leon är här och sover över. Just nu är det den där stunden när tempot i ett hus sakta förändras. För en stund sedan var det lek, frågor, små steg som sprang genom rummen och den där energin som bara en snart fyraåring kan fylla ett hem med. Nu börjar kvällen landa lite mjukare. Han sitter nära. Ibland i knät, ibland bara alldeles intill. Den där självklara närheten som barn har. En liten hand som lägger sig mot bröstet

Det är märkligt hur vissa städer stannar kvar i kroppen. Jag sitter hemma vid skrivbordet nu. Ute är det den där tidiga vårvintern som mars ofta bär med sig. Solen syns inte till när jag blickar ut över landskapet. Det är långt från Manhattan...och ändå inte. När jag skrev Sista vykortet från Manhattan tänkte jag ofta att städer egentligen bara är kulisser. Bakgrunder till människors liv. Platser där historier råkar utspela sig. Men efter ett tag började jag förstå att det in

För en vecka sedan. Det är märkligt hur vissa platser bär på så mycket historia. Man kan gå in genom dörren som vilken kväll som helst – men i kroppen finns minnen som genast vaknar till liv. Den här kvällen var det Back Road Band som spelade. Och där stod jag tillsammans med några andra gamla medlemmar från Beer Drinking Boys Tillsammans med ungdomarna i Back Road Band. Och någonstans där, mitt i allt, händer något. Ni vet den där känslan. Den där som börjar som ett litet st