Jag har nog alltid skrivit så. Inte för att någon ska läsa – även om det förstås är en del av det – utan för att jag själv ska förstå vad det är jag egentligen tänker, känner, bär på. För det är något märkligt med orden. När de väl hamnar på papper, eller på skärmen, så förändras de. De blir tydligare. Ibland vackrare. Ibland brutalt ärligare. Och ibland avslöjar de mer än man tänkt sig. När jag skrev Sista vykortet från Manhattan var det precis där jag hamnade. I en berättel

Det slår mig ibland hur lite som egentligen krävs för att man ska känna sig sedd. En blick som dröjer kvar. Ett leende som inte är på väg någon annanstans. En hand på axeln, ett skratt som landar i samma sekund hos två människor. Det där enkla, mänskliga som alltid varit självklarhet – men som nu känns ovanligt, nästan lyxigt. För vi lever i en tid där allt kan skötas på distans. Bankärenden, jobb, läkarbesök, undervisning – allt går att lösa genom en skärm.Det är effektivt,

Det är ingen slump att mina karaktärer ofta rör sig i amerikanska miljöer. Det finns något där som drar. Något större. Något som öppnar upp berättelsen, ger den luft, djup och en annan sorts puls. Riff och Viv, i Efter att sista ackordet har spelats, är ett sådant exempel. Deras resa tar dem till West Virginia. En plats som kanske inte alltid syns på de mest självklara kartorna, men som bär på en alldeles egen tyngd. Där bergen inte bara är natur – de är historia. Och där väg

Det var i slutet av 90-talet. Ett slitet gym på campus vid Mercer University i Macon. Inte särskilt stort. Inte särskilt modernt, men det var där vi var. Varje dag. Samma tider. Samma rutiner. Och så – klockan fem. Det var som att någon vred upp volymen i rummet. Inte på musiken. På ambitionen. Hon hette Michelle. Varje dag klev hon in genom dörrarna och varje dag hände samma sak. Plötsligt lyfte alla lite tyngre. Sprang lite snabbare. Sträckte på sig lite mer. Det var inget

Det är en sån där morgon man vill stanna kvar i. Andra maj. Solen ligger redan på, men luften bär fortfarande spår av gårdagen – lite sval, lite försiktig. Köket är tyst på det där trygga sättet. Inga måsten som ropar än. Leon har tagit kommandot över morgonen. Först smoothie som gjordes i går kväll . Inte följt något recept, inte mätts upp – bara blivit till och kanske är det just därför den smakar som den gör. Lite mer på riktigt. Han sitter där, nöjd. Dricker långsamt, som

Det är kväll och första maj. Ljuset dröjer sig kvar på det där sättet som bara våren kan få till. Inte riktigt varmt, men tillräckligt för att man ska vilja stanna ute lite längre än planerat. Jag sitter still och jag njuter. Njuter av ledighet i vackra Dalsland. Det är en märklig känsla, egentligen, för en gång var jag på väg härifrån. Nej, inte bara på väg. Jag lämnade. Lämnade inte bara platsen, utan också landet. Det fanns en tydlighet i det då. En övertygelse. Jag skull

Det är första maj. Solen har tagit plats på himlen som om den bestämt sig. Som om den inte tänker be om ursäkt för någonting idag. Ljuset ligger över marken på ett sätt som inte går att ignorera. Det är inte försiktigt längre. Det är tydligt. Och kanske är det just det som gör den här dagen speciell. Första maj bär på så mycket. Historia, kamp, röster som en gång behövde höjas för att ens bli hörda. Människor som gick ut, inte för att de hade tid – utan för att de var tvungna

Solen har redan klättrat över hustaken och sprider sitt klara, bländande ljus över världen. Men trots det gyllene skenet är luften fortfarande kylig, nästan skör. Jackan är ännu nödvändig, händerna stoppas reflexmässigt ner i fickorna. Det är vårens gryning, men värmen har ännu inte helt tagit fäste. April går mot sitt slut, och när jag ser tillbaka blev månaden inte alls som jag hade tänkt mig. Den rann bort i väntan och längtan. Nu fäster jag i stället blicken på maj – måna

Det är tidig morgon. Så där tidigt att staden fortfarande sover. Ljuset har precis börjat leta sig in, försiktigt, som om det inte vill störa. Kaffet står bredvid mig. Det har svalnat lite, men jag märker det knappt. Jag tänker. Jag skall ta ännu ett sista avsked. Det tredje i år. Inte mer än så just nu. Bara ett konstaterande. Och någonstans där, mellan tystnaden i rummet och det som väntar, kommer frågan: Är det här där jag är i livet nu? Är det nu det börjar hända oftare?

Vi pratar ofta om det vi har förlorat. Relationer som tog slut. Platser vi lämnat. Tider som inte går att få tillbaka. Det är en saknad som är lätt att förstå. Något fanns – och så gör det inte det längre. Men det finns en annan sorts saknad. Den som inte har något tydligt minne att luta sig mot. Ingen början, inget slut. Bara en känsla. Av något som kunde ha blivit. Vägar vi inte tog.Samtal vi aldrig hade.Liv som stannade vid en tanke. Det är märkligt hur de där spåren kan