Den 2 november föds min bror Ronny. På bilden sitter han i vår pappas knä och jag sitter bredvid – en ny människa i en värld som just då var i uppror, men som för vår familj kändes stilla och trygg. I det ögonblicket fick jag inte bara en bror, utan en vän för livet. En följeslagare genom barndomens lekar, genom hemligheter och skratt, genom de där osynliga trådarna som binder samman två liv på ett sätt man aldrig riktigt kan förklara. Vi var små när allt började. Världen var

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö

Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid. Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten. Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själ

Porto är en stad som inte riktigt låter sig fångas på en gång. Den slingrar sig uppför och nerför, i lager, i nivåer. Det känns som om allt här existerar på flera plan samtidigt – gator ovanpå gator, broar ovanpå broar, liv på liv. Man går ner en trappa för att komma till floden, men upp en annan för att nå nästa gata. Det är som om staden ständigt testar ens orienteringsförmåga – och tålamod. Men i samma stund man tappar riktningen, hittar man något oväntat: ett kafé dolt ba

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner. Porto. Namnet som gav landet sitt namn. En stad byggd på hand

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda. Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen. Portugal på 1400-

Det finns namn som fastnar tidigt. Ord som redan som barn klingar som musik i huvudet. Tombstone var ett av dem. Jag minns hur jag satt i soffan framför svartvita westernfilmer, hur röken steg ur revolvrör och hur solen gick ner bakom ett dammigt berg. Jag minns ljudet av hästhovar, ord som “justice”, “law” och “revenge” – och någonstans där, mellan pojkdrömmen och vuxenlivet, föddes längtan att en dag stå där själv. När jag väl kom dit, många år senare, var det som att tiden

Det är snart midnatt. Färgerna har dragit sig tillbaka och lämnat kvar konturerna av dagen, de där som aldrig riktigt suddas ut. Jag sitter kvar, precis som George Strait sjunger – living for the night. Jag har alltid tyckt att den låten fångar något som få andra countrylåtar lyckas med. Den handlar inte bara om saknad, utan om det där mellanrummet där man försöker stå ut med den. Om hur man härdar ut dagarna, men lever för nätterna – för timmarna när man kan släppa garden o

Det finns en särskild sorts längtan som inte riktigt går över. Den som väcks av doften av flygplansbränsle, ljudet av rullande hjul, eller tanken på en gata man ännu inte gått på. Jag känner den ofta – inte som rastlöshet, utan som en stilla nyfikenhet. En vilja att se, känna, förstå. Att låta världen skava lite mot ens egen tillvaro, så man minns hur stor den faktiskt är. Snart väntar en ny resa. En annan rytm, ett annat ljus, andra röster och varje gång jag står där med väs