top of page
Sök


All kunskap går inte att läsa sig till
Det talas mycket om kunskap i skolan just nu. Om läsning. Om Pisaresultat. Om riktiga böcker, bemannade skolbibliotek och vägen tillbaka till en tydligare kunskapsskola. Det är en viktig diskussion. Jag älskar böcker och sitter gärna i mitt bibliotek med en bok i handen. Som lärare ser jag också hur avgörande det är att elever kan läsa, förstå en instruktion och ta till sig en text. Men all kunskap går inte att läsa sig till. För mig handlar det om något betydligt större. Det
27 sep.


Vissa människor lämnar aldrig riktigt
Söndag. Huset är stilla. Anette arbetar och jag sitter ensam i biblioteket medan Brandy Clarks Buried fyller rummet. Det är en sådan sång som inte bara spelas i bakgrunden. Den sätter sig bredvid en. I texten räknar hon upp allt hon skulle kunna göra om kärleken tog slut. Resa till Paris. Dricka vin. Dansa med någon annan. Läsa böcker, måla allting blått, träffa en ny människa och kanske till och med gifta sig. Hon skulle kunna fylla livet med så mycket nytt att ingen längre
27 sep.


Folkbildning sker också på en judomatta
Vi tänker gärna att bildning är något som ryms mellan två bokpärmar. Men ibland börjar den med att någon tar av sig skorna och kliver ut på en judomatta. Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Ett av årets stora teman är folkbildning. Det är ett vackert ord. Folkbildning. Jag tänker på böcker, bibliotek, föreläsningar och människor som samlas för att lära sig något tillsammans. På samtal där ingen får ett betyg efteråt, men där man kanske ändå går hem lite klokare än när man kom
27 sep.


Allt börjar vid en matta
I dag har barn tränat i vår dojo och tävlat i Trollhättan. I morgon står Dennis och Calle från vår klubb på en VM-matta i Sarajevo. Avståndet kan verka enormt – men vägen börjar på precis samma plats. Nu har jag kommit hem efter ännu en dag med judo. I vår dojo har barn tagit på sig judodräkten, lekt, tränat på att falla och försökt lära sig något nytt. Samtidigt har några av klubbens unga judokas varit i Trollhättan för att tävla. För ett barn kan den första tävlingen kännas
26 sep.


Vi pratar om Sverige - men menar ofta vår egen vardag
Det händer ganska ofta att någon säger: ”Sverige har blivit så…” Sedan följer en beskrivning av ett helt land. Sverige har blivit kallare. Otryggare. Mer splittrat. Stressigare. Själviskare. Eller kanske öppnare, friare och bättre. Men när man lyssnar lite närmare handlar berättelsen ibland om något betydligt mindre än Sverige. Det handlar om den egna kommunen. Om arbetsplatsen där stämningen har förändrats. Om bensinmacken som stängde. Om barnens skola där det blivit stökiga
26 sep.


När anpassningar blir ett hinder
Med tanke på Pisa undersökningen som presenterades för ett tag sedan kan jag konstatera att en skola kan möta elever på olika sätt, men den kan inte vara tjugofem olika skolor samtidigt. Jag har tidigare skrivit om behovet av anpassningar i skolan. För många elever är de helt nödvändiga. En tydligare instruktion, mer tid, hjälp att komma igång, möjlighet att redovisa på ett annat sätt eller stöd med att dela upp en uppgift kan vara skillnaden mellan att lyckas och att misslyc
26 sep.


Fem böcker – och plötsligt ser jag dem på ett annat sätt
Fem böcker. Fem berättelser. Fem gånger jag börjat med ett tomt dokument och undrat om det någonsin ska bli en bok. Ibland behöver man lägga saker framför sig för att verkligen förstå vad man faktiskt har gjort. Häromdagen lade jag mina böcker ovanpå varandra. Michelletimman. Vintersjäl. Efter att sista ackordet har spelats. Sista vykortet från Manhattan. Berättelser från Hotel San Micheli. Fem böcker. Det känns fortfarande lite märkligt att skriva de orden. Jag tror inte att
24 sep.


Denna dagen ett liv
Denna dagen ett liv Farbror Melker säger det i Vi på Saltkråkan: ”Denna dagen ett liv.” Jag har alltid tyckt om de orden. De låter som något man kan säga när solen skiner över vattnet och alla man tycker om finns inom räckhåll. Men just nu tänker jag på dem av ett annat skäl. Orden kommer från 1700-talstänkaren Thomas Thorild. De fanns skrivna på väggen hemma hos Ellen Key på Strand, där en ung Astrid Lindgren såg dem. Långt senare lät hon farbror Melker säga dem på Saltkråka
24 sep.


Vad hände med att ändra sig
Det finns människor som gärna berättar att de har haft samma åsikt i trettio år. Som om det vore ett bevis på karaktär. Som om konsekvens alltid vore detsamma som klokskap. Men är det verkligen så märkligt att ändra sig? På trettio år hinner vi möta nya människor, få nya erfarenheter, läsa nya böcker och se konsekvenserna av sådant vi en gång trodde på. Vi får kunskaper vi inte hade tidigare. Ibland drabbas vi själva av det vi tidigare betraktade på avstånd. Det märkliga vore
24 sep.


Det konstiga i att längta hem och sedan vilja bort igen
Människan är minst sagt knepig. När vi är borta längtar vi hem. Till den egna sängen. Den vanliga kaffekoppen. Fåtöljen som formats efter kroppen. Till rutinerna, tystnaden och allt det där som vi annars knappt lägger märke till. Vi kan sitta på ett hotellrum långt hemifrån och tänka på hur skönt det ska bli att låsa upp den egna ytterdörren igen. Sedan kommer vi hem. Vi packar upp väskan. Startar en tvättmaskin.Går ett varv genom huset för att se att allt är som det ska och
22 sep.
bottom of page