Vissa platser ställer inga frågor. De låter framtiden ligga kvar som ett öppet fönster. Här i Alicante kommer tankarna om det som väntar utan att kräva beslut. De knackar inte. De bara finns där, i utkanten av dagen. Som om de vet att de ändå får sin tid senare. Jag tänker på framåt, men utan brådska. På möjligheter snarare än planer. På riktningar snarare än mål. Det är befriande att inte behöva formulera allt, att inte behöva veta exakt vad något ska bli för att det ska få

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Det händer saker med tankarna när tempot sänks. De tappar skärpa, men vinner djup. Slutar springa före och börjar stanna kvar. Här i Alicante rör sig dagarna långsammare, som om tiden fått ett mjukare grepp om människorna. Affärer stänger mitt på dagen. Samtal får ta plats. Ingen verkar ha bråttom att bli klar. Jag märker det på mig själv. Hur jag inte längre försöker lösa allt i huvudet. Hur frågorna får vara öppna lite längre. Hur jag sitter kvar med kaffet fast koppen red

Det finns platser man besöker och så finns det platser man återvänder till, utan att riktigt kunna förklara varför. Här i Alicante har det redan börjat hända. Samma kafé, Samma gata på eftermiddagen. Samma bar när tankarna behöver landa. Det är inget märkvärdigt med dem. Inga sevärdheter. Bara platser som på något sätt svarar när man kommer tillbaka. Jag tror det handlar om igenkänning. Inte att bli sedd – men att inte behöva förklara sig. Att få slå sig ner i ett sammanhang

Trettondagsafton. Den här morgonen vill vara stilla. Som om världen har dragit ner på volymen för att ge plats åt ett annat slags ljud: skeden mot tallriken, kaffet som svalnar långsamt, regnet som gör sitt utanför fönstret utan att be om ursäkt. Jag sitter med frukosten och låter tankarna gå. Inte i cirklar, mer som små promenader genom det som varit och det som kommer. I dag ska vi fira kungarnas dag. Här känns den inte som en parentes, utan som en riktig högtid – en dag d

Dagens utflyktsfärd avslutas i Altea. Vädret har varit vad det har varit. Regn, rusk och en himmel som inte riktigt bestämt sig. Inte idealiskt, men heller inget som fick dagen att tappa fotfästet. För det här har ändå varit en spännande och intressant dag. På riktigt. Så många insikter. Så många upptäckter. Tankar som dykt upp utan att knacka på, om framtiden, om riktning och om vad som kanske väntar längre fram. Sådant som bara kommer när man är på väg, när man byter miljö

Jag sitter på väg mot nästa plats. Första stoppet Benidorm. Det är en sådan där stund som inte kräver något annat än närvaro. Tid för reflektion. Tid att låta tankarna få gå fritt, utan agenda. Det har varit några mycket fina dagar så här långt. Dagar som fått mig att sakta ner, andas djupare, se klarare. Nu ska ny atmosfär insupas. Nya gator, nya vyer, nya rytmer. Kanske är det här, eller någonstans längs vägen, som jag hittar en plats där jag framöver ska bo. Målet är tydli

Morgonen kom tidigt, som de ofta gör. Inte för att klockan ringde, utan för att huvudet redan var vaket. Tankarna låg kvar uppe på höjden ovanför staden, där vi stod igår och såg ut över Alicante, havet och horisonten som aldrig riktigt tar slut. Jag har ägnat den här stilla morgonen åt att förkovra mig i historien om Castillo de Santa Bárbara . Läst, följt århundraden bakåt i tiden. Fästningen där uppe är inte bara en utsiktsplats. Den är ett arkiv av tid. Redan på 200-talet

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so

Årets första dag. Det är tyst i huset. En sådan där förmiddag som inte kräver något av mig. Kaffet ångar långsamt, som om även det har bestämt sig för att ta det lugnt. Utanför ligger dagen stilla. Himlen är låg, men inte tung. Samtidigt vet jag att ovädret är på väg. Ovädret Anna. Som om det gör det mer personligt när vinden snart tar i och snö och regnet bestämmer sig för att falla på snedden. Men jag är redan på väg härifrån. Väskan står packad vid dörren. Inte överfull. B