Det sägs ofta att det är resan som är målet. Jag tror inte riktigt på det. Inte fullt ut. För här, mitt i solen på Mallorca, med sanden som letar sig in överallt och havet som ligger där som en ständig påminnelse om att ta det lugnt – så inser jag något annat. Det är inte resan som gör det. Det är vi. Vi som sitter där vid frukosten och långsamt vaknar till liv. Någon med kaffet i handen, någon annan redan inne på dagens planer. Eller inga planer alls. Vi som tävlar i sådant

Jag har under dessa dagar läst en del National Geografic och fascinerats av flera berättelser, men något som stannat kvar inom mig är den och något som följt med mig är den om sköldpaddan Jonathan. Jonathan föddes omkring 1832. Han kom till Saint Helena redan 1882, då som en vuxen sköldpadda. Det betyder att han redan då hade levt ett helt liv – och sedan fortsatte. När jag fortsatte att sätta in honom i vår historia, då hände något. Han har levt under åtta brittiska monarke

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

I denna stund läser om en by vi besökte igår. Fornalutx. Det visar sig att den inte bara känns speciell – den är det också. Ofta omnämnd som en av Spaniens vackraste byar, ibland till och med den vackraste. Den ligger här på Mallorca, i Tramuntanabergen, bara en bit från Sóller. Namnet sägs komma från arabiskan, från tiden då morerna styrde ön, och betyder ungefär “ugn” – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur solen ligger på mellan husen. Och det där man såg igår

Jag sitter på balkongen. Det är fortfarande tidigt. Så där tidigt att dagen ännu inte riktigt har börjat, men ändå är på väg. Luften är svalare, ljuset mjukare, och allt runt omkring bär på en slags stillhet som inte går att hitta senare på dagen. Jag har suttit här och skrivit. Det har nästan blivit en vana. Eller kanske mer en längtan jag inte vill vara utan. För när jag vaknar tidigt – och det gör jag ofta – så tillåter jag mig att stanna kvar i det. Inte stressa vidare. I

Det är tidig morgon. En sådan där stund när allt fortfarande är lite mjukare. Ljuset, tankarna, tempot. Jag sitter med mitt skrivande, orden som sakta hittar sina vägar fram över sidan. Men så stannar jag upp. Tar en paus. Låter gårdagen komma ikapp. För vilken dag det var. Vi började i Valldemossa. Små gator, sten, historia som sitter i väggarna. En fika som fick ta tid. Kaffet smakade lite bättre där, som det ofta gör när man inte har bråttom någonstans. Samtal som flöt lik

Det börjar alltid så. Inte med bilen. Inte med kartan. Inte ens med havet som väntar där ute. Utan vid bordet innan. Vi sitter där i morgonljuset, lite trötta, lite långsamma i rörelserna, som man blir när dagarna inte har några krav på sig. Det är pannkakor, bacon, och en kopp kaffe som redan hunnit bli påfylld en gång och kommer bli det igen. Inte bråttom. Inte stress. Men framåt. Utanför ligger dagen och väntar. Solen har redan börjat ta plats, som om den visste att den hä

Det är fantastiskt med relationer som inte behöver ansträngas. Vi lärde känna varandra på jobbet. Där någonstans, mellan möten, raster och vardag, började något som med åren vuxit till något mycket större. En vänskap som inte bara stannar vid arbetsplatsens väggar, utan som tagit oss ut i världen. Flera gånger varje år. I olika konstellationer. Europa, och ibland ännu längre bort. Och nu är vi här igen. Mallorca. Det som slår mig varje gång är hur enkelt det är. Hur friktions

Det är annandag påsk. Och det är tidigt. Tidigare än vad dagen egentligen kräver, men det är något med den här morgonen som inte går att sova bort. Jag går ut. Inte till något café. Inte till något särskilt. Bara ut. Luften är svalare än man tror här nere. Gatorna nästan tomma. Någon enstaka rörelse långt bort, men annars – stillhet. En sådan stillhet som inte är tom, utan väntande. Jag går ner mot stranden i S’Arenal. Ser hur havet ligger där, nästan orört. Som om det också