Solen har redan klättrat över hustaken och sprider sitt klara, bländande ljus över världen. Men trots det gyllene skenet är luften fortfarande kylig, nästan skör. Jackan är ännu nödvändig, händerna stoppas reflexmässigt ner i fickorna. Det är vårens gryning, men värmen har ännu inte helt tagit fäste. April går mot sitt slut, och när jag ser tillbaka blev månaden inte alls som jag hade tänkt mig. Den rann bort i väntan och längtan. Nu fäster jag i stället blicken på maj – måna

Det är tidig morgon. Så där tidigt att staden fortfarande sover. Ljuset har precis börjat leta sig in, försiktigt, som om det inte vill störa. Kaffet står bredvid mig. Det har svalnat lite, men jag märker det knappt. Jag tänker. Jag skall ta ännu ett sista avsked. Det tredje i år. Inte mer än så just nu. Bara ett konstaterande. Och någonstans där, mellan tystnaden i rummet och det som väntar, kommer frågan: Är det här där jag är i livet nu? Är det nu det börjar hända oftare?

Vi pratar ofta om det vi har förlorat. Relationer som tog slut. Platser vi lämnat. Tider som inte går att få tillbaka. Det är en saknad som är lätt att förstå. Något fanns – och så gör det inte det längre. Men det finns en annan sorts saknad. Den som inte har något tydligt minne att luta sig mot. Ingen början, inget slut. Bara en känsla. Av något som kunde ha blivit. Vägar vi inte tog.Samtal vi aldrig hade.Liv som stannade vid en tanke. Det är märkligt hur de där spåren kan

Det är inget nostalgiskt försök att försköna något som inte går att återskapa. Det är bara en konstaterad skillnad. En annan rytm. En annan tystnad. Jag minns hur dagen började långsamt. Inte för att vi hade bestämt oss för det, utan för att världen runt omkring oss gjorde det åt oss. Inga öppna butiker. Inga måsten som kunde lösas “sen”. Inget som pockade på uppmärksamhet mer än det som fanns precis där. Kyrkklockor som slog någonstans i bakgrunden. Inte för att man nödvändi

Jag tog mina rörda ägg och gick ut på balkongen. Det var fortfarande lite kyligt när jag öppnade dörren. Den där känslan av att våren inte riktigt bestämt sig än. Men jag satte mig ändå. Man vet ju hur det är – ger man det några minuter så händer något. Och det gjorde det. Solen tog över. Värmen smög sig på. Kylan försvann utan att man riktigt märkte när. Nu är det bara vinden som lever kvar. Den kommer i korta stötar, som små påminnelser om att april fortfarande är här… men

Jag har varit på judotävling i helgen. Inte som deltagare. Utan som ledare. Och det är en helt annan sport. Det börjar inte med ett startskott. Det börjar i blicken när vi ses i hallen. I små nickningar. I ett "hej" som egentligen betyder: nu gör vi det här tillsammans. Doften av mattor ligger tung i luften.Ljudet av bara fötter som slår lätt mot tatamin. Domarens röst. Klockor som väser. Ett barn som jublar. Ett annat som gråter. Allt händer samtidigt. Allt är på riktigt. Oc

Hook:Det är inte när något går sönder som livet förändras. Det är när det slutar märkas. Det finns en stillsam fara i det som fungerar. I vardagen som rullar på utan att göra väsen av sig. I relationer som inte kräver något för att finnas kvar. I allt det där som en gång kändes stort – men som med tiden blivit en del av bakgrunden. Vi vänjer oss. Och i början är det något fint i det. En trygghet. En känsla av att ha landat. Att inte längre behöva kämpa för varje steg, varje k

Vi tror att det finns ett tillfälle. Ett ögonblick då allt faller på plats. När man känner det i kroppen – att nu är det rätt. Nu är jag redo. Nu kan jag kliva fram utan tvekan. Trygg. Förberedd. Säker. Men det där ögonblicket kommer nästan aldrig. Inte när man ska skriva en bok. Inte när man ska ta ett beslut som faktiskt betyder något. Inte när man ska säga de där orden som man vet kan förändra en relation, eller kanske en riktning i livet. Det jag har börjat förstå är att

Det finns fredagar – och så finns det fredagar. Sådana som inte kräver något av dig. Som bara ger. Jag satte mig i bilen efter jobbet, vred om nyckeln, och redan där visste jag att det här inte skulle bli en tyst resa hem. Solen låg kvar som ett löfte över vägen, och jag tryckte igång musiken. David Lee Roth. Eat ’Em and Smile. Och jag höjde. Lite till och lite till. Till slut var det inte längre ett val – det var ett tillstånd. Det där albumet… det är inte gjort för att spel

De finns där. I mapparna. I anteckningarna. I de där dokumenten med namn som en gång kändes självklara. Lovande. Nästan färdiga redan innan första raden var skriven. Jag öppnar dem ibland. Inte för att fortsätta.Utan för att se vem jag var när jag började. Det är märkligt hur mycket som ryms i något som aldrig blev klart. Idéer som bar på en känsla jag inte riktigt kunde formulera då. Texter som tog slut mitt i något som kanske aldrig riktigt började. Fragment av något jag tr

På bilden ser ni Jaxon Frost, huvudkaraktären i min bok "Sista vykortet från Manhattan sitta vid baren på White Horse Tavern i West Village och jag tänker att vissa adresser aldrig riktigt blir historia. De bara byter händer. Byter röster. Men själva pulsen – den stannar kvar. Det här är inte vilken bar som helst. Här satt Dylan Thomas sina sista kvällar. Legenden säger att han drack sina berömda “18 whiskies” här innan han kollapsade. Han fördes till sjukhus – och dog några

Det är konstigt hur vi pratar om tid. Som om den vore något som rör sig bort från oss. Som ett tåg som sakta lämnar perrongen medan vi står kvar och tittar efter det. Som om vi blivit kvarlämnade, eller ännu värre – bestulna. “Vart tog tiden vägen?” säger vi och det låter som en anklagelse. Som om något har försvunnit utan att vi märkt det. Som om det fanns mer nyss. Mer tid. Mer utrymme. Mer liv. Men det är inte tiden som rör sig. Det är vi. Det är vi som långsamt, nästan om

Det är inte det som försvinner som oroar mig längre. Det är det som stannar kvar. Allt det där som fortsätter att finnas, dag efter dag, år efter år. Som inte gör väsen av sig. Som inte kräver uppmärksamhet. Som bara… är. Jag tänker på skrivandet. Det har gått från att vara något jag längtade efter till något som alltid finns där. Inte varje dag i form av ord på papper, men som en närvaro. En tanke som ligger under allt annat. Ett sätt att se på världen. Och just därför är de

Det smyger sig inte alltid på. Ibland står det där mitt i rummet, utan att göra så mycket väsen av sig, och bara väntar på att bli sett. Det är inte dramatiskt. Inte tungt. Inte ens särskilt sorgligt. Det är mer… tydligt. En dag märker man att man inte längre tänker “sen, när livet börjar på riktigt”. För det har redan gjort det. Och det har pågått ett bra tag. Man står inte längre i startgroparna och tittar framåt med samma otåliga hunger. Man står någonstans mitt i det. Med

Jag bär alltid en sorts längtan som inte riktigt går att förklara. Den som inte handlar om det som ska komma, utan om det som redan varit. Jag kan känna den ofta. Den bara dyker upp. I en låt. I ett ljus. I en doft. Eller i något så enkelt som en tanke som plötsligt stannar kvar lite längre än den brukar. Och det märkliga är att det inte alltid handlar om att något var bättre. Bara att det var. Jag tänker på platser jag varit på. Gator jag gått. Rum jag suttit i. Samtal som k

Alla resor ger texter – men inte alltid de man tror. Jag trodde att jag visste vad jag skulle skriva där nere. Att det skulle handla om ljuset, värmen, havet som alltid ligger där och andas i bakgrunden. Att jag skulle fånga det där enkla, det där som nästan skriver sig själv när man sitter med en kaffe i handen och ser människor passera. Men det blev inte så. Jag skrev, ja. Några rader här och där. Några tankar som kändes viktiga i stunden. Men de där riktiga texterna – de s

Det står en kartong på golvet igen och det ligger några böcker på skrivbordet. Nya böcker. Samma omslag. Samma berättelse.Och ändå – inte samma. För det är något som händer när en bok passerar från tryck till hand. När den slutar vara min och börjar bli någon annans. I fredags kom ännu en leverans hem till mig. Det var egentligen inte tänkt så från början. Jag hade en bild av att boken skulle leva sitt eget liv där ute, i bokhandlar, i hyllor, i flöden. Men så började ni höra

Det är något speciellt som händer när en bok lämnar ens egna händer. Den är inte längre bara min. Den börjar leva sitt eget liv. De senaste veckorna har jag fått så många meddelanden från er som läst Sista vykortet från Manhattan . Meddelanden som stannar kvar. Som får mig att stanna upp. Som påminner mig om varför jag skriver. Och jag vill dela några av dem med er. "Den är inte lätt att lägga ifrån sig. Jag tänker hela tiden: bara ett kapitel till." "Det är något med sättet

Det har varit en bra vecka. Så där som man vill att veckor ska vara. Möten som landar rätt, samtal som leder framåt och beslut som känns både genomtänkta och positiva. Jag märker hur bitarna börjar falla på plats – inte minst i mitt skrivande. Det rör på sig. Saker som länge legat och väntat närmar sig nu ett läge där jag faktiskt snart kan börja berätta mer och det är en speciell känsla. Förväntan, på något sätt. Men ändå. Mitt i allt det där som är här och nu, dras tankarna

Året är 1979. Något mycket stort ska hända. Det ligger där i luften redan från början av året, även om jag inte riktigt kan sätta ord på det. En förväntan. En rörelse i familjen. Något som är på väg. Och så kommer den där dagen. Påskdagen. Den 15 april. Min lillebror Sigge föds. Jag minns känslan mer än detaljerna. Hur allt liksom stannade upp och samtidigt blev större. Hur världen, som dittills mest bestått av skola, kompisar, cykelturer och årstidernas växlingar, plötsligt