Jag är stolt över att kunna meddela att min helt nya hemsida nu är live på tommywidekarr.se! Jag har lagt extra fokus på att skapa en...

Med stor glädje kan jag meddela att tommy.widekarr.se under 2025 kommer att bli Guld-sponsor för Färgelanda Judoklubb. Som en del av detta sponsorskap kommer jag att bidra med både kommunikations- och medietjänster samt ekonomiskt stöd, allt för att främja klubbens fortsatta framgångar och utveckling.

Jag är otroligt glad att kunna dela nyheten om lanseringen av min nya bok, "Efter att sista ackordet har spelats". Detta projekt har varit en fantastisk resa och jag är övertygad om att ni kommer att finna berättelsen lika gripande och fängslande som jag har gjort under skrivprocessen.

Just nu lyssnar jag på Alanis Morissette. Ironic. Den där unplugged-versionen från 2004. Det är något med just den versionen som träffar rakt in. Den där lite sargade, men ändå så varma rösten. Och hennes leende – ni vet det där leendet som på något märkligt sätt säger "jag vet precis hur konstigt allt det här är, men jag älskar det ändå".

Det är tidig morgon i Köpenhamn. Dimman ligger fortfarande som ett tunt täcke över taken, luften är klar och lite fuktig. Staden är tyst, men i mitt huvud är det redan fullt pådrag. Det är matchdag. Jag är här som coach under Nordiska mästerskapen i judo – och jag känner det i hela kroppen.

Det är en helg i Köpenhamn, men just nu är tankarna någon annanstans. De vandrar iväg till en annan plats, en annan tid, där Lucinda Williams fortfarande är en dröm som aldrig blivit verklighet för mig. Jag kommer nog aldrig få stå där framför henne, känna den där närvaron av en av mina största musikaliska hjältar, men hennes röst kommer alltid att vara nära.

Maj är här. Ljuset stannar längre om kvällarna, grönskan exploderar runt omkring och det är något med just den här tiden som alltid får mig att stanna upp lite extra.

Vi gör en resa som på många sätt går längre än några mil på landsväg. Den här resan tog oss norrut, till en plats där tiden en gång stod stilla för en liten flicka som varje sommar packade väskan tillsammans med sina föräldrar och sin bror. Målet: Haukipudas – ett litet samhälle utanför Uleåborg, där barndomens ljusa somrar låg i rad som pärlor på ett snöre.

Tidig morgon. Solen har redan klättrat över hustaken och sprider sitt klara, bländande ljus över världen. Men trots det gyllene skenet är luften fortfarande kylig, nästan skör. Jackan är ännu nödvändig, händerna stoppas reflexmässigt ner i fickorna. Det är vårens gryning, men värmen har ännu inte helt tagit fäste.

Det är en sådan där morgon när världen lutar sig tillbaka och andas.