Det är måndag morgon. Vi är några dagar in i augusti. För många betyder det att semestern går mot sitt slut och att vardagen sakta börjar hitta tillbaka. För mig känns det också som början på ett nytt kapitel. Den här sommaren har till stor del handlat om redigering. Timme efter timme har jag suttit framför datorn. Jag har strukit meningar, flyttat stycken, letat efter det där ordet som passar bättre än det första jag skrev och läst samma kapitel fler gånger än jag kan räkna.

I dag påminde Facebook mig om 43 graders hetta, en säck över axeln – och en historia som fortfarande bränner. I dag dök ett två år gammalt minne upp från den resa jag gjorde tillsammans med Victor, Eric och Karl genom den amerikanska södern. Det var en resa genom ett landskap som jag så länge hade velat uppleva. Vägarna, musiken, maten, de små samhällena och alla de platser vars namn redan var fyllda av berättelser. Men det var också en resa genom en del av USA där historien

Som barn sa jag brandgul. Inte orange. Jag sa skär, inte rosa. Jag sa violett, inte lila. Och jag har funderat på något den senaste tiden. När slutade jag egentligen säga brandgul? Jag kan inte minnas det. Ingen berättade att ordet var omodernt. Ingen rättade mig. Ingen fattade ett beslut. Ändå försvann det sakta ur mitt språk. Någon gång längs vägen började jag säga orange, precis som alla andra. Kanske är det så språk förändras. Inte med buller och bång, utan nästan ljudlös

Det är lördag morgon. Kaffekoppen står bredvid mig och mina tankar är fortfarande kvar i går kväll. Det blev en sådan där kväll som inte hade någon plan från början. Det var jag, Eric och Karl, och någonstans under kvällen började vi lyssna på gamla inspelningar med Beer Drinking Boys. Låtar som spelades in för många år sedan. Det var länge sedan jag hörde en del av dem. Ännu längre sedan jag tänkte på hur de kom till. Men plötsligt var jag där igen. Jag berättade om studion

Det är fredag morgon. Den sista dagen i juli och jag tänker på hur vi alltid verkar stå med ena foten i dagen och den andra i morgondagen. När det är måndag längtar vi till fredag. När det är vinter drömmer vi om sommaren. När vi är mitt i semestern börjar vi fundera på hösten. Och när det är den sista juli börjar vi redan tala om augusti. Jag gör likadant. Jag tänker på bokprojekt som ska bli färdiga. På idéer jag vill skriva ner. På allt som väntar runt hörnet. Det är inget

Det finns ord som är större än sin egen betydelse. Ord som inte bara beskriver en känsla, utan nästan låter oss uppleva den igen. Hemlängtan är ett sådant ord. Jag har alltid tyckt att det är ett av de vackraste orden i det svenska språket. Inte bara för vad det betyder, utan för hur det är uppbyggt. Två enkla ord – hem och längtan – blir tillsammans något betydligt större än summan av sina delar. Det beskriver inte bara en önskan att åka tillbaka till en plats. Det beskriver

Det är morgon. Kaffekoppen står bredvid datorn och arbetet med mitt senaste projekt har gått in i sin kanske mest intensiva fas. Nu handlar det om de sista justeringarna. Att stryka, lägga till, läsa om och läsa en gång till. Det är ett arbete som kräver full koncentration. Ändå märker jag att tankarna hela tiden drar åt ett annat håll. Orden pockar på min uppmärksamhet. Inte orden i manuset. Utan orden i språket. De där som vi håller på att tappa bort. Jag har alltid fascine

Jag tycker att det är sorgligt att barn numera ofta vet vad världen är rädd för innan vi vuxna hunnit förklara den. Förr fanns det åtminstone en fördröjning. Det betyder inte att världen var bättre då. Det betyder inte att barn förr levde skyddade från oro, rädsla eller mörker, men det fanns ett avstånd mellan händelsen och barnet. Nyheterna kom på bestämda tider. Vuxna viskade i köket. Tidningen låg på bordet. Barn kunde ana att något hänt, men de behövde inte alltid bära

Det är onsdag morgon. Kalendern säger att vi är i slutet av juli och jag inser att det finns en särskild känsla just den här tiden på året. Den är svår att beskriva. Sommaren är fortfarande här. Gräset är fortfarande grönt. Kvällarna är fortfarande ljusa. Man kan fortfarande sitta ute långt in på kvällen och låta dagen rinna ut i ett stilla samtal. Och ändå... Ändå är det som om sommaren har bytt ton. Det är inte höst. Inte ens i närheten. Men den där känslan av att sommaren

Häromdagen tänkte jag på hur märklig den här tiden i livet egentligen är. När vi var runt tjugo var vi ganska lika. Vi tog körkort ungefär samtidigt, flyttade hemifrån, började arbeta eller studera. Livet hade en rytm som många följde, även om vägarna såg olika ut. Men någonstans längs vägen försvann den gemensamma takten. I dag, när jag ser mig omkring bland människor i min egen ålder, känns det ibland som om vi lever i helt olika generationer. Många har blivit mor- eller fa