Det finns människor som hör till ens barndom på ett sätt som nästan är svårt att förklara. De finns där i gamla fotografier. I berättelser som berättats så många gånger att man inte längre riktigt vet vad man själv minns och vad man har fått återberättat. De tillhör en tid då livet var mindre, världen var närmare och familjen fortfarande verkade vara något självklart och beständigt. Min kusin Eva är en sådan person. När vi var barn träffades vi och delade sådant som kusiner g

Det händer ofta att jag lär känna en människa innan jag får veta vad hon röstar på. Vi hinner prata om livet, familjen, arbetet och allt det där som formar en människa. Jag upptäcker att hon är omtänksam. Att hon ställer upp för andra. Att hon kan vara både klok, rolig och generös. Sedan kommer politiken på tal. Och plötsligt visar det sig att vi ser helt olika på sådant som båda tycker är viktigt. Vi drar olika slutsatser, tror på olika lösningar och lägger våra röster på ol

Allt som tar slut har inte gått fel. Ändå är det ofta där vi börjar leta. Vi har ett märkligt förhållande till slut. När en relation upphör, ett projekt läggs åt sidan eller en dröm inte längre känns som vår, börjar vi gärna leta efter felet. Vad brast? Vad borde vi ha gjort annorlunda? När tappade vi det som en gång var så viktigt? Det är mänskligt att vilja förstå. Men ibland blir frågorna ett sätt att döma oss själva. Som om det faktum att något tog slut också bevisar att

Det är märkligt vilka platser som till slut blir våra vilorum. Kassakön till exempel. Man ställer sig bakom någon med en överfull kundvagn och märker hur den första impulsen kommer direkt: att byta kö. Leta efter den snabbaste vägen fram. Bedöma hur många varor de andra har och om personen i kassan ser effektiv ut. Allt för att spara några minuter. Men så finns det dagar när man blir stående och plötsligt inser att det här kanske är dagens första stund då ingen kräver någonti

Jag saknar samtalet där ingen måste vinna. Det där samtalet som inte har en segrare och en förlorare. Där ingen samlar argument medan den andre pratar. Där vi inte lyssnar efter luckan där vi kan kasta oss in med vårt eget svar, utan efter vad den andre faktiskt försöker säga. För någonstans på vägen tycks allt fler samtal ha blivit debatter. Vi går in i dem med våra färdiga uppfattningar och försvarar dem som om varje förändrad tanke vore ett nederlag. Som om det viktigaste

Det finns en punkt i nästan varje nytt skrivprojekt. Först finns bara idén. Och idéer är fantastiska på det sättet. De är fortfarande perfekta. I huvudet finns den stora berättelsen. Människorna som ska befolka den. Känslan man vill åt. Scener som ännu inte är skrivna men som man nästan kan se framför sig. Där inne finns inga dåliga formuleringar, inga berättelser som tappar fart och inga karaktärer som plötsligt vägrar göra det man tänkt. Allting är fortfarande möjligt. Seda

Jag mådde inget vidare i morse. Den där förkylningen som hängt med alldeles för länge verkade fortfarande ha bestämt sig för att stanna. Men någonstans under eftermiddagen hände någonting. Inte dramatiskt. Ingen plötslig vändning. Bara den där försiktiga känslan av att kroppen kanske, kanske, äntligen börjat vinna. Och mitt i detta upptäcker jag att Megan Moroney spelar i Stockholm i kväll. Hur har jag kunnat missa det? Megan Moroney har under de senaste tre åren blivit en av

Förkylningen håller fortfarande ett fast grepp om mig. Den verkar inte ha några planer på att släppa taget riktigt än. Men utanför fönstret skiner solen och snart ska jag gå ut och tända grillen. Det finns dagar då man helt enkelt får bestämma sig för att leva lite vid sidan av hostan, snuvan och tröttheten och det här är inte vilken söndag som helst. Det är valdag. En gång i tiden var jag politiskt aktiv. Jag deltog i diskussionerna, argumenterade och försökte påverka. I dag

Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att en helt vanlig dag ska kännas oväntat lyckad. Att hitta en parkeringsplats precis utanför entrén till jobbet när regnet hänger i luften. Att stoppa handen i en jackficka och hitta en bortglömd sedel. Att komma hem, stänga dörren bakom sig och höra hur regnet börjar smattra mot rutorna några sekunder senare. Små segrar. Nästan löjligt små. Ändå kan de förändra känslan i en hel dag. Som när man vaknar en minut innan väckarklock

Tittar på denna bild ibland. Tar in det där starka ögonblicket hos mig och Eric på ett sätt som berör mig. Det finns händelser som delar tiden i ett före och ett efter. Den 11 september 2001 var en sådan dag. I dag är det 25 år sedan World Trade Centers tvillingtorn föll och tusentals människor miste livet. Det var ett år innan Eric föddes. Ändå känns minnet fortfarande nära. Det är en sådan där händelse då man minns var man befann sig och vad man gjorde när man fick höra vad