Från en bar i ett regnigt Porto någon gång i början av November. Ett år som bar – och som jag bar tillbaka När jag ser tillbaka på 2025 är det inte ett lätt år som träder fram, men det är ett sant. Det var ett år som krävde närvaro, ansvar och uthållighet. Ett år där mycket handlade om att stå kvar, snarare än att rusa vidare. Ett år där jag flera gånger fick påminna mig om varför vissa saker är värda att bära – även när de väger tungt. Judoklubben har präglat året mer än någ

Utgivningsdatum: 29 januari 2026 Efter en offentlig skandal lämnar författaren och tv-profilen Jaxon Frost Sverige och reser till New York. Officiellt för att skriva boken som ska förändra allt. I praktiken för att fly. Från kritik, från svek, från relationer som gått sönder – och från sig själv. I New York stänger Jaxon av världen. Inga telefonsamtal. Inga sociala medier. I stället börjar han skriva brev och vykort. Till sin förläggare. Till sin före detta flickvän. Till si

Det är söndag kväll. En alldeles vanlig kväll i december – om det inte vore för att det är årets sista söndag. Jag tänkte på det där redan i förmiddags. Solen som låg lågt och letade sig in över köksbordet. Leon var här. Vi åt frukost långsamt, som om tiden själv hade bestämt sig för att stanna kvar en stund till. Det är mellandagar nu. Den där märkliga tiden mellan helg och vardag, mellan då och sen. Julen är egentligen inte slut än. Inte enligt traditionen, och inte enligt

Min mamma Yvonne tillsammans med min mormor Doris och morfar Bror. Året är 1949. Den 27 december föds min mamma – i Stockholm. Ett Stockholm som fortfarande bär spår av kriget, trots att Sverige stod utanför. Ett Stockholm där ransoneringarna just har släppt sitt grepp, där framtidstron långsamt börjar ta form, och där staden växer – inte uppåt, utan utåt. Söderut. Mot nya områden. Mot Hägersten. Mot Solberga. Hon föds in i en tid då världen försöker resa sig. Andra världskri

Det är annandag jul. En av de där dagarna som inte kräver något av oss. Som inte vill bli något särskilt. Och kanske är det just därför den rymmer så mycket. Julens magi, om den nu finns – och det gör den – bor sällan i det uppenbara. Inte i paketen. Inte i programmen. Inte i det där som ska bli rätt. Den finns någon annanstans. Den finns i efterklangen. I det som ligger kvar när julafton har klingat av och juldagen stillnat. När disken är undanplockad men samtalen fortfarand

Juldagen är för mig djupt stillsam. Som om världen drar efter andan och säger: nu räcker det. Nu får det vara nog. Efter allt det där som byggts upp – veckor av förväntan, dofter, listor, planering, minnen – kommer denna dag och lägger handen på axeln. Gårdagen blev precis så som man hoppas att en julafton ska vara. I Diseröd fick vi en julafton som rymde allt det där viktiga: värme, skratt, närvaro, mat lagad med omsorg och samtal som fick ta den tid de behövde. Inget uppjag

Det är julafton. Den där dagen som bär på fler lager än något annat i kalendern. Barndomens förväntan, vuxenlivets eftertanke, saknaden, tacksamheten, stillheten. Och mitt i allt det där finns en ritual jag hållit fast vid längre än mycket annat. Sedan jag började blogga 2006 har varje julafton haft samma soundtrack. Jag spelar The Power of Love  med Frankie Goes to Hollywood . Varje år. Utan undantag. Det märkliga är att många aldrig riktigt förstått att det här är en jullåt

Förmiddagen får vara min. En sådan där sällsynt stund när ingenting pockar på uppmärksamhet, när tiden inte knäpper mig på axeln och ber mig skynda vidare. Kaffet har kallnat långsamt på bordet, ljuset faller snett genom fönstret, och jag sitter ensam med en bok som kräver just detta: stillhet. Det är Frödings samlade brev . Brev till vänner och ovänner, till släkt och förälskelser. Ett liv utlagt i papper och bläck. Inget putsat, inget tillrättalagt. Bara en människa som skr

Det var för någon vecka sedan. Jag låg ute på vägarna, mörkret hade redan tagit kommandot och radion stod på mer som sällskap än som underhållning. Så kom den där låten. Den som alltid hittar hem. Driving Home for Christmas. Det är en jullåt, ja. Men den rymmer så mycket mer än jul. Den handlar om väntan, om trötthet, om längtan. Om att vara på väg, inte bara mellan två platser, utan genom livet. Köerna som rör sig långsamt, radion som står på, ljusen som passerar i mörkret.

Det är dan före julafton. Den där märkliga dagen som inte riktigt räknas som vardag, men heller inte som helg. Som ett väntrum i tiden. Allt är nästan klart, men inte riktigt. Granen står där den ska, ljusen är framme, kylskåpet fullt av sådant som hör julen till. Ändå finns det en stillhet över dagen som jag alltid uppskattat mer än själva julafton. Jag sitter med kaffe som hunnit kallna lite för snabbt. Utanför är världen dämpad, som om ljuden dragits ner några snäpp. Folk