Vi hör ett samtal vid bordet bredvid och försöker se ut som om vi inte lyssnar. Samtidigt sänker vi rösten i vårt eget sällskap för att inte missa hur berättelsen slutar. Vi lägger ut en bild på sociala medier och intalar oss att det inte spelar någon roll vilka som ser den. Ändå är vi snart där och kontrollerar listan. Inte bara hur många som har tittat, utan exakt vilka. Ibland letar vi efter ett särskilt namn. Ibland efter ett namn som vi hoppas att vi inte letar efter. Vi

Vissa människor bär på delar av ens liv som ingen annan riktigt känner till. De fanns där under en särskild tid, såg det som hände och lärde känna den människa man var just då. Tillsammans skapade man minnen som inte går att återskapa med någon annan, hur nära den personen än står en i dag. I dag hörde en sådan människa av sig till mig. Vi blev sittande och pratade en bra stund. Samtalet rörde sig mellan det som händer i våra liv nu och sådant som ligger många år tillbaka i t

Det är en annorlunda sak att ge ut en bok. Först är den bara ens egen. Ord på en skärm, tankar i huvudet, människor som egentligen inte finns men som ändå börjar kännas märkligt verkliga. Sedan blir det ett manus. En bok. Något man kan hålla i handen och till slut händer det kanske allra märkligaste av allt. Någon annan läser den. Nu har de första kommentarerna från läsare av Berättelser från Hotel San Micheli börjat komma. Och jag måste erkänna att det känns speciellt. Väldi

Jag har tänkt det fler gånger än jag egentligen vill erkänna. Vad korkad den där personen är. Det händer när ett samtal om kultur snabbt förvandlas till ett avfärdande. När någon viftar bort hela frågan med några ord om flummiga teaterföreställningar, obegriplig konst och miljarder i bidrag. Som om vi därmed hade rett ut saken och kunde gå vidare till det som betyder något på riktigt. Sedan hinner nästa tanke ikapp mig. Men den här människan är ju inte korkad. Tvärtom. Det är

Det fanns en tid då utbudet var betydligt mindre. Vi hade några få TV-kanaler och ville man se på TV fick man välja bland det som visades just då. Ibland fanns det något riktigt bra. Ibland fick man nöja sig med ett program man egentligen inte var särskilt intresserad av. Eller så stängde man av. På restaurangen fanns kaffe. Vanligt kaffe. Möjligen kunde man välja mellan mjölk och ingen mjölk. I garderoben hängde de kläder man ägde och när man ville se en film gick man till v

I dag har jag tagit del av resultaten från den senaste PISA-undersökningen . Det är ingen upplyftande läsning. Svenska 15-åringars resultat i läsförståelse och matematik är de lägsta som hittills har uppmätts i PISA. I läsförståelse har Sverige tappat 21 poäng sedan 2022 och i matematik 18 poäng. Nästan var tredje svensk 15-åring når inte den grundläggande nivån i läsförståelse. I matematik är det ännu fler. Det är siffror som borde få oss att stanna upp. Men det kanske mest

Vi ser på tv samtidigt som vi tittar i telefonen. Vi äter samtidigt som vi läser något. Vi promenerar samtidigt som vi lyssnar. Vi pratar med någon samtidigt som telefonen ligger bredvid och väntar på vår uppmärksamhet. När blev det så svårt att bara göra en sak i taget? Jag tänker på det ibland. Inte för att jag själv är särskilt bra på det. Tvärtom. Jag kan sätta mig framför en film och efter tio minuter upptäcka att jag har telefonen i handen utan att egentligen veta varfö

Det fanns en tid då ett fotografi faktiskt kostade något. Inte särskilt mycket kanske, men tillräckligt för att man skulle tänka efter innan man tryckte av. I kameran satt en filmrulle med 24 eller 36 bilder. Det var allt. När de var slut var de slut. Jag minns känslan av att titta på den lilla räknaren på kameran. 31. 32. 33. Tre bilder kvar. Då fotograferade man inte maten från fyra olika vinklar. Man tog inte tjugo bilder av samma solnedgång för att sedan välja den bästa o

Det är kanske ett av våra vanligaste avsked. Två små ord som kan betyda nästa vecka – eller aldrig mer. ”Vi hörs.” Vi säger det när vi skiljs åt. I dörröppningar, på parkeringsplatser och i slutet av telefonsamtal. Ibland säger vi det samtidigt som vi redan är på väg åt varsitt håll. Det låter som ett löfte. Ändå är det sällan någon som bestämmer när. Ibland hörs man redan nästa dag. Ett meddelande, en bild eller en fråga som fortsätter där det senaste samtalet slutade. Då va

Jag sitter på Stadshotellet i Frövi. Här har jag bott många gånger genom åren. Egentligen skulle jag ha bott i Lindesberg, där jag också tillbringar den här helgen, men den här gången blev det Frövi. På något sätt känns det ändå välbekant att vara tillbaka. Anledningen till att jag är här är den årliga riksfortbildningen i Lindesberg. En helg som blivit något av en tradition och som innehåller mycket av det jag tycker om med judon. Självklart handlar dagarna om att få nya kun