Det finns jullåtar som fyller rummet med glitter och löften. Och så finns det de som gör något helt annat. De som stannar upp tiden. Som sänker rösten. Som vågar säga sanningen, också när den är obekväm. En av de vackraste jullåtarna jag vet är också kanske den sorgligaste: Christmas Card from a Hooker in Minneapolis . Det är ingen julsång i traditionell mening. Inga bjällror. Inget barnkörsljus. Men den utspelar sig där julen alltid utspelar sig som tydligast – i kontrasten

Fjärde advent. Det sista ljuset tänds. Inte som en fanfar, utan som ett andetag. Den här söndagen är speciell. Inte för att den är större eller mer högtidlig än de andra – utan för att den ligger precis där, på kanten. Mellan väntan och ankomst. Mellan det som varit och det som snart är här. Fyra ljus brinner nu. Fyra veckor av stillsam nedräkning. Fyra små påminnelser om att allt inte behöver gå fort för att vara viktigt. Fjärde advent bär på en annan sorts tyngd. Det är int

Det finns morgnar som inte behöver någon förklaring. De behöver bara få vara. I dag är en sådan. Jag sitter med Fridolins visor och andra dikter uppslagen framför mig. Kaffet hinner kallna utan att jag bryr mig. Världen utanför knackar svagt på, men jag öppnar inte. För en stund får allt brus, allt som skaver, stanna där ute. Språket bär mig.Ord som inte stressar, inte vill något mer än att vara just ord. ”Lyckligt jonelag. ”Bara det uttrycket räcker för att sakta ner pulsen.

I hjärtat av Porto, längs en gata som alltid tycks vara fylld av liv och ljud, ligger den mytomspunna bokhandeln Livraria Lello. En plats som nästan alla pratar om, och som lika många vill se med egna ögon. Fasaden är som tagen ur en annan tid – dekorerad, detaljrik och med det där nästan overkliga ljuset som får hela byggnaden att kännas som ett konstverk i sig. Vi stannade där utanför en stund. Runt omkring oss samlades människor från alla hörn av världen, kameror i händern

Det finns en grupp människor som sällan hörs i debatten. De är inte unga nog för att få plats i rubrikerna, och inte gamla nog för att räknas till “de äldre”. De är mitt i livet – 50, 55, 60 – den där åldern där man borde vara trygg, lugn, etablerad. Men sanningen är att just den här generationen ofta står mitt i en storm ingen pratar om. Förväntningarna är höga. Plikterna många. Och utrymmet för att säga “jag orkar inte” är obefintligt. Man är tillräckligt erfaren för att al

Vi har byggt en värld där tempot blivit en sorts valuta. Det snabbaste vinner. Det kortaste räcker. Det som kan levereras inom en timme anses bättre än det som tar en dag. Allt ska gå fort – från våra beslut till våra relationer, från våra tankar till våra känslor. Men vi människor… vi gör inte det. Vi är långsamma varelser inuti. Det är som om tiden utanför oss skruvats upp, medan vår egen inre klocka envist tickar i samma takt som den alltid gjort. Våra hjärtan slår inte sn

Det är en vecka kvar till julafton. Sju dagar. Det låter inte mycket när man säger det högt, men det är tillräckligt för att något ska hinna landa. Eller skava. Eller båda delarna samtidigt. Den här veckan har alltid haft en särskild tyngd. Inte den där stressiga sorten som handlar om listor och tider, utan en annan. En som bär på minnen. Förväntningar. Sånt som inte går att slå in i papper eller köpa på väg hem. Det är nu allt ska knytas ihop. Terminer avslutas. Arbetsår run

Det finns dagar när allt känns jobbigt. När tröttheten inte bara sitter i kroppen, utan också i tankarna. När man inte orkar mer, men ändå fortsätter för att man måste. De dagarna är längre än andra, och tystnaden efteråt kan kännas både tom och orolig. Men där, i hörnet av rummet, står gitarren. Den väntar alltid. Den dömer inte, den ställer inga krav. Den är bara där – redo att ta emot det man inte kan säga högt. Att lägga händerna mot strängarna och låta en ton växa fram b

Året är 2002. Världen har just klivit in i ett nytt årtusende och bär fortfarande spår av det som skakade allt. Ett år efter elfte september. Ett år då tryggheten inte längre tas för given, då nyhetsbilderna blivit mörkare, mer globala, mer påträngande. Samtidigt rullar vardagen vidare – långsammare än rubrikerna, men stadigt. Och mitt i allt detta föds Eric. Den 14 december. En vinterpojke. En pojke som redan innan han kom var efterlängtad – av oss föräldrar, förstås, men ka

Det är lördag morgon den 13 december. Mitt luciatåg gick i torsdags. Ljuset, sångerna, stegen i korridorerna, den där särskilda koncentrationen hos alla som bär något större än sig själva för en stund. Nu är det tyst igen. Stolarna står där de ska, ljusstakarna är nedbrunna och fikat undanplockat. Kvar är bara efterklangen. Jag sitter och tänker tillbaka på alla luciatåg jag varit med och jobbat med genom åren. Det är många nu. Fler än jag först tror. Jag försöker minnas de o