Det är tidig morgon. Så där tidigt att staden fortfarande sover. Ljuset har precis börjat leta sig in, försiktigt, som om det inte vill störa. Kaffet står bredvid mig. Det har svalnat lite, men jag märker det knappt. Jag tänker. Jag skall ta ännu ett sista avsked. Det tredje i år. Inte mer än så just nu. Bara ett konstaterande. Och någonstans där, mellan tystnaden i rummet och det som väntar, kommer frågan: Är det här där jag är i livet nu? Är det nu det börjar hända oftare?

Vi pratar ofta om det vi har förlorat. Relationer som tog slut. Platser vi lämnat. Tider som inte går att få tillbaka. Det är en saknad som är lätt att förstå. Något fanns – och så gör det inte det längre. Men det finns en annan sorts saknad. Den som inte har något tydligt minne att luta sig mot. Ingen början, inget slut. Bara en känsla. Av något som kunde ha blivit. Vägar vi inte tog.Samtal vi aldrig hade.Liv som stannade vid en tanke. Det är märkligt hur de där spåren kan

Det är inget nostalgiskt försök att försköna något som inte går att återskapa. Det är bara en konstaterad skillnad. En annan rytm. En annan tystnad. Jag minns hur dagen började långsamt. Inte för att vi hade bestämt oss för det, utan för att världen runt omkring oss gjorde det åt oss. Inga öppna butiker. Inga måsten som kunde lösas “sen”. Inget som pockade på uppmärksamhet mer än det som fanns precis där. Kyrkklockor som slog någonstans i bakgrunden. Inte för att man nödvändi

Jag tog mina rörda ägg och gick ut på balkongen. Det var fortfarande lite kyligt när jag öppnade dörren. Den där känslan av att våren inte riktigt bestämt sig än. Men jag satte mig ändå. Man vet ju hur det är – ger man det några minuter så händer något. Och det gjorde det. Solen tog över. Värmen smög sig på. Kylan försvann utan att man riktigt märkte när. Nu är det bara vinden som lever kvar. Den kommer i korta stötar, som små påminnelser om att april fortfarande är här… men

Jag har varit på judotävling i helgen. Inte som deltagare. Utan som ledare. Och det är en helt annan sport. Det börjar inte med ett startskott. Det börjar i blicken när vi ses i hallen. I små nickningar. I ett "hej" som egentligen betyder: nu gör vi det här tillsammans. Doften av mattor ligger tung i luften.Ljudet av bara fötter som slår lätt mot tatamin. Domarens röst. Klockor som väser. Ett barn som jublar. Ett annat som gråter. Allt händer samtidigt. Allt är på riktigt. Oc

Hook:Det är inte när något går sönder som livet förändras. Det är när det slutar märkas. Det finns en stillsam fara i det som fungerar. I vardagen som rullar på utan att göra väsen av sig. I relationer som inte kräver något för att finnas kvar. I allt det där som en gång kändes stort – men som med tiden blivit en del av bakgrunden. Vi vänjer oss. Och i början är det något fint i det. En trygghet. En känsla av att ha landat. Att inte längre behöva kämpa för varje steg, varje k

Vi tror att det finns ett tillfälle. Ett ögonblick då allt faller på plats. När man känner det i kroppen – att nu är det rätt. Nu är jag redo. Nu kan jag kliva fram utan tvekan. Trygg. Förberedd. Säker. Men det där ögonblicket kommer nästan aldrig. Inte när man ska skriva en bok. Inte när man ska ta ett beslut som faktiskt betyder något. Inte när man ska säga de där orden som man vet kan förändra en relation, eller kanske en riktning i livet. Det jag har börjat förstå är att

Det finns fredagar – och så finns det fredagar. Sådana som inte kräver något av dig. Som bara ger. Jag satte mig i bilen efter jobbet, vred om nyckeln, och redan där visste jag att det här inte skulle bli en tyst resa hem. Solen låg kvar som ett löfte över vägen, och jag tryckte igång musiken. David Lee Roth. Eat ’Em and Smile. Och jag höjde. Lite till och lite till. Till slut var det inte längre ett val – det var ett tillstånd. Det där albumet… det är inte gjort för att spel

De finns där. I mapparna. I anteckningarna. I de där dokumenten med namn som en gång kändes självklara. Lovande. Nästan färdiga redan innan första raden var skriven. Jag öppnar dem ibland. Inte för att fortsätta.Utan för att se vem jag var när jag började. Det är märkligt hur mycket som ryms i något som aldrig blev klart. Idéer som bar på en känsla jag inte riktigt kunde formulera då. Texter som tog slut mitt i något som kanske aldrig riktigt började. Fragment av något jag tr

På bilden ser ni Jaxon Frost, huvudkaraktären i min bok "Sista vykortet från Manhattan sitta vid baren på White Horse Tavern i West Village och jag tänker att vissa adresser aldrig riktigt blir historia. De bara byter händer. Byter röster. Men själva pulsen – den stannar kvar. Det här är inte vilken bar som helst. Här satt Dylan Thomas sina sista kvällar. Legenden säger att han drack sina berömda “18 whiskies” här innan han kollapsade. Han fördes till sjukhus – och dog några