12 frågor till mig själv om New York.

Det finns något särskilt med slutet av en månad. Det är som att tiden drar ett djupt andetag, stannar upp för ett ögonblick, och sedan...

Det är något med tid. Hur den tycks röra sig på sitt eget sätt, bortom våra försök att förstå eller kontrollera den. Vissa dagar rusar den, som ett tåg vi knappt hinner hoppa på, medan andra dagar kryper fram, som om den leker med oss.

Det är lätt att längta efter stora ögonblick. De där dagarna som bländar, som får oss att känna oss som huvudpersoner i våra egna liv. Men om det är något jag har lärt mig, så är det att det är de små stegen som bygger oss. De nästan omärkliga rörelserna framåt, som ofta passerar obemärkt men som, när man ser tillbaka, bär all betydelse.

Det finns en tystnad som inte är tom. En som bär på en tyngd, som om orden viskar under ytan men aldrig riktigt formas. Jag har alltid fascinerats av hur mycket som ryms i tystnaden. I det osagda.

Det finns dagar som kommer med en särskild tyngd. Inte för att de är fyllda av något stort eller avgörande, utan för att de bara är. En dag som alla andra, men ändå med sitt eget mönster, sitt eget tempo. Den 27 januari känns som en sådan dag.

Det är januari. Dagarna går långsamt, men veckorna rusar förbi som en fläkt av kall luft genom ett halvöppet fönster. Det är en tid då ljuset återvänder, men fortfarande tvekar, som om det inte riktigt vågar stanna. Jag tittar ut genom fönstret och ser hur världen verkar fastfrusen, ändå rör den sig. I små, nästan omärkliga steg.

När jag blickar tillbaka på 2024 ser jag inte bara platser jag besökt, utan också stunder som format mig, ögonblick som stannat kvar och minnen som för alltid lever vidare. Detta år har varit fyllt av resor, inte bara geografiska, utan också inre – resor som väckt tankar, känslor och inspiration. Låt oss ta en resa tillbaka genom 2024

Efter att ha sett filmen "A Life in Music" om Chet Atkins, kände jag mig inspirerad att skriva några rader om en musiker som inte bara lämnade ett oförglömligt avtryck i musikhistorien, utan också i mitt eget liv. I mitt föräldrahem var Chet Atkins mer än bara ett namn på en skivomslag – han var en del av vardagen. Hans melodier fyllde rummen och blev en slags musikaliskt hjärtslag i vårt hem.  

Första advent. Vi väntar på att någon skall komma. Framförallt väntar vi på ljuset så här års.