Det är en sån där marsfredag när våren känns närmare än den egentligen är. Ljuset lurar, men kylan ligger kvar som en envis refräng. Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, den där som alltid är ”den sista”, men sällan blir det.

Natten i mars är varken vinter eller vår, bara en stillsam andhämtning mellan det som varit och det som ska komma. Mörkret är mjukare nu, som om det själv börjat släppa taget. Det ligger en ny sorts tystnad över gatorna, en som inte längre bär på vinterdvala utan något annat – en förväntan.

Torsdag morgon. Klockan är strax efter sju, och jag är ensam på vägen. Bilen rullar stadigt genom det dalsländska vinterlandskapet, inramad av en värld i svart, vitt och grått. Snön har lagt sig i mjuka, orörda drivor längs vägkanterna, och grenarna på träden tyngs av det vita täcket. Små frostkristaller gnistrar svagt i det dämpade morgonljuset, som om naturen har strött ut diamanter längs vägen.

Söndagen bar på sitt mildaste leende. En sol som smekte vintertrötta kinder och vindar som inte längre högg utan snarare smekte. Det är mars, månaden som tvekar mellan vinter och vår, och som nu i dagarna laddar upp för ett snöoväder. Men just idag fanns inget av det i luften. Bara ljus, värme och en föraning om vad som kommer sedan.

Mars är en månad som aldrig riktigt bestämmer sig. Ena dagen lockar solen fram en känsla av vår, nästa dag drar kylan ner den igen. Vinden ligger på som om den testar ens uthållighet, och himlen växlar mellan löften och besvikelser. Det är som om naturen själv tvekar, tar ett steg framåt och två tillbaka.

Ljuset har kommit tillbaka, men färgerna har inte hunnit ikapp. En sådan där dag när himlen mest känns som en sliten filt, grå och tung, och vinden blåser precis tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute för länge. Den fjärde mars. En dag mitt i ingenting, fast ändå någonstans på väg.

Vi går in i något annat nu. Förhoppningsvis bättre tider, tänker den positiva. Ljusare i alla fall, tänker jag. Mars – den första vårmånaden. En månad av förändring, av löften som spirar under ytan, av dagar som långsamt sträcker sig mot sommaren. Vi märker det i luften, i ljuset, i fågelsången som blir starkare för varje morgon.

Det är mars. Lördag, en sådan dag som brukade kännas lätt. Jag har varit på en författarträff, en av de där riktigt trevliga, där orden flödar lika fritt som kaffet och där samtalen ibland hittar in i något större, något viktigt. Där vi minns varför vi skriver, varför vi bryr oss. Där vi, för en stund, kan låtsas att världen utanför inte existerar.

Resor är mer än bara att ta sig från punkt A till punkt B – de är en berättelse med en början, ett äventyr mitt i allt och ett slut som lämnar spår i hjärtat. Varje resa bjuder på nya intryck, oväntade möten och oförglömliga stunder med människor vi trivs med. Även om vi under vår resa till New York var sjuka i omgångar, blev det ändå en resa fylld av värme, skratt och gemenskap.

Long Island City. Bara namnet lockar fram bilder i huvudet – en plats som klingar av något avlägset, kanske lantligt, men som i verkligheten är något helt annat. Här, på Queens västra spets, ligger en stadsdel som en gång var en egen stad, en industriell knutpunkt av fabriker, varv och lagerlokaler, där maskiner dånade och arbetare rörde sig i skydd av sot och ånga. Idag har skuggorna av det gamla Long Island City smält samman med glas och stål, där skyskraporna nu reser s