Det är en sån där marsdag när solen gör vad den kan men kylan ändå håller ett stadigt grepp om kinderna. Asfalten är torr, himlen klar, men det blåser genom jackan som om den inte ens fanns. Jag gick en runda tidigare idag. Inte för att komma nånstans, mer för att känna mark under fötterna, höra mina egna steg, se hur världen fortfarande rör på sig.

Så var vi här igen. Dagen då ljuset och mörkret väger jämnt, som en osynlig linje att kliva över. Ett steg bakåt är vinter, ett steg framåt är vår.

Jag lyssnar på Snedtänkt. Det är nördigt och onödigt och precis vad jag behöver. Kalle Lind maler på om Torsten Ehrenmark, en man som skrev kåserier och gillade att vara långt borta. Jag förstår honom.

Jag har precis ställt ifrån mig min Seagull Maritime efter en helkväll i skapandets tjänst. Greppbrädan är fortfarande varm av mina händer, strängarna darrar svagt, som om de ännu bär ekot av något nyfött. Två nya låtar ligger nu på bordet framför mig, svarta bläckstreck på papper som ännu doftar av det sena kaffet och en gnutta tvekan. Jag har känt mig lite tilltufsad den sista tiden. Ungdomarna jag hänger med ibland gör ny musik mest hela tiden, som om världen aldrig stann

Jag kan inte sluta tänka på det Maria Ressa sa i intervjun jag såg i söndags. Det blogginlägget hittar du här.

Det finns böcker som inte bara berättar en historia, utan som öppnar dörrar. Inte till en annan värld, utan till ens egen. Jack Kerouacs Lonesome Traveler är en sådan bok. Det är inte en roman i klassisk mening, utan snarare ett lapptäcke av resor, ögonblick, insikter – en rastlös mans försök att förstå sig själv genom att röra sig.

Marsljuset letar sig in genom fönstret, kallt men ändå förhoppningsfullt. En måndag som inte riktigt bestämt sig för om den är vinter eller vår. Kanske som en gammal kärlek, en som alltid finns där i bakhuvudet men aldrig riktigt går att nå igen.

Jag sitter i soffan med en kopp kaffe i handen, Tv:n står på, och där är hon – Maria Ressa, nobelpristagerskan, intervjuad av Jenny Alversjö. Det är något med hennes närvaro som får mig att stanna upp. Hon har den där kombinationen av skärpa och värme, den där glimten i ögat som bara någon som vet vad det innebär att stå emot stormar kan ha.

Det är tidig morgon på hotellet i Oslo. Frukosten har ännu inte öppnat, och lobbyn är lugn, med bara ett stillsamt sorl från receptionen och något avlägset ljud av koppar och bestick som försiktigt plockas fram i restaurangen. Jag sitter här, med datorn framför mig och blicken ut genom fönstret, där solen långsamt stiger och kastar mjukt morgonljus över gator och byggnader.

I morse när jag steg upp visade termometern -13 grader, ett tydligt besked om att vintern ännu håller sitt grepp. Trots kylan möttes jag av en strålande soluppgång som fick frosten att glittra på bilen och fyllde himlen med varma toner. Det är något speciellt med sådana här morgnar, när ljuset vinner över kylan.