När vi landade i Dublin möttes vi av en levande huvudstad. Gator fyllda av människor, historiska byggnader, pubar där musiken sipprade ut genom de öppna dörrarna och en stad som bär sin historia med självklarhet. Vi promenerade längs Liffey, korsade Ha'penny Bridge och avslutade kvällen på en pub där sorlet nästan blev en del av musiken. Dublin gjorde precis det en huvudstad ska göra. Den välkomnade oss. Men det var när vi lämnade den som resan började förändras. Galway blev

Det finns platser man längtar till utan att riktigt veta varför. För mig började den längtan inte med ett fotografi, inte med en resebroschyr och inte med någon berättelse från någon som varit här. Den började med en låt. När Ulf Lundells "Connemara" kom i mitten av 1990-talet satte den sig i mig på ett sätt som få andra låtar gjort. Jag visste egentligen ingenting om den där delen av Irland. Jag hade aldrig sett landskapet. Ändå kändes det som om jag förstod precis vad han f

Det är morgon i Galway. Jag vaknar till ljudet av måsar och den friska luften som letar sig in från havet. Om en stund ska vi ge oss ut igen, men först vill jag bara ta in den här staden. Vi promenerar längs strandpromenaden och blickar ut över Atlanten. Långt där ute, nästan som en skugga i horisonten, ligger Aranöarna. Det känns så imponerande att stå här. Inte för att det är Europas absoluta västligaste punkt – det är det inte – men här känns det ändå som om kontinenten t

Det är söndag morgon i Dublin. Staden håller precis på att vakna och om en liten stund lämnar vi den bakom oss. Nästa mål är Galway, på Irlands västkust. Men först ska vi hitta ett litet café, slå oss ner och äta en ordentlig irländsk frukost innan vi ger oss ut på vägarna. Andra morgonen på en resa känns alltid lite speciell. Den första handlar mest om att komma fram. Att hitta rätt. Att landa. Den andra börjar man känna platsen. Gårdagen blev precis så där innehållsrik som

Det är tidig morgon. Väskorna är packade. Kaffet är urdrucket. Om en stund går bilen mot flygplatsen. Jag tycker om den här känslan. Inte stressen som ibland hör resandet till, utan det där speciella mellanrummet. Man är inte riktigt hemma längre, men inte framme heller. Resan har redan börjat, trots att flyget fortfarande står kvar på marken. Det är en känsla jag aldrig riktigt tröttnar på. Varje resa börjar långt innan man kliver ombord på ett flygplan. Den börjar när man ö

Det är morgon. Jag sitter med kaffekoppen och bläddrar planlöst bland några semesterbilder. Det slår mig hur lika de är. Blå himmel. Vackra vyer. Leenden. God mat. Solnedgångar. Vi fotograferar nästan alltid höjdpunkterna. Och det är inget fel i det. Men det får mig att tänka på allt det där som aldrig fastnar på en bild. Ingen fotograferar den första stilla koppen kaffe på morgonen. Ingen lägger ut en bild när man sitter tyst och bara tittar ut genom ett fönster. Ingen tar f

Den här sommaren har blivit en hemmasommar. Inte därför att jag ville det, utan därför att livet ibland väljer en annan väg än den man själv hade tänkt sig. Resor har fått ställas in, planer har ritats om och kalendern har sett annorlunda ut än jag föreställde mig när sommaren började. Så blir livet ibland. Och vet ni – det har också funnits något vackert i det. Jag har fått tid. Tid att skriva. Tid att fördjupa mig i bokprojekten som ligger mig så varmt om hjärtat. Tid att f

Under de senaste veckorna har mitt skrivbord varit fyllt av allt möjligt. Romanmanus ligger bredvid gamla historiska dokument. Släktutredningar samsas med anteckningar från arkiv, tidningsurklipp och böcker. Ena stunden försöker jag förstå en människas liv under 1700-talet. Nästa stund funderar jag över hur en romankaraktär ska reagera i ett avgörande ögonblick. På ytan kan det se ut som helt olika projekt. Men ju mer jag arbetar med dem, desto tydligare blir det att de egent

Det är morgon. Jag sitter en stund och tänker på ett ord som vi använder ganska ofta. Rik. Vad innebär det egentligen att leva ett rikt liv? När vi är yngre handlar svaret ofta om sådant vi kan räkna. Pengar. Framgång. Hus. Bil. Resor. Sedan händer något. Åren går och man upptäcker att det som verkligen ger livet värde sällan går att mäta. Den här sommaren har fått mig att tänka mycket på det. Jag har haft tid att skriva. Tid att läsa. Tid att sitta med en kopp kaffe utan att

Det är mitt i veckan. På något sätt känns det som om den bara började – och ändå är den redan på väg mot sitt slut. Sommaren har ett märkligt sätt att göra så med tiden. Dagarna är långa, men veckorna korta. Kanske är det värmen. Den får mig att sakta ner. Inte för att jag vill, utan för att kroppen kräver det. Jag märker att jag planerar annorlunda. Vi spelar redan före klockan åtta, innan solen hunnit lägga sitt lock över dagen, (även om den redan hunnit att ta ett stort gr