Telefonen blev kvar hemma. Det låter nästan som en obetydlig detalj. En apparat som stod där den stod, med sin sladd och sin ringsignal. Men ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att den där sladden också satte en gräns. Telefonen nådde en bit genom huset. Sedan tog det slut. Resten av världen fick vänta tills man kom hem. Jag tillhör generationen som har levt på båda sidor om den förändringen. Jag minns hur självklart det var att människor inte alltid gick att f

Det finns ord som nästan känns som en kopp kaffe framför en stilla sjö. Vederkvickelse är ett av dem. Jag kan inte minnas när jag senast hörde någon använda det. Ändå tycker jag att det beskriver något som vi alla längtar efter. Vi pratar ofta om att vila, om återhämtning och om att ladda batterierna. Men vederkvickelse är mer än så. Det handlar inte bara om att bli mindre trött. Det handlar om att få nytt liv. En promenad genom skogen där tankarna faller på plats. En bok som

Jag minns inte att vi pratade särskilt mycket om tillgänglighet förr. Kanske just därför att den inte var någon fråga. När arbetsdagen var slut gick man hem. Visst kunde man fortsätta tänka på jobbet. Man kunde ligga vaken och fundera på något som blivit fel, komma på en lösning medan man diskade eller plötsligt minnas något man glömt att göra, men jobbet kunde inte nå en. Inte på samma sätt. Telefonen låg inte i fickan och vibrerade. Inkorgen följde inte med till köksbordet.

”Kom hem när det är mat.” Det var en ganska kort instruktion för att släppa ut ett barn i världen. Ändå rymde den en stor del av min uppväxt. När jag tänker tillbaka på barndomen är det ibland de mest självklara sakerna som känns märkligast. Som att vi kunde ta våra cyklar och försvinna en hel eftermiddag utan att någon vuxen visste exakt var vi befann oss. De visste kanske vem vi skulle till. Åtminstone vem vi hade tänkt gå till när vi stängde dörren. Sedan kunde den kompise

Det är morgon och jag sitter och tänker på gårdagskvällen. På judoträningen. På mattan. På människorna som var där. Det är lätt att beskriva en träning genom det som faktiskt händer. Någon nöter en teknik. Någon försöker hitta rätt ingång i ett kast. Någon blir trött. Någon skrattar. Någon får till det där som inte fungerade veckan innan. Men ibland är det någonting annat jag ser. Tillhörigheten. På bilden från gårdagen står min son Eric på mattan. Bredvid honom tränar andra

Ibland behövs det inte mer än en gitarr, några välbekanta toner och någon man tycker om för att en helt vanlig onsdag ska få ett ovanligt fint slut. Den här onsdagen närmar sig sitt slut. Det har varit en sådan där dag som innehållit det mesta. Jobb, människor, samtal, saker som ska hinnas med och sedan kvällens judoträning. När man väl kommer hem efter sådana dagar brukar kroppen redan ha börjat tala om att det snart är dags att stänga ner. Men så blev det inte riktigt ikväl

Vissa människor behöver bara komma in genom dörren, så förändras hela stämningen. Man märker det direkt. Samtalen ändrar riktning. Blickar söker sig dit. Energin i rummet skiftar. Det är nästan som om någon vridit på en osynlig knapp. Det fascinerande är att det inte alltid handlar om den som pratar mest. Tvärtom. Många av de människor som har starkast närvaro är inte alls de som tar störst plats. De bara... finns där. Och alla märker det. Vi brukar kalla det karisma. Men vad

”Tiden går fort.” Det är en sådan där mening vi säger nästan utan att tänka på den. September redan. Är det verkligen fredag igen? Var det inte nyss jul? Hur kan barnen redan vara så stora? Det känns som om sommaren precis började. Och alltid samma slutsats: Tiden går så fort. Men jag har börjat fundera på om det verkligen är tiden som går fortare. En minut är fortfarande sextio sekunder. Ett dygn består fortfarande av tjugofyra timmar. September kommer inte snabbare i år än

”Hej, är Johan hemma?” En fullständigt normal mening på 80-talet som snart behöver förklaras för yngre generationer. Jag behöver bara läsa de där orden för att höra fortsättningen. ”Ja, vänta lite.” Sedan ljudet av en lur som lades ner på en bänk. Några steg. Och en röst som plötsligt hördes genom halva huset: ”JOOOHAN! DET ÄR TELEFON!” Där satt man i andra änden och väntade. Under tiden fick man höra lite av middagen, en tv som stod på och någon som undrade var skorna fanns.

Det är som om luften vet vad som är på väg att hända. Den känns lite tyngre, lite mer beslutsam. Ljuset dröjer sig kvar, men utan samma hetta. Solen glider långsamt ner bakom skogskanten och lämnar himlen i färger som inte finns på någon färgkarta. Jag minns hur det var när man var yngre – när sommaren kändes oändlig och varje kväll var ett löfte. Ändå kom alltid den där sista. Den man inte visste var den sista förrän den redan hade passerat. Man satt där med vänner, skrattad