Det finns en stund på dygnet som nästan inte tillhör någon. Den ligger där mellan natt och morgon, mellan mörker och ljus, mellan det som varit och det som snart ska börja. En kort stund då världen verkar hålla andan. Den här bilden tog jag strax innan fyra i morse. Kaffet i handen. Blommorna på räcket. Himlen i de där färgerna som man nästan inte tror på när man ser dem. Rosa, blått, orange. Som om någon dragit ett försiktigt penseldrag över hela morgonen och jag tänkte att

Det är första juni. Jag vaknade till ljudet av regn mot rutorna. Ett sådant där stilla, ihållande regn som får världen att sakta ner lite. Träden står mörkare gröna än i går. Gångvägen utanför är blöt. Himlen har dragit en grå filt över landskapet. Men när jag tog den här bilden för bara några dagar sedan var det annorlunda. Då stod syrenerna i full blom. Luften var mild. Molnen seglade fram över en blå himmel och allt kändes som om sommaren redan hade kommit. Det är märkligt

Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand. Folkhemstiden är en sådan. När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt. Och visst fanns allt det där. Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden. Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörn

Det var fåglarna som väckte mig. Inte väckarklockan. Inte något meddelande i telefonen. Inte något som pockade på uppmärksamhet. Bara fåglarna. Det är svårt att motstå de där kvittrande vännerna när de bestämmer sig för att dagen har börjat. De verkar alltid veta något före oss andra. Som om de känner av ljuset långt innan vi människor gör det. Strax efter fem satt jag ute på balkongen med en kopp kaffe och såg hur dagen sakta tog form. Dimman låg fortfarande kvar över gräset

Vi kan lägga ner tid på att försöka se pigga, vakna och samlade ut. Sedan somnar vi i en solstol hemma och ser plötsligt ut som om vi tappat kontakten med hela världen. Jag ser inte direkt ut som någon som är redo att ta sig an särskilt mycket alls. Snarare som någon som kapitulerat fullständigt inför eftermiddagen och kanske är det precis det som hänt. För efter ett intensivt avslutningsläger med Färgelanda Judoklubb, där det tränats, skrattats, lekts och byggts gemenskap, k

I eftermiddag startade klubbens avslutningsläger. En sådan där dag som påminner om varför föreningslivet betyder så mycket. Under eftermiddagen och kvällen fylldes klubben av aktivitet, skratt, träning och gemenskap. Barn, ledare och föräldrar samlades för att sätta punkt för ännu en termin tillsammans. En termin fylld av kast, fallteknik, tävlingar, träningar, vänskap och utveckling. När jag lämnade klubben strax efter klockan nio var det fortfarande full aktivitet. För mång

Det är fredag och det har varit en sådan där morgon då man tänker mycket på människor man en gång trodde att man förstod helt och hållet. Människor man arbetat med. Skrattat med. Rest med. Suttit uppe sent med. Människor man trodde skulle vara på ett visst sätt för alltid. Men ingenting är statiskt. Inte ens vi själva. Jag tror att det är en av vuxenlivets svåraste insikter. Att människor inte bara åldras. De förskjuts. Lite i taget. Av erfarenheter. Besvikelser. Stress. Sorg

Jag tror att vissa platser stannar kvar i människor för alltid. Inte som adresser, utan som språk, rytm, lukter,minnesbilder. Man kan flytta, resa, skapa sig ett annat liv långt bort och ändå finns något kvar av den där platsen där allting började. Jag brukar tänka på det ibland när jag är ute och reser. Hur människor kan stå mitt i New York, Palma eller Milano – och ändå bära med sig något från en liten ort som ingen utanför Sverige hört talas om. Ett sätt att prata, en bli

En dag slutar man tänka att livet är långt. Det sker inte över en natt. Ingen vaknar upp en morgon och känner:“Nu är jag gammal.” Istället händer det långsamt. Nästan omärkligt. Man börjar mäta tiden annorlunda. Inte i år längre, utan i människor, minnesbilder, somrar som passerat, barn som blivit vuxna, föräldrar som blivit äldre. Plötsligt inser man att vissa delar av livet redan hänt för sista gången utan att man visste om det. Sista gången man sprang ut på skolgården inna

“Ars longa, vita brevis.” Det är ett av världens mest kända uttryck. De flesta har hört det någon gång, ofta översatt till:“Livet är kort, men konsten är evig.” Men uttrycket är mycket äldre än man tror. Det kommer ursprungligen från den grekiske läkaren Hippokrates, omkring 400 år före Kristus. På latin blev orden senare “Ars longa, vita brevis”, men grundtanken var egentligen större än bara konst. Hippokrates menade att livet är för kort för att fullt ut behärska ett hantve