Det är fredag kväll och jag sitter här med den där stilla känslan av att en helg håller på att öppna sig. Tankarna vandrar tillbaka till i onsdags – dagen då jag försökte komma igång att träna igen efter dagar av hosta och feber. Kroppen kändes redo, nästan ivrig, men hostan ville annat. Det är märkligt hur något så litet kan kasta om hela ens balans. Jag tappar humöret av det där. Inte av sjukdomen i sig, utan av att hållas borta från mattan, från stämningen, från känslan av

Det händer inte ofta. Men ibland uttalar någon ens namn på ett sätt som gör att allt annat tystnar. Det är samma bokstäver som alltid, samma ord som följt en sedan barndomen, och ändå bär det plötsligt något helt annat. Som om själva ljudet av ens namn blivit ett hem. Jag har tänkt på det många gånger: hur vissa människor säger ens namn som om de bar hela historien bakom det. De lägger inte till något, de drar inte ut något, de försöker inte göra det större än det är – ändå b

Det finns perioder i livet då marken inte riktigt vill bestämma sig. Den gungar inte, den brister inte, men den är heller aldrig helt stadig. Det är de där mellanrummen – ögonblicken då man inte står där man stod, men ännu inte nått dit man är på väg. Och det är märkligt hur ofta just de tiderna formar en mer än allt annat. Jag har känt det flera gånger i livet, den där dubbla hållningen. Ena foten kvar i det man känner, det som är tryggt och välbekant. Den andra foten redan

Det är något med vår tid som skaver. Det märks inte alltid direkt, men det ligger som en underton i allt: ett slags försiktighet, en misstanke, ett konstant frågetecken som inte fanns där på samma sätt förr. Vi har blivit ett samhälle där tilliten – den tysta, självklara – sakta börjat erodera. Det är som om vi slutat tro att människor i grunden vill varandra väl. Nyheterna pumpar ut konflikter, skandaler, svek.Kommentarerna på nätet är som små taggar som fastnar i huden. Ryk

Jag går runt här hemma och förbereder mig inför måndagen. Det är som om hela huset sjunker ner i ett lugn och jag följer med. Och så fastnar jag i en tanke som inte velat släppa mig sedan igår kväll. Konserten. Ken Ring. Hans ord. Vi stod där i vimlet efteråt, ljudet fortfarande kvar i kroppen, som om det fastnat i revbenen. Han ville höra mitt uppriktiga omdöme, inte det artiga, inte det förväntade – det riktiga. Så jag sa som det var. Att jag uppskattade spelningen, att den

Det finns ett slags tystnad som jag saknar mer och mer. Inte den obekväma, inte den som uppstår när orden tagit slut – utan den rena, den som fanns förr utan att man ens tänkte på det. Den som inte behövde skapas eller skyddas. Den som bara fanns där, som luft. I dag är den nästan borta. Det är som om världen bestämt sig för att inga luckor får vara tomma längre. Kaffemaskiner piper, mobiler vibrerar, notiser faller som små stenar över dagen. Det är ljud överallt, men inte lj

Söndag morgon och Leon är i sin egen lilla värld där allt fortfarande lyser. Det är en vacker morgon. Ljuset är svagt, nästan trevande, och huset bär fortfarande spår av nattens tystnad. Man tänder ett ljus. Första advent. En början på något nytt, även om man själv ibland mest känner sig som något gammalt som försöker starta om ännu en gång. Men så finns Leon. Han lever i en värld där allt är nytt. Där varje flamma är ett äventyr, varje ljus en upptäckt. Där ett tåg i en lit

I förmiddags satt jag hemma, insvept i en filt och fortfarande med den där märkliga, envisa sjukdomströttheten i kroppen. På skärmen framför mig gled Thanksgiving-paraden genom New Yorks gator. Ett hav av färger, ballonger och musik. Jag har sett den där paraden på plats några gånger genom åren, stått i kylan längs 6th Avenue med en pappmugg kaffe i handen, hört sorlet, skrattet, värmen från människorna som samlas för något så enkelt som att fira tacksamhet. Jag har till och

Det finns människor som följer oss genom livet utan att de själva förstår vilken roll de haft. De gör inget väsen av sig. De skriker inte högst, tar inte störst plats, kräver inget tillbaka. De bara finns där – som en stadig hand i ryggen när man vinglar. Som ett ljus i ett rum där man inte visste att man famlade. När jag tänker tillbaka på mitt eget liv finns det sådana människor. Några nära. Några som råkade passera just när jag behövde någon, utan att de visste det. Det ka

Under förmiddagen fastnade jag framför Tommy Körberg som uppträdde på Nyhetsmorgon där han sjunger Tomas Andersson Wijs “Nu dör en sjöman”. Och visst – Körberg gör den bra. Han gör den på sitt sätt, stort, brett, med en röst som tar hela rummet i besittning. Det går inte att förneka hans hantverk eller hans förmåga att bära en text. Men ändå. Det där är en låt som bär på ett djup som bara Tomas själv riktigt kan återge. Det är hans sorts mörker. Hans sorts ljus. Hans sorts