Det är en konstig känsla jag känner när jag vaknar den här morgonen och vet att jag egentligen inte skulle ha varit här. Jag skulle ha öppnat en hotellgardin någonstans långt hemifrån. Kanske hört ett språk jag inte förstår utanför fönstret. Kanske känt en annan doft i luften. Druckit ett kaffe på ett torg där människor redan var på väg till sina arbeten, medan jag själv bara hade haft en enda uppgift: att upptäcka. I stället sitter jag hemma. Det är inget fel på det. Sommar

Det är torsdag morgon. Ännu en dag börjar med samma konstaterande. Min hemsida ligger fortfarande nere. Med den också bloggen. Jag märker att jag sakta börjar försona mig med tanken att det här faktiskt skulle kunna vara slutet. Att bloggen, som varit en så självklar del av mina morgnar under så många år, kanske aldrig kommer tillbaka. Den tanken hade känts omöjlig för bara några dagar sedan. Nu försöker jag istället acceptera att vissa saker ligger utanför min kontroll. Och

I dag fastnade jag för en ledare i Svenska Dagbladet av Sofia Ek Hallonqvist, vikarierande ledarskribent på SvD:s ledarsida. Ledaren har rubriken, eller åtminstone den bärande formuleringen: ”Ska barns digitala vanor ändras behöver vuxenvärlden samarbeta.” [Läs ledaren i Svenska Dagbladet här: Dagens ledare SVD Texten handlar om åldersgränser för sociala medier, barns digitala vanor och det ansvar som måste delas mellan lagstiftare, föräldrar och de stora techföretagen. Och j

Det är onsdag morgon. Himlen är åter blå. De varma vindarna har hittat tillbaka och sommaren känns plötsligt som sommar igen. Ändå finns det något som skaver. Min hemsida ligger fortfarande nere. Med den också bloggen. Jag trodde nog att den skulle vara tillbaka nu. Att det bara handlade om några timmar eller ett dygn, men nu har det gått längre tid än så och jag märker hur en tanke allt oftare smyger sig på. Tänk om jag aldrig får tillbaka den. Det är en knepig känsla. Inte

Det är tisdag morgon. Egentligen hade jag hoppats att allt skulle vara som vanligt när jag vaknade. Att hemsidan skulle vara tillbaka. Att bloggen skulle leva igen. Men den ligger fortfarande nere. Det har den gjort sedan i går morse. Det finns en teknisk förklaring. Att det kommer att lösa sig. Att någon arbetar med problemet. Ändå är det märkligt hur snabbt en känsla kan smyga sig på. Tänk om den aldrig kommer tillbaka. Det är en ganska otrevlig tanke. Inte för att en hemsi

Det är måndag morgon. En ny vecka ligger framför mig. Jag sitter med en filt över mig. Det är en kylig morgon här inne. Utanför skiner dock solen. Som så många andra måndagar funderar jag över vad den kommer att innehålla. Möten. Samtal. Nya platser. Människor jag ännu inte vet att jag ska träffa. Och så slår det mig hur ofta vi pratar om att vilja göra avtryck. Vi vill åstadkomma något. Bli ihågkomna. Skapa något som består. Det är egentligen en ganska mänsklig längtan. Men

När jag började skriva den här serien trodde jag att jag främst skulle skriva om romaner. I stället har jag upptäckt att jag skrivit om Sverige. Om hur ett land går att förstå genom sina berättelser, kanske ännu bättre än genom sina historieböcker. För varje bok jag återvänt till har sagt något om vilka vi är. Inte bara som individer, utan som folk. Och det finns en sak som gång på gång återkommer. Vemodet. Det är ett märkligt ord. Nästan omöjligt att översätta fullt ut. Det

Det är morgon. Jag följer nyheterna från USA. Landet firar nu 250 år sedan självständighetsförklaringen – ett jubileum som på många sätt handlar om mer än fyrverkerier, parader och högtidstal. Det handlar om en idé. Om ett land som föddes ur tanken att människor skulle få forma sin egen framtid. Och jag ska erkänna en sak. Det känns lite märkligt att inte vara där just nu. Jag tycker om USA. Inte därför att landet är perfekt – det är det verkligen inte – utan därför att det ä

Det är lördag morgon den 4 juli. På andra sidan Atlanten firar man självständighetsdagen. Flaggor hissas, fyrverkerier förbereds och människor samlas för att fira friheten. Jag sitter med en kopp kaffe och tänker på ett helt annat slags frihet. Den som inte handlar om nationer. Utan om människor. För ett år sedan befann jag mig i USA. Vi reste genom några av de mest fantastiska landskap jag någonsin upplevt. Vi körde genom nationalparker, följde Stilla havets kust och lät var

Bilden tagen på dagen för ett år sedan när vi tillslut kom fram till San Fransisco. Det är fredag morgon. Himlen är grå. Nästan på samma sätt som den var för exakt ett år sedan när vi körde över Golden Gate-bron. Jag minns den dagen så väl. Vi hade tillbringat några dagar i Oregons mäktiga landskap. Därefter följde Kaliforniens kust, med dramatiska klippor, vindpinade stränder och vyer som nästan såg overkliga ut. Mil efter mil av natur som tog andan ur en. Sedan väntade San