Det finns stunder som inte ber om uppmärksamhet. De kommer inte med fanfarer, de bryter inte av dagen, de säger inte ens till när de är på väg. De bara kliver in. Ofta mitt i något helt vanligt. Som när kaffet rinner ner och man står där med händerna på bänken och väntar. Eller när man sitter i bilen ute på parkeringen innan man går in. Eller när man på kvällen går runt och släcker lamporna en efter en. Det är de där minuterna som nästan inte märks – de som ingen annan skulle

Det är lördagkväll och huset är tyst på ett sätt det bara blir när man är ensam hemma. Jag unnar mig det enkla: en julfilm. Det är nästan löjligt hur glad jag blir av det. Inte för att filmerna brukar vara särskilt bra – de följer samma mall, samma förutsägbara kurvor, samma möten vid någon gran eller gammal butik som hotas av stängning – men budskapet bär långt. Att det goda alltid vinner. Att kärleken alltid hittar sin väg tillbaka, även om den får ta en omväg genom överdri

Det är en sådan där grå morgon när världen känns dämpad, som om någon vridit ner både färgerna och ljudet. Temperaturen har letat sig upp över nollstrecket under natten och lämnat vägarna lömskt hala. Den sortens halka som inte syns, men som märks. Novemberhalka. Den värsta av dem alla. Jag sitter vid köksbordet och äter mina räkcrêpes – helgens lilla ritual. Ett stilla tecken på att arbetaveckan faktiskt är över, att något annat kan få börja ta plats. Det är en bra start på

Fredag kväll. Veckan sluter sig som en bok man läst färdigt för nu. Som om dagarna stannar till vid dörren, tar av sig skorna och säger: nu räcker det så här. Den här veckan har varit just sådan – inte dramatisk, inte särskilt högljudd, men ändå full av små saker som letat sig in under huden. Det är den tiden på veckan då man för första gången vågar släppa taget lite. Man lämnar det som inte blev gjort, man slutar vrida och vända på det som borde varit bättre. Man bara landar

Torsdag kväll. Dagen efter, men ändå mitt i allt. Den här dagen har burit på en slags efterklang, som om världen fortfarande vibrerar lite lätt av gårdagen. Inte högljutt, inte märkvärdig, bara stilla på ett sätt som nästan känns omtänksamt. Torsdagar har alltid haft en egen rytm. De står där – lite undanskymda mellan veckans tyngd och helgens löften – och håller ihop det som varit och det som ska bli. I dag kändes det extra tydligt. Som om tiden drog ett djupt andetag till

Onsdag kväll. Lite äldre, ett helt liv rikare. Det är märkligt hur en dag kan kännas både helt vanlig och samtidigt som en liten skiftning i jordaxeln. Jag sitter här nu med en tystnad som känns som ett kvitto på allt som var i dag. Ett slags efterslag i kroppen. Ett lugn som landar där det ska. Att fylla år i min ålder… det är inte längre fyrverkerierna man tänker på. Det är inte paketen eller tårtan eller hur många som skrev grattis. Det är något helt annat. Det är mer som

Året är 1968. Mamma är nitton. Pappa är tjugo. Två unga människor som just tagit steget ut i vuxenvärlden och ändå står de där, med en liten pojke – jag – och allt förändras. Inte med buller och bång, utan på det där stilla sättet som bara ett barns andetag i ett sovrum kan förändra världen. Det är Sverige på 60-talet. Folkhemmet är fortfarande en idé som luktar sågspån, nybakat bröd och kvällstidningar på köksbordet. TV:n flimrar svartvit och bilarna låter som om de ännu i

Det är den där sortens kväll som känns som en övergång, som ett andetag mellan två rum. Ute är världen på väg att skifta färg. Det börjar i luften – små vita löften som ännu inte nått marken, men som redan förändrar ljuden, tankarna, stegen. Snö är alltid ett preludium. En paus. Något som drar handen över axlarna på oss och säger: sakta ner nu. Jag sitter här med en mugg glögg som ångar i fönsterljuset. Det är tisdag, men det kunde lika gärna vara vilken dag som helst när mör

Det är fredag kväll. Den sortens kväll när man vill stänga dörren om veckan, tända en lampa i hörnet, höja volymen precis lagom, och låta något följa en in i kvällen. Ibland är det en bok, ibland ett glas vin, ibland bara tystnad. Men inte ikväll. Ikväll är det Van Morrison – och låten Someone Like You. Jag vet inte vad det är med den låten som alltid hittar rätt, men den gör det. Den drar in en i det där mjuka, nästan blå ljuset som uppstår när man inser att helgen faktiskt

Idag kom snön. Tyst, nästan urskuldande, som om den visste att vi redan haft nog av väta och mörker och trötthet. Jag stod vid köksfönstret och såg hur de första flingorna la sig försiktigt på balkongen, som små vita löften. Och jag undrar… är regnperioden över nu? Är sjukdomstiden det också? I det här huset har det varit sjukt länge nog. Vi har hostat oss igenom dagarna, tappat röster och ork och ibland också tålamod. Det är som om tiden har gått i cirklar och allt annat fåt