Det finns nästan alltid ett ljud omkring oss nu. Meddelanden. Nyheter. Musik. Podcasts. Videor. Motorer. Flöden. Någon som tycker något någonstans hela tiden. Till slut märker man knappt längre hur sällan det faktiskt blir tyst. Jag tänker på det där ibland när jag vaknar tidigt på morgonen innan resten av huset riktigt kommit igång. När kaffet precis är klart. När världen fortfarande känns lite avlägsen. Då märker man hur ovanlig tystnaden blivit. Inte bara runt omkring oss.

Det finns nästan ingen tid i historien som människor fotograferat sina liv så mycket som nu. Vi dokumenterar semestrar, middagar, konserter, träningspass, solnedgångar, barnbarn, kaffekoppar, flygplatser, hotellrum. Allting sparas. Tusentals bilder som hamnar i mappar vi sällan öppnar igen och ändå känns det ibland som att människor minns mindre än förr. Jag tror att det handlar om något större än bara teknik. Det handlar om närvaro. För det är svårt att fullt ut uppleva ett

“Lev i nuet.” Det är ett sådant där råd människor slänger ur sig som om det vore självklart. Nästan som att det bara handlar om att bestämma sig. Men sanningen är nog att väldigt få människor egentligen vet hur man gör. För människan verkar vara skapad för att befinna sig någon annanstans än där hon är. Vi oroar oss för morgondagen. Ångrar gårdagen. Planerar nästa vecka medan vi fortfarande befinner oss i den här dagen. Till och med när något fint händer tänker vi ofta redan

Svensk litteratur är speciell. Den har det där som gör att vi gång på gång återvänder till ensamheten, tvivlet och mörkret. Som om vi aldrig riktigt litar på lyckan. Som om vi alltid måste öppna dörren till det där rummet längst in – där människan sitter ensam med sina tankar. Och kanske är det därför vissa svenska romaner fortfarande känns så obehagligt moderna. Trots att de skrevs för över hundra år sedan. När jag läser Doktor Glas slås jag av hur lite människan egentligen

Det är Pingstdagen och jag har precis lagt ifrån mig Nattvardsbarnen igen. Kanske för sista gången denna pingst. Den där lilla boken som fortfarande bär med sig något från ett annat Sverige. Ett land av vita kyrkor, grusvägar, försommarljus och högtider som människor faktiskt visste varför de firade. Vem läser den idag egentligen? Vem öppnar Esaias Tegnér en söndag i maj år 2026? Och ändå återkommer jag till den. Inte av plikt. Inte av nostalgi. Utan därför att vissa ord fort

Pingsten har kommit igen. Den där högtiden som en gång låg som ett självklart ljus över försommaren, men som nu nästan smygit undan ur människors medvetande. Många vet knappt längre varför vi firar den. Ändå finns den kvar. Som en viskning genom tiden. Som en påminnelse om något större än oss själva. Om närvaro. Om andedräkt. Om att Gud kanske inte bara finns ovanför oss – utan mitt ibland oss. Inom oss. När jag var liten såg världen annorlunda ut under pingsten. Det var lång

Det finns hemkomster som inte märks förrän man står mitt i dem. Dörren öppnas, ljuset i hallen är precis som man lämnade det, och ändå känns något annorlunda. Det är som om rummet drar ett djupt andetag när man kliver in, och man själv gör likadant – utan att tänka på det. Det händer ofta efter en lång dag, men lika gärna efter en lång tid av sådant som tagit mer än det gett. Man går in över tröskeln och något i kroppen släpper. Den där spänningen man burit runt utan att ens

Fredag. Och precis som så många andra fredagar den här tiden på året så kommer jag hem lite tröttare än jag trodde. Det är något med maj. Den är vacker, ljus och full av liv – men också intensiv. Skolavslutningar som närmar sig. Bedömningar som skall bli klara. Möten. Planering. Saker som skall knytas ihop innan sommaren tar vid. Men idag mötte solen mig när jag kom hem. Så jag gjorde det enda rätta. Jag satte mig ute. Lutade huvudet bakåt. Slöt ögonen och lät värmen träffa a

Vissa låtar är som gamla vänner – man kan gå år utan att höra dem, och ändå känns det som om man plockar upp samtalet precis där man slutade. Jag kan fortfarande minnas exakt var jag stod första gången jag hörde vissa av dem. I ett pojkrum med en repig vinylspelare, när en radio i köket råkade stå på, eller i en bil på väg genom ett landskap jag aldrig besökt igen. De där första tonerna kan än idag få allt annat att blekna bort. Sånger som stannar kvar har en märklig förmåga

Jag tänker på det där. Hur vissa saker i våra liv blir slitna långt innan vi är redo att göra oss av med dem. En gammal gitarr med repor i lacken. En kaffekopp med ett litet nagg i kanten. En fåtölj som egentligen borde bytts ut för länge sedan. Ett par skor som inte längre håller tätt när det regnar. Och ändå fortsätter vi använda dem. Inte för att de är perfekta, utan för att de blivit en del av våra liv. Det finns något mänskligt i det där. För vi gör ofta samma sak med mä