Den 13 april. En ny vecka. Och jag är tillbaka i Sverige. Men våren… så där som jag vill ha den är inte riktigt här än. Jo, ljuset finns där. Det går inte att ta miste på. Dagarna har blivit längre, kvällarna dröjer sig kvar. Men annars är det en försiktig vår. En kall april som inte riktigt bestämt sig. Grönskan tvekar, håller igen. Som om naturen står och väger: är det dags nu? När jag varit borta har det hunnit vara både storm och nästan vår på riktigt. Så där som det kan

Det är den sista dagen. Den smyger sig på utan att riktigt fråga om lov. Väskorna står redan halvpackade. Kläderna som nyss kändes som början på något ligger nu vikta som avslut. Och utanför – samma utsikt, samma ljus, samma hav – men ändå inte riktigt samma känsla. Idag åker vi hem. Jag sitter en stund extra och låter blicken vila. Havet ligger där som om det inte bryr sig alls om att vi ska lämna. Som om det bara fortsätter, dag efter dag, med samma rytm. Och kanske är det

Det sägs ofta att det är resan som är målet. Jag tror inte riktigt på det. Inte fullt ut. För här, mitt i solen på Mallorca, med sanden som letar sig in överallt och havet som ligger där som en ständig påminnelse om att ta det lugnt – så inser jag något annat. Det är inte resan som gör det. Det är vi. Vi som sitter där vid frukosten och långsamt vaknar till liv. Någon med kaffet i handen, någon annan redan inne på dagens planer. Eller inga planer alls. Vi som tävlar i sådant

Jag har under dessa dagar läst en del National Geografic och fascinerats av flera berättelser, men något som stannat kvar inom mig är den och något som följt med mig är den om sköldpaddan Jonathan. Jonathan föddes omkring 1832. Han kom till Saint Helena redan 1882, då som en vuxen sköldpadda. Det betyder att han redan då hade levt ett helt liv – och sedan fortsatte. När jag fortsatte att sätta in honom i vår historia, då hände något. Han har levt under åtta brittiska monarke

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

Det börjar alltid där. Inte i mötena, inte i planerna, inte i det som ska göras, utan i frukosten. Vi samlas innan dagen riktigt har vaknat. Samtalen är lågmälda till en början. Det finns något fint i det där – att vi inte kastar oss rakt in i allt, utan låter dagen få ta form i sin egen takt. Utanför fönstret händer något samtidigt. Vi sitter där och tittar ut, nästan lika mycket som vi pratar med varandra. Hur en ny dag långsamt tar form. Lastbilar som stannar till, bakluck

I denna stund läser om en by vi besökte igår. Fornalutx. Det visar sig att den inte bara känns speciell – den är det också. Ofta omnämnd som en av Spaniens vackraste byar, ibland till och med den vackraste. Den ligger här på Mallorca, i Tramuntanabergen, bara en bit från Sóller. Namnet sägs komma från arabiskan, från tiden då morerna styrde ön, och betyder ungefär “ugn” – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på hur solen ligger på mellan husen. Och det där man såg igår

Jag sitter på balkongen. Det är fortfarande tidigt. Så där tidigt att dagen ännu inte riktigt har börjat, men ändå är på väg. Luften är svalare, ljuset mjukare, och allt runt omkring bär på en slags stillhet som inte går att hitta senare på dagen. Jag har suttit här och skrivit. Det har nästan blivit en vana. Eller kanske mer en längtan jag inte vill vara utan. För när jag vaknar tidigt – och det gör jag ofta – så tillåter jag mig att stanna kvar i det. Inte stressa vidare. I

Det är tidig morgon. En sådan där stund när allt fortfarande är lite mjukare. Ljuset, tankarna, tempot. Jag sitter med mitt skrivande, orden som sakta hittar sina vägar fram över sidan. Men så stannar jag upp. Tar en paus. Låter gårdagen komma ikapp. För vilken dag det var. Vi började i Valldemossa. Små gator, sten, historia som sitter i väggarna. En fika som fick ta tid. Kaffet smakade lite bättre där, som det ofta gör när man inte har bråttom någonstans. Samtal som flöt lik

Det börjar alltid så. Inte med bilen. Inte med kartan. Inte ens med havet som väntar där ute. Utan vid bordet innan. Vi sitter där i morgonljuset, lite trötta, lite långsamma i rörelserna, som man blir när dagarna inte har några krav på sig. Det är pannkakor, bacon, och en kopp kaffe som redan hunnit bli påfylld en gång och kommer bli det igen. Inte bråttom. Inte stress. Men framåt. Utanför ligger dagen och väntar. Solen har redan börjat ta plats, som om den visste att den hä