Det är skärtorsdag. En sådan morgon där man redan vet att dagen kommer att delas i två delar. Några timmar kvar, sedan något annat. Jag sitter i stillhet och känner det där som alltid kommer just de här dagarna. Inte stress. Inte riktigt lättnad heller. Mer som ett skifte. Som att något håller på att glida över i en annan rytm. Snart stänger jag dörren. Inte bara till arbetsdagen, utan till tempot. Skärtorsdagen bär på något som är svårt att förklara utan att nästan viska det

Det är skärtorsdag. En sådan morgon där man redan vet att dagen kommer att delas i två delar. Några timmar kvar, sedan något annat. Jag sitter i stillhet och känner det där som alltid kommer just de här dagarna. Inte stress. Inte riktigt lättnad heller. Mer som ett skifte. Som att något håller på att glida över i en annan rytm. Snart stänger jag dörren. Inte bara till arbetsdagen. Utan till tempot. Skärtorsdagen bär på något som är svårt att förklara utan att nästan viska det

Det finns dagar när jag känner att jag lever flera liv samtidigt. Inte på ett dramatiskt sätt, mer som att jag rör mig mellan olika världar som alla är mina – men som ändå kräver olika saker av mig. På morgonen kliver jag in i klassrummet. Där är jag läraren. Strukturen. Ramarna. Den som ska leda, förklara, få saker att hända. Det är ett sammanhang där allt behöver ha en riktning, även när det inte alltid känns så. Sen, någon gång senare, sitter jag med ett manus. Eller med e

Det är onsdag morgon. En sådan morgon där det nästan känns som att ljuden har dragit sig undan lite. Som att världen håller tillbaka, dämpar sig själv utan att riktigt säga varför. Vi är mitt i stilla veckan nu och idag – dymmelonsdagen. Det är ett märkligt ord. Nästan lite kantigt, men det bär på något som går att känna. Förr bytte man ut metallkläppen i kyrkklockorna mot en träkläpp – en dymmel. Ljudet blev dovare. Mjukare. Inte lika skarpt. Som om till och med klockorna vi

Det är tisdag morgon. En sådan där morgon där ljuset känns lite annorlunda. Inte starkare, inte svagare – bara renare på något sätt. Som om det inte försöker övertyga, utan bara visa. Vi är kvar i stilla veckan och idag – vita tisdagen. Jag har alltid tyckt om den där tanken. Att en dag kan bära en färg. Att vi människor en gång i tiden behövde det, kanske mer än vi gör nu. Blått för stillhet. Vitt för klarhet. Och just idag handlar det om det där vita. Inte som något perfekt

Det är måndag morgon. En morgon som inte riktigt tar sats, utan mer smyger igång. Ljuset är försiktigt. Kaffet är varmt, men tankarna är fortfarande kvar någonstans mellan helg och vardag. Vi har gått in i stilla veckan. Och just idag – blåmåndagen. Det är ett ord som bär mer än man först tror. Förr i tiden kallades den här dagen “blå” inte för att den var sorglig, utan för att färgen blå hade en särskild betydelse i kyrkan. Den stod för stillhet, eftertanke och förberedelse.

Det är söndagen den tjugonionde mars. Jag står ute med en kopp i handen. Den värmer mer än den smakar just nu. Det är kallt. Inte den där friska, krispiga kylan som biter lite lagom i kinderna, utan den där som smyger sig in. Som lägger sig över allt. Som gör att man drar upp axlarna en aning utan att riktigt tänka på det. Himlen är tung. Grå. Som om den inte riktigt har bestämt sig för om den vill släppa taget om vintern eller inte. Det pratas om bakslag. Om snö som är på vä

Det är palmsöndag. Jag tänker på berättelsen jag hört så många gånger, men som ändå aldrig riktigt blir färdig i mig. Hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Inte på en häst, inte som en kung i världslig mening, utan stillsamt, nästan sårbart. Och ändå tas han emot som just det – en kung. Människor lägger palmblad framför honom, ropar, hyllar, tror. För ett ögonblick är allt ljust. För ett ögonblick är allt möjligt. Och ändå vet vi hur snabbt det där ögonblicket förändras.

Det finns en särskild sorts tystnad här. Den hörs inte alltid direkt. Den ligger inte som ett lock över allt. Den är mer som något som finns där i bakgrunden, hela tiden. Som en ton man först inte lägger märke till – men som man saknar när den försvinner. Jag tänker på det ibland. När jag kommer hem. När kvällen lägger sig över Färgelanda och allt drar ner tempot, nästan av sig själv. Det är inte som i en storstad. Där finns alltid ett brus. Något som rör sig. Något som låter

Jag minns exakt känslan när jag första gången klev in på Diamond Belle Saloon i Durango. Som att öppna en dörr rakt in i en annan tid. Det är något med ljuset där inne. Det dämpade sorlet. Träet som burit fler historier än någon någonsin kan återberätta. Durango i sig är en sån plats. Inbäddad i sydvästra Colorado, omgiven av berg som inte bara är vackra – de är på riktigt. De kräver något av dig. Luften är klarare. Tystnaden djupare. Och ändå finns det ett liv där som känns…