Det är fantastiskt med relationer som inte behöver ansträngas. Vi lärde känna varandra på jobbet. Där någonstans, mellan möten, raster och vardag, började något som med åren vuxit till något mycket större. En vänskap som inte bara stannar vid arbetsplatsens väggar, utan som tagit oss ut i världen. Flera gånger varje år. I olika konstellationer. Europa, och ibland ännu längre bort. Och nu är vi här igen. Mallorca. Det som slår mig varje gång är hur enkelt det är. Hur friktions

Det är annandag påsk. Och det är tidigt. Tidigare än vad dagen egentligen kräver, men det är något med den här morgonen som inte går att sova bort. Jag går ut. Inte till något café. Inte till något särskilt. Bara ut. Luften är svalare än man tror här nere. Gatorna nästan tomma. Någon enstaka rörelse långt bort, men annars – stillhet. En sådan stillhet som inte är tom, utan väntande. Jag går ner mot stranden i S’Arenal. Ser hur havet ligger där, nästan orört. Som om det också

Vi landar i Palma och det är som att någon vrider upp ljuset. Inte bara lite grann. Utan på riktigt. Hemma lämnade jag något som skavde. Kyla som letade sig in genom jackan. Regn som aldrig riktigt bestämde sig för att sluta. Vindar som drog i en, som om de ville få en att gå snabbare, komma fram fortare, bara ta sig igenom dagen. Här är det annorlunda. Ljuset gör något med mig. Det är som att kroppen hinner ikapp tankarna. Som att stegen blir långsammare, Det har gått ett år

Att flyga är speciellt. Som om livet står i standby. Jag sitter i kabinen och skriver det här. Marken har redan släppt taget. Det som nyss var så nära – vägarna, husen, allt det vardagliga – har blivit små mönster långt där nere. Och här uppe, ovanför allt det där, finns ett annat slags rum. Ett mellanrum. Det är påskdagen. Dagen då allt vänder. Från mörker till ljus. Från slut till början. Dagen som bär på uppståndelse, men också på allt det som varit innan. Sorgen. Tystnade

Det är påskafton ochh det känns. Inte som en tanke, utan som en rörelse. Veckan har varit stilla. På riktigt stilla. Som om allt dragits ner ett par steg, som om livet själv bett om att få andas lite långsammare, och jag har följt med i det. Försökt i alla fall. Men idag är något annat. Det ligger i hur man rör sig genom morgonen. I hur man plockar fram saker utan att stressa, men ändå med en riktning. I hur blicken redan är lite längre fram än där man sitter. Vi är på väg. T

Det finns en föreställning om att man någon gång ska bli färdig. Att livet liksom landar. Att man kommer till en punkt där allt är på plats. Där man vet vem man är, vad man vill, hur allt hänger ihop. Jag har nog tänkt så själv, i perioder. Att det där kommer sen. Men det gör det inte och kanske är det tur. För jag märker det mer och mer – att det inte finns något färdigt tillstånd att nå. Att det inte finns någon slutversion av mig själv som bara väntar på att bli klar. Det

Det är långfredag. Jag vaknar utan att riktigt vakna. Ligger kvar. Känner tyngden av täcket, värmen från koppen i handen. Det finns inget som väntar på mig på samma sätt som andra dagar. Ingen tid att passa. Ingen riktning som ropar och ändå är det inte en lätt dag. Ljuset letar sig in genom gardinerna, men det gör det försiktigt. Som om det vet. Som om det inte vill störa. Långfredagen är inte en dag man fyller. Det är en dag man bär. I berättelsen är det här slutet. Jesus p

Det finns kvällar när orden inte riktigt vill. Jag sitter där. Framför skärmen. Eller med ett block framför mig. Pennan i handen. Och allt finns egentligen där – men ändå inte. Det är som att något håller igen. Och så sätter jag på musik. Inte för att analysera. Inte för att hitta inspiration på det där medvetna sättet. Utan bara för att fylla rummet med något annat än mina egna försök. Och plötsligt händer det. Inte att jag börjar skriva. Utan att jag slutar behöva göra det.

Det är skärtorsdag. En sådan morgon där man redan vet att dagen kommer att delas i två delar. Några timmar kvar, sedan något annat. Jag sitter i stillhet och känner det där som alltid kommer just de här dagarna. Inte stress. Inte riktigt lättnad heller. Mer som ett skifte. Som att något håller på att glida över i en annan rytm. Snart stänger jag dörren. Inte bara till arbetsdagen, utan till tempot. Skärtorsdagen bär på något som är svårt att förklara utan att nästan viska det

Det är skärtorsdag. En sådan morgon där man redan vet att dagen kommer att delas i två delar. Några timmar kvar, sedan något annat. Jag sitter i stillhet och känner det där som alltid kommer just de här dagarna. Inte stress. Inte riktigt lättnad heller. Mer som ett skifte. Som att något håller på att glida över i en annan rytm. Snart stänger jag dörren. Inte bara till arbetsdagen, utan till tempot. Skärtorsdagen bär på något som är svårt att förklara utan att nästan viska det