Blogg

Mars är en månad som aldrig riktigt bestämmer sig. Ena dagen lockar solen fram en känsla av vår, nästa dag drar kylan ner den igen. Vinden ligger på som om den testar ens uthållighet, och himlen växlar mellan löften och besvikelser. Det är som om naturen själv tvekar, tar ett steg framåt och två tillbaka.

Ljuset har kommit tillbaka, men färgerna har inte hunnit ikapp. En sådan där dag när himlen mest känns som en sliten filt, grå och tung, och vinden blåser precis tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute för länge. Den fjärde mars. En dag mitt i ingenting, fast ändå någonstans på väg.

Vi går in i något annat nu. Förhoppningsvis bättre tider, tänker den positiva. Ljusare i alla fall, tänker jag. Mars – den första vårmånaden. En månad av förändring, av löften som spirar under ytan, av dagar som långsamt sträcker sig mot sommaren. Vi märker det i luften, i ljuset, i fågelsången som blir starkare för varje morgon.  

Det är mars. Lördag, en sådan dag som brukade kännas lätt. Jag har varit på en författarträff, en av de där riktigt trevliga, där orden flödar lika fritt som kaffet och där samtalen ibland hittar in i något större, något viktigt. Där vi minns varför vi skriver, varför vi bryr oss. Där vi, för en stund, kan låtsas att världen utanför inte existerar.

Resor är mer än bara att ta sig från punkt A till punkt B – de är en berättelse med en början, ett äventyr mitt i allt och ett slut som lämnar spår i hjärtat. Varje resa bjuder på nya intryck, oväntade möten och oförglömliga stunder med människor vi trivs med. Även om vi under vår resa till New York var sjuka i omgångar, blev det ändå en resa fylld av värme, skratt och gemenskap.

Long Island City. Bara namnet lockar fram bilder i huvudet – en plats som klingar av något avlägset, kanske lantligt, men som i verkligheten är något helt annat. Här, på Queens västra spets, ligger en stadsdel som en gång var en egen stad, en industriell knutpunkt av fabriker, varv och lagerlokaler, där maskiner dånade och arbetare rörde sig i skydd av sot och ånga. Idag har skuggorna av det gamla Long Island City smält samman med glas och stål, där skyskraporna nu reser s

New Yorks själ finns inte bara i de bländande skyskraporna, de ikoniska gatorna eller de neonupplysta skyltarna på Times Square. Den finns också under våra fötter, i stadens bultande blodomlopp av tunnlar och perronger, i den eviga rörelsen som aldrig riktigt stannar av. Tunnelbanan är mer än bara ett transportmedel – den är en scen, en levande organism, en rytm som aldrig tystnar. Här, under asfalten, bland kaklade väggar och flagnande affischer, bland skrapiga högtalarutrop

Det finns barer, och så finns det platser där tiden tycks vila, där stämmor från svunna tider ännu sjunger i väggarna. White Horse Tavern i New York är en sådan plats. Inbäddad i hjärtat av West Village, på 567 Hudson Street, står den där som en uråldrig berättare, fylld av historier och rökiga nätter, av tankar som rört sig genom årtionden av ölglas och whiskyflaskor.

Igår fick jag en avisering som tog mig tillbaka exakt ett år i tiden. En bild på oss på väg mot Miami. Solblekta gator, palmträd som svajade i den ljumma brisen väntade på oss.

Det finns ögonblick då en stad andas, då den inte bara är en kuliss av gator och fasader utan en levande väv av röster och minnen. Igår var en sådan kväll, en kväll där vi medvetet ville gå i Beatnik-rörelsens historia, vandra i fotspåren av de poeter och författare som en gång gjorde dessa gator till sin scen.

New York vaknar långsamt men obevekligt. Här nere i lobbyn på 39th Street har jag suttit sedan innan frukosten öppnade vid sex, en kopp kaffe vid min sida, datorn uppslagen. Det här är den bästa tiden på dygnet – stunden när staden fortfarande trevar sig fram mellan natt och dag, när jag kan skriva, reflektera och låta tankarna finna sin egen rytm.

Det regnar i New York. Det är som om staden försöker skölja bort gårdagen och börja om, men vi vet att det aldrig riktigt fungerar så. Regnet i New York är en annan sorts regn, det blandar sig med avgaserna, de upplysta skyltarna och det eviga bruset av sirener, bilar och steg som aldrig slutar röra sig. Vi drar upp kragen på jackan och rullar våra steg nerför 39th Street, där trottoarerna glimmar av regn och reflekterar de rödgula taxiljusen som skär genom det grå.

New York vaknar långsamt men ändå med en puls som aldrig riktigt tystnar. Genom hotellfönstret ser vi stadens skuggor leka mot fasaderna medan gryningen letar sig in mellan skyskraporna. Det är en ny dag i den stad där allt kan hända.  

Det finns dagar som drar fram som en orkan, förvandlar det vanliga till något mer. Alla hjärtans dag är en sådan dag. Antingen ser vi den som en påminnelse om det vi har, eller en spegel av det vi saknar. Ett fält av röda rosor för några, en ensam chokladbit i neonljusets sken för andra. Men mitt i kommersens hjärtslag och alla sociala medier-förväntningar finns något mer subtilt: en tanke om tid, om hur vi värderar den och varandra.

12 frågor till mig själv om New York.

Det finns något särskilt med slutet av en månad. Det är som att tiden drar ett djupt andetag, stannar upp för ett ögonblick, och sedan...

Det är något med tid. Hur den tycks röra sig på sitt eget sätt, bortom våra försök att förstå eller kontrollera den. Vissa dagar rusar den, som ett tåg vi knappt hinner hoppa på, medan andra dagar kryper fram, som om den leker med oss.

Det är lätt att längta efter stora ögonblick. De där dagarna som bländar, som får oss att känna oss som huvudpersoner i våra egna liv. Men om det är något jag har lärt mig, så är det att det är de små stegen som bygger oss. De nästan omärkliga rörelserna framåt, som ofta passerar obemärkt men som, när man ser tillbaka, bär all betydelse.

Det finns en tystnad som inte är tom. En som bär på en tyngd, som om orden viskar under ytan men aldrig riktigt formas. Jag har alltid fascinerats av hur mycket som ryms i tystnaden. I det osagda.

Det finns dagar som kommer med en särskild tyngd. Inte för att de är fyllda av något stort eller avgörande, utan för att de bara är. En dag som alla andra, men ändå med sitt eget mönster, sitt eget tempo. Den 27 januari känns som en sådan dag.