Luften är speciell så här i mitten av december. Inte bara mörkret, inte bara kylan, utan en stillhet som lägger sig över dagarna som ett tunt lager frost. Det är som om året själv börjar dra sig tillbaka. Inte abrupt, inte dramatiskt – mer som en gammal vän som långsamt reser sig ur fåtöljen, stryker händerna över knäna och säger: nu börjar jag bli färdig. Jag märker det i hur ljuset faller. I hur kvällarna tystnar lite snabbare. I hur tankarna får en annan tyngd, som om d

Spotify Wrapped är fint. Inte siffrorna, inte topplistorna i sig, utan den där stilla bekräftelsen på att musiken faktiskt följt en genom året – i allt. Som en sorts dagbok man inte visste att man skrev. Och i år… ja, i år visade det sig att Vit Päls  följt mig närmare än någon annan. 528 minuter. Det är nästan komiskt. Men kanske också logiskt. För det är något med de där glittrande kavajerna och texterna som pendlar mellan lekfullt och oväntat fint. Back in päls  blev mitt

Det finns stunder i livet som smyger sig på. De gör ingen scen, de ropar inte, de markerar inte sin närvaro. De bara dyker upp – ofta mitt i något vanligt – och stannar kvar som en varm efterklang man inte riktigt kan skaka av sig. Som när man sitter i köket en tidig morgon och kaffet doftar som det alltid gjort, men man märker att man inte längre har bråttom. Eller när man säger nej till något utan att känna skuld. Eller när man står framför spegeln och inte letar fel, bara

Jag sitter här i morgonens stillhet och låter Gretchen Peters dra upp en filmduk framför mig. Det räcker med första raden – och jag är fast: "On a bus to St. Cloud, Minnesota I thought I saw you there With the snow falling down Around like a silent prayer" Det är nästan overkligt hur mycket känsla som ryms i fyra rader. En buss genom ett vinterlandskap, snön som ett stilla amen, och den där chocken när man tycker sig se någon man förlorat. Det går så snabbt. Ett ansikte i ett

Det finns meningar som aldrig blev avslutade. Ord som fastnade någonstans mellan hjärtat och munnen och aldrig hittade fram. Vissa tappades bort i brådskan, andra i modlösheten. Några sparade man för länge – tills de inte hade någon att landa hos längre. Vi bär alla på sådana ord. Tysta, små fragment av samtal som aldrig blev av. Kanske var det till en vän man tappade kontakten med. En släkting man tog för given. En kärlek som gled mellan fingrarna innan man förstod vad man h

Egentligen hade vi planerat att åka iväg den här helgen. Jag pratade om Fryken, lockades av tanken på en sväng till Mårbacka, och vi hade ytterligare några idéer som fladdrade förbi. Sådant som känns lätt att säga ja till i teorin, just innan kalendern påminner om att livet också behöver andrum. Och så bestämde vi oss för det enkla: att vara hemma. Det blev en helg av samtal som aldrig behövde avbrytas, av god mat utan brådska, av promenader i ett landskap som inte behöver im

Andra advent är annorlunda. Den kommer utan första advents högtidlighet och utan tredje advents brådska. Andra advent är mer som ett stilla andetag mitt i allt. Ett mellanrum där världen inte riktigt kräver något av mig. Ett ljus till som brinner, men utan att blinka för snabbt mot julen som närmar sig. Jag sitter här hemma, i värmen, och tänker på hur december alltid försöker rusa iväg. Men idag gör den inte det. Idag känns det som om tiden går lite långsammare, som om värld

Det händer långsamt, nästan omärkligt. Inte som ett ras, utan som ett stilla stråk av erosion. Orden blir färre. Meningarna kortare. Samtalen tunnare. Vi skickar symboler istället för känslor, reaktioner istället för resonemang, hastiga svar istället för verkliga tankar. Det är som om språket – vårt kanske viktigaste redskap för att förstå både oss själva och varandra – håller på att bli… mindre. Vi märker det när vi skriver. När vi pratar. När vi lyssnar. Språket har börjat

Det finns saker vi lämnar för att vi måste och så finns det saker vi lämnar för att vi äntligen vågar. I början märker man ofta bara tomheten. Den där märkliga känslan av att något saknas, även om det man lämnat egentligen gjorde en trött, tyngd eller liten. Det är som att kroppen först saknar vanan – inte personen, inte platsen, inte drömmen. Bara vanan av att bära det. Och ändå kommer det en punkt då man känner en sorts lättnad som inte ropar. Den är inte triumfatorisk, den

Det är svårt att minnas när det senast kändes som att världen var… lugn. Det spelar ingen roll vilken dag man slår på nyheterna – det är alltid något. Ett nytt krig. En ny konflikt. Ett nytt hot. Ett nytt larm om klimat, ekonomi, säkerhet, framtid. Det är som om själva tidsandan gått in i ett permanent krisläge. Och mitt i allt detta ska vi leva våra vanliga liv. Bära in matkassar. Lägga barn. Gå till jobbet. Dricka kaffe. Det blir en märklig dubbelhet: världen brinner, men

Det är fredag kväll och jag sitter här med den där stilla känslan av att en helg håller på att öppna sig. Tankarna vandrar tillbaka till i onsdags – dagen då jag försökte komma igång att träna igen efter dagar av hosta och feber. Kroppen kändes redo, nästan ivrig, men hostan ville annat. Det är märkligt hur något så litet kan kasta om hela ens balans. Jag tappar humöret av det där. Inte av sjukdomen i sig, utan av att hållas borta från mattan, från stämningen, från känslan av

Det händer inte ofta. Men ibland uttalar någon ens namn på ett sätt som gör att allt annat tystnar. Det är samma bokstäver som alltid, samma ord som följt en sedan barndomen, och ändå bär det plötsligt något helt annat. Som om själva ljudet av ens namn blivit ett hem. Jag har tänkt på det många gånger: hur vissa människor säger ens namn som om de bar hela historien bakom det. De lägger inte till något, de drar inte ut något, de försöker inte göra det större än det är – ändå b

Det finns perioder i livet då marken inte riktigt vill bestämma sig. Den gungar inte, den brister inte, men den är heller aldrig helt stadig. Det är de där mellanrummen – ögonblicken då man inte står där man stod, men ännu inte nått dit man är på väg. Och det är märkligt hur ofta just de tiderna formar en mer än allt annat. Jag har känt det flera gånger i livet, den där dubbla hållningen. Ena foten kvar i det man känner, det som är tryggt och välbekant. Den andra foten redan

Det är något med vår tid som skaver. Det märks inte alltid direkt, men det ligger som en underton i allt: ett slags försiktighet, en misstanke, ett konstant frågetecken som inte fanns där på samma sätt förr. Vi har blivit ett samhälle där tilliten – den tysta, självklara – sakta börjat erodera. Det är som om vi slutat tro att människor i grunden vill varandra väl. Nyheterna pumpar ut konflikter, skandaler, svek.Kommentarerna på nätet är som små taggar som fastnar i huden. Ryk