Mörkret lägger sig stilla över bokryggarna och gör titlarna suddiga. Jag sitter och stirrar in i bokhyllan som om den skulle svara mig. Det har gått nästan en vecka utan att jag skrivit. Varken litterärt eller här. Orden har liksom stått och vägt i farstun men aldrig klivit in. Och så sjunger han. Van Morrison fyller rummet utan att ta plats. Det är något med hans röst. Den är både sprucken och trygg på samma gång. Som om den burit allt det där man själv försöker formulera me

Skönt att landa. Från flygplatsen rullade vi rakt in i verkligheten – snö i motvind. Efter dagar av ljus, värme och öppna dörrar möttes vi av kalla vindar och vinterblek himmel. Kontraster. Afrika i kroppen, Västsverige i ansiktet. Det är nästan som om världen vill påminna mig om att allt har sin tid. Solen. Resan. Hemkomsten. Och ändå. Det är fint att komma hem. Ikväll kom Eric. Vi spelade. Det behövdes inte mer än så. Han började med Clapton. Sedan gled vi över i John Mayer

Så var det dags att tacka för oss. Marrakech, du gav oss ljuset vi kom hit för. De där kyliga morgnarna som klarnar tanken. Den varma solen mitt på dagen. Kvällarna som sänker tempot och låter samtalen ta plats. I dag flyger vi vidare mot Paris. En annan stad. En annan puls. Ett nytt kapitel i samma resa. Det är det bästa att lämna en plats när man fortfarande tycker om den. Att låta den vara hel i minnet. Tack Marrakech. För ljuset. För värmen. För stunderna. Nu – Paris för

Sista kvällen i Marrakech. Det är vackert med avslut. I att veta att det här är den sista promenaden längs poolkanten, den sista kvällen med palmernas svarta siluetter mot den djupblå himlen. I morgon åker vi hem. Hem till allt som väntar – livet som rullar på, med sin rytm och sina krav, men just nu är tempot ett annat. Lite långsammare. Lite mjukare. Vi ska ha en fantastisk kväll. Inte för att den måste vara spektakulär. Utan för att den är vår. Ett samtal som får ta plats.

Vi trivs i Marrakech. Ljuset är klarare. Himlen större. Vattnet i poolen har den där nästan overkliga blå tonen. Jag står där med solglasögonen i handen och försöker ta in att det bara är några timmar hemifrån – och ändå en helt annan värld. Så här års är alternativen få om man vill ha riktig värme utan att flyga över Atlanten. Kanarieöarna, ja. Kanske. Men Marrakech är något annat. Här är det 23–26 grader mitt på dagen. Klar luft. Torr värme. Morgnar som är lite kyliga men f

Det är lördag i Marrakech, men egentligen är det inte platsen som är det viktiga just nu. Det är morgonstunden. Anette säger: "Jag tycker bäst om morgonen." Och jag kan inte annat än hålla med. Morgonstunden är som en hemlighet. Den tillhör dem som vaknar innan världen hunnit bli högljudd. Innan mobiltelefoner börjar surra, innan planerna tar över, innan dagen blir prestation. Här är det svalt. Ljuset är mjukt, nästan blekt. Det ligger över pelarna och de mosaikklädda väggarn

I helgen var Leon hemma hos oss. Jag älskar de där helgerna. Huset får en annan rytm. Ljuden förändras. Skratten kommer snabbare. Små fötter mot golvet. En röst som ropar "morfar!" med full självklarhet, som om det är världens viktigaste ord. Nu sitter jag här långt bort och tänker på honom i denna stund. På hur han ser världen. För han ser den inte som jag gör. Inte med kalender, ansvar, deadlines och allt det där som vi vuxna fyller våra dagar med. Han ser möjligheter. Lek.

Torg är speciella. De är som världens vardagsrum. Här sitter historien på huk med en trumma i knät. Här klirrar metall mot metall och blir till rytm. Här möts blickar utan att man delar språk. Vi hamnade mitt i musiken. Inte som publik – utan som en del av den. Trumslagen gick rakt in i kroppen. De små metallklockorna, nästan hypnotiska i sin envisa puls. Färgerna som brinner mot den blå himlen. Rött. Grönt. Guld. Och mitt i allt – leenden. Det spontana är vackert. Inga bilje

Det finns länder där te inte bara serveras – det bjuds in. Jag tänker på när vi stod där under palmerna, klädda i blått som om vi ville smälta samman med himlen. I handen ett litet glas. Varmt. Sötdoftande. Myntan som nästan slår emot en innan man ens hunnit smaka. Den marockanska teceremonin är något helt annat än att bara hälla upp en kopp. Det är en rytm. Ett lugn. En respekt. Vattnet kokas. Sockret mäts inte snålt. Myntan trycks ner med omsorg. Och så den där rörelsen – n

I går gjorde vi något som fick världen att gunga – bokstavligen. Det är onsdag morgon nu när jag skriver det här. Ljuset letar sig in, kroppen är lite mör i muskler jag inte visste att jag använde, och jag tänker tillbaka på gårdagen med ett leende. Att sätta sig upp på en kamel är inte bara en turistaktivitet. Det är ett litet kliv ur sin egen bekvämlighet. Först den där tvekan när djuret reser sig – fram, bak, upp – och man undrar om man verkligen har full kontroll. Sedan i

Det är en riktigt härlig värme under dagen nu. Igår visade termometern 25 grader i skuggan och solen låg som ett mjukt, gyllene täcke över oss. Ljuset här är annorlunda – klarare, skarpare. Det är som om färgerna blir mer intensiva, som om himlen vill säga något. Men så fort solen sjunker förändras allt. Morgnarna är kalla. Kvällarna likaså. Det är det där typiska ökenklimatet – skoningslöst i sina kontraster. Hetta när solen står högt, kyla när den försvinner. Marken som brä

I dag skall vi ha en vilodag. En dag att göra ingenting. Inga utflykter. Inga måsten. Inga tider att passa. Bara vara. Här där ljuset faller mjukt genom trädkronorna och gräset fortfarande bär värmen från solen. Där eftermiddagen får sträcka ut sig utan att bli avbruten av notiser, kalenderpåminnelser eller ”vi hinner nog bara…”. Vi är så vana vid att fylla våra dagar. Upplevelser ska maximeras. Platser ska utforskas. Bilder ska tas. Restauranger ska testas. Det finns alltid

Hello Africa! Vi har landat nu. Resan som började i gryningen, med mellanlandning och väntan, har förvandlats till värme mot huden och ett ljus som är annorlunda än hemma. Klarare. Rakare. Nästan orubbligt. Det är härligt att kliva ut ur en flygplats och känna att luften bär på en annan rytm. En annan doft. En annan puls. Hello Africa. Redan första timmarna har gett oss färgerna – det djupa blå, det gröna, det röda i glasen som möttes i solen. Ett enkelt ögonblick vid poolkan

Jag gillar morgonflyg. Allt är ännu lite tystare än vanligt. Tankarna är klarare. Stegen genom terminalen mer fokuserade. Som om världen fortfarande håller andan. I handen: passet. Boardingkortet. Morgonflyget till Paris. Men Paris är inte slutmålet. Paris är bara första andetaget. Första sträckan. Den där nödvändiga mellanlandningen som påminner en om att resor sällan börjar där de egentligen tar fart. Charles de Gaulle. Någon timma bland röster från hela världen. Doften av

Året är 2008. Det är två dagar kvar tills jag ska fylla fyrtio. Det låter vuxet när jag skriver det nu. Fyrtio. Som om man borde ha förstått allt då. Som om livet redan borde vara sorterat i högar: arbete, ansvar, framtid. Men där och då sitter jag på ett runt plastbord i hjärtat av Orlando, mitt i värmen, mitt i sorlet, mitt i livet – och håller en enorm kalkonklubba i handen som om det vore det mest självklara i världen. Vi har just klivit av ännu en attraktion på Disney Wo

Det finns dagar som inte gör så mycket väsen av sig när de pågår, men som dröjer sig kvar efteråt. Gårdagen var en sådan. Jag signerade böcker. Skrev namn. Några ord. Ibland ett datum. Lämnade över *Sista vykortet från Manhattan* till människor som inte längre bara är ”läsare”, utan ansikten, röster, berättelser. Det är speciellt det mötet. När någon säger: ”Jag har läst dem allihop.” När någon annan berättar var de läste, när de läste, varför de läste. Som om mina ord fått e

Det är sent. Eller tidigt. En sådan där timme då världen inte kräver någonting av en, men heller inte erbjuder några svar. Jag lyssnar på The Partisan  igen. Inte för första gången. Men på ett annat sätt. Det är ingen låt man sätter på för att höja stämningen. Den vill inte bli använd. Den kräver att man sitter kvar. “When they poured across the border I was cautioned to surrender” Redan där vet man. Det här är inte en berättelse om hjältar. Det är en berättelse om människor

Vi är en vecka in i februari nu. Och vintern visar inga tecken på att ge sig. Det snöar. Det blåser. Kylan går rakt igenom jackan, genom lager av ull och bomull. Som om den inte ens försöker vara artig längre. Jag tänker på februari som något annat också. Inte bara en månad, utan ett tillstånd. Ett slags vänteläge mellan det som varit och det som ännu inte riktigt vågar börja. Förra året var februari kall, men alltid så älskvärd, i New York City . Den där kylan som biter men

Det finns låtar som låter enkla, som nästan låter som ett påstående. If it makes you happy. Som om det vore ett argument. Som om det vore tillräckligt. Men Sheryl Crow skrev aldrig en lycklig låt här. Hon skrev en ärlig. Jag har återvänt till den många gånger. Ofta utan att tänka på det. Den har bara funnits där. I bilen. I bakgrunden. Som ett slags lågmält sällskap. Och varje gång slår det mig hur skoningslös den är. För det är inte en låt om att välja rätt. Det är en låt om

Det mesta i livet avgörs inte i samtalen, utan i pauserna mellan dem. Det finns så mycket vi delar med ord och ändå är det sällan där det viktiga händer. Det händer i blicken som dröjer kvar lite för länge. I sms:et som aldrig skickas. I handen som nästan rör vid en annan, men stannar. Relationer byggs inte bara av det vi säger, utan av det vi märker. Av närvaro. Av lyhördhet. Av det där tysta som uppstår när två människor vågar vara kvar utan att fylla varje sekund. Vänskap