Det är tisdag morgon. En sådan där morgon där ljuset känns lite annorlunda. Inte starkare, inte svagare – bara renare på något sätt. Som om det inte försöker övertyga, utan bara visa. Vi är kvar i stilla veckan och idag – vita tisdagen. Jag har alltid tyckt om den där tanken. Att en dag kan bära en färg. Att vi människor en gång i tiden behövde det, kanske mer än vi gör nu. Blått för stillhet. Vitt för klarhet. Och just idag handlar det om det där vita. Inte som något perfekt

Det är måndag morgon. En morgon som inte riktigt tar sats, utan mer smyger igång. Ljuset är försiktigt. Kaffet är varmt, men tankarna är fortfarande kvar någonstans mellan helg och vardag. Vi har gått in i stilla veckan. Och just idag – blåmåndagen. Det är ett ord som bär mer än man först tror. Förr i tiden kallades den här dagen “blå” inte för att den var sorglig, utan för att färgen blå hade en särskild betydelse i kyrkan. Den stod för stillhet, eftertanke och förberedelse.

Det är söndagen den tjugonionde mars. Jag står ute med en kopp i handen. Den värmer mer än den smakar just nu. Det är kallt. Inte den där friska, krispiga kylan som biter lite lagom i kinderna, utan den där som smyger sig in. Som lägger sig över allt. Som gör att man drar upp axlarna en aning utan att riktigt tänka på det. Himlen är tung. Grå. Som om den inte riktigt har bestämt sig för om den vill släppa taget om vintern eller inte. Det pratas om bakslag. Om snö som är på vä

Det är palmsöndag. Jag tänker på berättelsen jag hört så många gånger, men som ändå aldrig riktigt blir färdig i mig. Hur Jesus rider in i Jerusalem på en åsna. Inte på en häst, inte som en kung i världslig mening, utan stillsamt, nästan sårbart. Och ändå tas han emot som just det – en kung. Människor lägger palmblad framför honom, ropar, hyllar, tror. För ett ögonblick är allt ljust. För ett ögonblick är allt möjligt. Och ändå vet vi hur snabbt det där ögonblicket förändras.

Det finns en särskild sorts tystnad här. Den hörs inte alltid direkt. Den ligger inte som ett lock över allt. Den är mer som något som finns där i bakgrunden, hela tiden. Som en ton man först inte lägger märke till – men som man saknar när den försvinner. Jag tänker på det ibland. När jag kommer hem. När kvällen lägger sig över Färgelanda och allt drar ner tempot, nästan av sig själv. Det är inte som i en storstad. Där finns alltid ett brus. Något som rör sig. Något som låter

Jag minns exakt känslan när jag första gången klev in på Diamond Belle Saloon i Durango. Som att öppna en dörr rakt in i en annan tid. Det är något med ljuset där inne. Det dämpade sorlet. Träet som burit fler historier än någon någonsin kan återberätta. Durango i sig är en sån plats. Inbäddad i sydvästra Colorado, omgiven av berg som inte bara är vackra – de är på riktigt. De kräver något av dig. Luften är klarare. Tystnaden djupare. Och ändå finns det ett liv där som känns…

Det finns människor som inte vet vad de betyder. De går genom ens liv utan att göra något väsen av sig. Säger något i förbifarten. Gör något som för dem kanske var helt självklart och så går de vidare. Men de stannar kvar hos mig. Jag tänker på dem ibland. Inte alltid med namn. Inte alltid med en tydlig bild. Men med en känsla. Som ett eko av något som förändrade riktningen en aning. En lärare som sa något vid rätt tillfälle.En vän som lyssnade mer än den pratade. Någon som t

Det är en sådan morgon där inget behöver forceras. Jag har redan gjort det jag ska. Förberett dagen. Lagt saker på plats. Det finns en stillhet i det – en känsla av att ligga lite före livet istället för att jaga ikapp det. Kaffet står bredvid mig. Jag sitter kvar lite längre än nödvändigt. Och så är det tröjan jag bär. Durango, Colorado. Det är märkligt hur något så enkelt kan öppna upp något större. Jag fastnar med blicken på trycket och plötsligt är jag inte bara här längr

Det finns texter jag aldrig skrev. De fanns där. Jag vet det. I stunden var de nästan färdiga. Formulerade någonstans mellan känsla och tanke. De kom när jag satt i bilen. När jag gick en promenad. När någon sa något som träffade precis rätt – eller precis fel. Jag tänkte: det här måste jag skriva ner, men så gjorde jag inte det. Och det märkliga är att jag ofta minns känslan, men inte orden. Som om något viktigt passerade genom mig, stannade en stund – och sedan fortsatte vi

Torsdagar är underskattade. De bara kommer, utan krav, utan löften. De ligger där mellan allt annat och ber inte om något särskilt. Ikväll gick jag ut en stund. Solen var kvar, sådär som den kan vara i slutet av mars, när ljuset dröjer sig kvar lite längre än man hunnit vänja sig vid. Det var stilla. Nästan orimligt stilla. Luften hade den där första antydan till vår, utan att riktigt våga säga det högt. Jag gick utan mål. Bara lät stegen ta mig framåt. Husen, vägarna, träden

Det är onsdag den 25 mars. Jag kliver ut genom dörren och möts direkt av vinden. Den där råa, envisa som tar tag i allt – jackan, håret, tankarna. Regnet ligger snett i luften, inte som ett stilla fall utan mer som något som driver förbi. Jag låser dörren, går snabbt över gården och sätter mig i bilen. Stänger dörren. Tystnaden. Eller ja, nästan. Regnet mot taket. Ett dovt smattrande som fyller hela kupén. Jag startar inte motorn direkt. Sitter bara kvar. Låter det vara. Det

Många stunder i skrivandet är tysta. Nästan osynliga. När orden växer fram i ett rum där ingen annan är där. När en mening stryks. När en annan får stå kvar och så finns det stunder som denna helg. När allt det där möter verkligheten. I helgen fick jag möjligheten att möta några av de – de som redan läst mina böcker och de som kanske precis står i början av något nytt. Samtal, frågor, igenkännande blickar. Någon som berättar var de läste. Någon annan som fastnade för en rad.

Söndag. En sån där dag som ligger stilla. Lite i väntan. Lite i efterklang. Jag sitter med kaffekoppen, tittar ut genom fönstret och möts av ett grått, nästan dämpat landskap. Det är som att världen själv tar en paus. Och kanske är det just det söndagar är till för. Att samla ihop veckan som varit och försiktigt börja skissa på den som kommer. Idag blir det förberedelser. Tankar som ska landa. Planering som ska på plats. Och så ett par timmar skrivande. Det där skrivandet som

Det finns platser man besöker och så finns det platser som stannar kvar. New York är en sådan plats för mig. Första gången jag var där var 1990. Jag var yngre då. Såg på staden med andra ögon. Allt var större. Snabbare. Lite overkligt. Jag trodde nog att det var ett besök som så många andra men det var det inte. Sedan dess har jag alltid återkommit. Till samma gator. Till nya kvarter. Till känslan som är svår att sätta ord på, men som alltid finns där när man kliver ut i stad

Idag, klockan 15.46, passerar vi vårdagsjämningen. En exakt punkt. Ett slags balans. Lika mycket dag som natt och ändå känns det som att något tippar över. Som att ljuset vinner tillbaka mark. Som att det vi väntat på, utan att riktigt säga det högt, faktiskt är här nu. Jag tycker om tanken på att det finns en tidpunkt för det där. Inte bara en känsla, utan ett faktiskt klockslag. 15.46. Det är som poesi. För vi har ju redan börjat märka det. Hur kvällarna dröjer sig kvar. Hu

Det finns en stund på morgonen som jag tycker mer och mer om. Den där innan dagen riktigt har börjat. Innan telefonen vaknar. Innan mejlen. Innan allt som vill något av en. Det är som att världen håller andan en stund. Kaffet smakar inte bättre, men lugnare. Tankarna rör sig inte lika snabbt. De får stanna kvar lite längre. Det är då man kommer närmare sig själv. Inte den man ska vara under dagen, utan den man är när inget riktigt krävs. Ofta är det då saker faller på plats.

Det finns ett ögonblick när en bok är färdig. Inte när den trycks. Inte när den säljs. Inte när någon läser den, utan när man själv vet. När man sitter där framför texten och känner att nu går det inte längre att lägga till något som gör den bättre. Och inte heller att ta bort något utan att något viktigt försvinner. Det är ett märkligt ögonblick. Under lång tid har boken funnits där nästan varje dag. I bakhuvudet när man går till jobbet. När man sitter med en kopp kaffe. När

Jag tycker om Varberg. Jag brukar åka hit för att skriva. För att skapa text. För att sätta mig ner med ett manus, en idé eller bara en känsla som behöver bli ord. Varberg har blivit en sådan plats för mig – en plats där tankarna får röra sig lite långsammare och där berättelser kan få ta form. Men den här helgen blev annorlunda. Den här gången handlade skapandet inte om meningar och kapitel. Det handlade om musik. Istället för att sitta ensam med ett dokument framför mig sat

Det finns helger som passerar och så finns det helger som stämmer av livet lite. Den här har varit en sådan. Söndag morgon i Varberg. Hotellfrukost. En kopp kaffe i handen och den där känslan av att samtalen från gårdagen fortfarande pågår någonstans mellan tankarna. Det har varit en skaparhelg. Samtal om idéer, skrivande, planer. Men kanske framför allt har det varit en stämma-av-helg. En sådan där helg där två numera medelålders vänner sitter ner och låter tiden få lite utr

Det finns stunder i ett författarskap som är tysta, nästan högtidliga. Den här morgonen har jag ägnat åt något så enkelt – och samtidigt så stort – som att signera böcker. Hemma, i hemmets lugna vrå. En kopp kaffe bredvid, pennan i handen och en hög böcker framför mig som snart ska hitta sina nya hem. Det är en speciell känsla varje gång. Att skriva en bok är ett långt arbete. Ensamt ibland. Ofta fullt av tvivel, omskrivningar och sena kvällar framför datorn. Men signeringen