Det finns epoker som vi gärna minns i efterhand. Folkhemstiden är en sådan. När Sverige berättar historien om sig självt handlar det ofta om rekordår, välfärd, trygghet och framtidstro. Om miljonprogram, sociala reformer och ett samhälle som steg för steg blev rikare, jämlikare och mer modernt. Och visst fanns allt det där. Men litteraturen har alltid haft en märklig förmåga att hitta det som skaver bakom fasaden. Den har ofta stått där med ficklampan riktad mot de mörka hörn

Det var fåglarna som väckte mig. Inte väckarklockan. Inte något meddelande i telefonen. Inte något som pockade på uppmärksamhet. Bara fåglarna. Det är svårt att motstå de där kvittrande vännerna när de bestämmer sig för att dagen har börjat. De verkar alltid veta något före oss andra. Som om de känner av ljuset långt innan vi människor gör det. Strax efter fem satt jag ute på balkongen med en kopp kaffe och såg hur dagen sakta tog form. Dimman låg fortfarande kvar över gräset

Vi kan lägga ner tid på att försöka se pigga, vakna och samlade ut. Sedan somnar vi i en solstol hemma och ser plötsligt ut som om vi tappat kontakten med hela världen. Jag ser inte direkt ut som någon som är redo att ta sig an särskilt mycket alls. Snarare som någon som kapitulerat fullständigt inför eftermiddagen och kanske är det precis det som hänt. För efter ett intensivt avslutningsläger med Färgelanda Judoklubb, där det tränats, skrattats, lekts och byggts gemenskap, k

I eftermiddag startade klubbens avslutningsläger. En sådan där dag som påminner om varför föreningslivet betyder så mycket. Under eftermiddagen och kvällen fylldes klubben av aktivitet, skratt, träning och gemenskap. Barn, ledare och föräldrar samlades för att sätta punkt för ännu en termin tillsammans. En termin fylld av kast, fallteknik, tävlingar, träningar, vänskap och utveckling. När jag lämnade klubben strax efter klockan nio var det fortfarande full aktivitet. För mång

Det är fredag och det har varit en sådan där morgon då man tänker mycket på människor man en gång trodde att man förstod helt och hållet. Människor man arbetat med. Skrattat med. Rest med. Suttit uppe sent med. Människor man trodde skulle vara på ett visst sätt för alltid. Men ingenting är statiskt. Inte ens vi själva. Jag tror att det är en av vuxenlivets svåraste insikter. Att människor inte bara åldras. De förskjuts. Lite i taget. Av erfarenheter. Besvikelser. Stress. Sorg

Jag tror att vissa platser stannar kvar i människor för alltid. Inte som adresser, utan som språk, rytm, lukter,minnesbilder. Man kan flytta, resa, skapa sig ett annat liv långt bort och ändå finns något kvar av den där platsen där allting började. Jag brukar tänka på det ibland när jag är ute och reser. Hur människor kan stå mitt i New York, Palma eller Milano – och ändå bära med sig något från en liten ort som ingen utanför Sverige hört talas om. Ett sätt att prata, en bli

En dag slutar man tänka att livet är långt. Det sker inte över en natt. Ingen vaknar upp en morgon och känner:“Nu är jag gammal.” Istället händer det långsamt. Nästan omärkligt. Man börjar mäta tiden annorlunda. Inte i år längre, utan i människor, minnesbilder, somrar som passerat, barn som blivit vuxna, föräldrar som blivit äldre. Plötsligt inser man att vissa delar av livet redan hänt för sista gången utan att man visste om det. Sista gången man sprang ut på skolgården inna

“Ars longa, vita brevis.” Det är ett av världens mest kända uttryck. De flesta har hört det någon gång, ofta översatt till:“Livet är kort, men konsten är evig.” Men uttrycket är mycket äldre än man tror. Det kommer ursprungligen från den grekiske läkaren Hippokrates, omkring 400 år före Kristus. På latin blev orden senare “Ars longa, vita brevis”, men grundtanken var egentligen större än bara konst. Hippokrates menade att livet är för kort för att fullt ut behärska ett hantve

Det finns nästan alltid ett ljud omkring oss nu. Meddelanden. Nyheter. Musik. Podcasts. Videor. Motorer. Flöden. Någon som tycker något någonstans hela tiden. Till slut märker man knappt längre hur sällan det faktiskt blir tyst. Jag tänker på det där ibland när jag vaknar tidigt på morgonen innan resten av huset riktigt kommit igång. När kaffet precis är klart. När världen fortfarande känns lite avlägsen. Då märker man hur ovanlig tystnaden blivit. Inte bara runt omkring oss.

Det finns nästan ingen tid i historien som människor fotograferat sina liv så mycket som nu. Vi dokumenterar semestrar, middagar, konserter, träningspass, solnedgångar, barnbarn, kaffekoppar, flygplatser, hotellrum. Allting sparas. Tusentals bilder som hamnar i mappar vi sällan öppnar igen och ändå känns det ibland som att människor minns mindre än förr. Jag tror att det handlar om något större än bara teknik. Det handlar om närvaro. För det är svårt att fullt ut uppleva ett

“Lev i nuet.” Det är ett sådant där råd människor slänger ur sig som om det vore självklart. Nästan som att det bara handlar om att bestämma sig. Men sanningen är nog att väldigt få människor egentligen vet hur man gör. För människan verkar vara skapad för att befinna sig någon annanstans än där hon är. Vi oroar oss för morgondagen. Ångrar gårdagen. Planerar nästa vecka medan vi fortfarande befinner oss i den här dagen. Till och med när något fint händer tänker vi ofta redan

Svensk litteratur är speciell. Den har det där som gör att vi gång på gång återvänder till ensamheten, tvivlet och mörkret. Som om vi aldrig riktigt litar på lyckan. Som om vi alltid måste öppna dörren till det där rummet längst in – där människan sitter ensam med sina tankar. Och kanske är det därför vissa svenska romaner fortfarande känns så obehagligt moderna. Trots att de skrevs för över hundra år sedan. När jag läser Doktor Glas slås jag av hur lite människan egentligen

Det är Pingstdagen och jag har precis lagt ifrån mig Nattvardsbarnen igen. Kanske för sista gången denna pingst. Den där lilla boken som fortfarande bär med sig något från ett annat Sverige. Ett land av vita kyrkor, grusvägar, försommarljus och högtider som människor faktiskt visste varför de firade. Vem läser den idag egentligen? Vem öppnar Esaias Tegnér en söndag i maj år 2026? Och ändå återkommer jag till den. Inte av plikt. Inte av nostalgi. Utan därför att vissa ord fort

Pingsten har kommit igen. Den där högtiden som en gång låg som ett självklart ljus över försommaren, men som nu nästan smygit undan ur människors medvetande. Många vet knappt längre varför vi firar den. Ändå finns den kvar. Som en viskning genom tiden. Som en påminnelse om något större än oss själva. Om närvaro. Om andedräkt. Om att Gud kanske inte bara finns ovanför oss – utan mitt ibland oss. Inom oss. När jag var liten såg världen annorlunda ut under pingsten. Det var lång

Det finns hemkomster som inte märks förrän man står mitt i dem. Dörren öppnas, ljuset i hallen är precis som man lämnade det, och ändå känns något annorlunda. Det är som om rummet drar ett djupt andetag när man kliver in, och man själv gör likadant – utan att tänka på det. Det händer ofta efter en lång dag, men lika gärna efter en lång tid av sådant som tagit mer än det gett. Man går in över tröskeln och något i kroppen släpper. Den där spänningen man burit runt utan att ens

Fredag. Och precis som så många andra fredagar den här tiden på året så kommer jag hem lite tröttare än jag trodde. Det är något med maj. Den är vacker, ljus och full av liv – men också intensiv. Skolavslutningar som närmar sig. Bedömningar som skall bli klara. Möten. Planering. Saker som skall knytas ihop innan sommaren tar vid. Men idag mötte solen mig när jag kom hem. Så jag gjorde det enda rätta. Jag satte mig ute. Lutade huvudet bakåt. Slöt ögonen och lät värmen träffa a

Vissa låtar är som gamla vänner – man kan gå år utan att höra dem, och ändå känns det som om man plockar upp samtalet precis där man slutade. Jag kan fortfarande minnas exakt var jag stod första gången jag hörde vissa av dem. I ett pojkrum med en repig vinylspelare, när en radio i köket råkade stå på, eller i en bil på väg genom ett landskap jag aldrig besökt igen. De där första tonerna kan än idag få allt annat att blekna bort. Sånger som stannar kvar har en märklig förmåga

Jag tänker på det där. Hur vissa saker i våra liv blir slitna långt innan vi är redo att göra oss av med dem. En gammal gitarr med repor i lacken. En kaffekopp med ett litet nagg i kanten. En fåtölj som egentligen borde bytts ut för länge sedan. Ett par skor som inte längre håller tätt när det regnar. Och ändå fortsätter vi använda dem. Inte för att de är perfekta, utan för att de blivit en del av våra liv. Det finns något mänskligt i det där. För vi gör ofta samma sak med mä

Det märks överallt egentligen. Hur människor jagar nästa steg. Nästa mål. Nästa resa. Nästa prestation. Och det är inget fel i det. Drömmar betyder något. Ambition också. Men ibland undrar jag om vi missförstått vad människor egentligen längtar efter, för ju äldre jag blir, desto mindre övertygad blir jag om att framgång är det som människor innerst inne söker. Jag tror att väldigt många egentligen längtar efter något mycket enklare. Att höra till någonstans. Att känna sig be

Aldrig tidigare i historien har människor haft så mycket tillgång till råd. Om relationer. Om träning. Om kost. Om lycka. Om psykisk hälsa. Om framgång. Om hur man borde leva sitt liv. Överallt finns människor som berättar hur man ska tänka, känna, prioritera, prestera och ändå känns det som att många människor aldrig varit mer ensamma. Jag tror ibland att problemet inte är att människor saknar svar. Jag tror att många saknar någon som faktiskt orkar lyssna på frågan. På rikt