Det är fredag morgon. Den sista dagen i juli och jag tänker på hur vi alltid verkar stå med ena foten i dagen och den andra i morgondagen. När det är måndag längtar vi till fredag. När det är vinter drömmer vi om sommaren. När vi är mitt i semestern börjar vi fundera på hösten. Och när det är den sista juli börjar vi redan tala om augusti. Jag gör likadant. Jag tänker på bokprojekt som ska bli färdiga. På idéer jag vill skriva ner. På allt som väntar runt hörnet. Det är inget

Det finns ord som är större än sin egen betydelse. Ord som inte bara beskriver en känsla, utan nästan låter oss uppleva den igen. Hemlängtan är ett sådant ord. Jag har alltid tyckt att det är ett av de vackraste orden i det svenska språket. Inte bara för vad det betyder, utan för hur det är uppbyggt. Två enkla ord – hem och längtan – blir tillsammans något betydligt större än summan av sina delar. Det beskriver inte bara en önskan att åka tillbaka till en plats. Det beskriver

Det är morgon. Kaffekoppen står bredvid datorn och arbetet med mitt senaste projekt har gått in i sin kanske mest intensiva fas. Nu handlar det om de sista justeringarna. Att stryka, lägga till, läsa om och läsa en gång till. Det är ett arbete som kräver full koncentration. Ändå märker jag att tankarna hela tiden drar åt ett annat håll. Orden pockar på min uppmärksamhet. Inte orden i manuset. Utan orden i språket. De där som vi håller på att tappa bort. Jag har alltid fascine

Jag tycker att det är sorgligt att barn numera ofta vet vad världen är rädd för innan vi vuxna hunnit förklara den. Förr fanns det åtminstone en fördröjning. Det betyder inte att världen var bättre då. Det betyder inte att barn förr levde skyddade från oro, rädsla eller mörker, men det fanns ett avstånd mellan händelsen och barnet. Nyheterna kom på bestämda tider. Vuxna viskade i köket. Tidningen låg på bordet. Barn kunde ana att något hänt, men de behövde inte alltid bära

Det är onsdag morgon. Kalendern säger att vi är i slutet av juli och jag inser att det finns en särskild känsla just den här tiden på året. Den är svår att beskriva. Sommaren är fortfarande här. Gräset är fortfarande grönt. Kvällarna är fortfarande ljusa. Man kan fortfarande sitta ute långt in på kvällen och låta dagen rinna ut i ett stilla samtal. Och ändå... Ändå är det som om sommaren har bytt ton. Det är inte höst. Inte ens i närheten. Men den där känslan av att sommaren

Häromdagen tänkte jag på hur märklig den här tiden i livet egentligen är. När vi var runt tjugo var vi ganska lika. Vi tog körkort ungefär samtidigt, flyttade hemifrån, började arbeta eller studera. Livet hade en rytm som många följde, även om vägarna såg olika ut. Men någonstans längs vägen försvann den gemensamma takten. I dag, när jag ser mig omkring bland människor i min egen ålder, känns det ibland som om vi lever i helt olika generationer. Många har blivit mor- eller fa

Det är måndag morgon. Jag vaknar i min egen säng. Det är en skön känsla. Det finns något med den egna sängen som inget hotell i världen riktigt kan ersätta. Madrassen som känns bekant, ljuden utanför huset, ljuset som letar sig in genom fönstret. Allt är precis som det var när man åkte. Och ändå inte. För det är aldrig riktigt samma människa som kommer hem. En resa förändrar oss, om än bara lite. Den fyller oss med nya bilder, nya möten och nya berättelser. Den ger oss persp

Nu står resväskorna hemma igen tomma. Biljetter och kvitton har slängts .Bilderna ska sorteras, filmerna redigeras och vardagen knackar försiktigt på dörren. Det är alltid så när en resa tar slut. Men efter varje resa finns också något som inte går att packa upp. Något som inte syns på fotografierna och som inte får plats i en resväska. Det är det som resan gör med en människa. Den här gången handlar det om Irland. Vi reste dit med en längtan efter landskapet, historien och m

Irland ropar aldrig. Det viskar. I dimman över kullarna. I regnet som aldrig riktigt verkar vilja ge sig av. I stenmurarna som någon en gång lade för hand, sten för sten, utan att veta att de skulle stå kvar långt efter att namnen glömts. Här mäts inte tiden i minuter. Den mäts i generationer. I en pub där samma historier berättas om och om igen. I ett ensamt träd som böjt sig för Atlanten i hundratals stormar. I ett keltiskt kors som sett tusen år passera utan att lämna sin

När jag skriver det här går mina tankar allt oftare till hemresan. Inte för att jag längtar hem. Inte heller för att jag vill att resan ska ta slut. Det är bara så det fungerar. Någonstans under de sista dagarna börjar man tänka annorlunda. Man slutar planera framåt och börjar istället blicka bakåt. Jag tror att det händer innan man själv riktigt märker det. Plötsligt ser man inte bara platsen där man står. Man börjar också se allt det man redan har upplevt. Dublin. Galway.

Vi körde genom Wicklows mjuka landskap. De böljande gröna kullarna bredde ut sig åt alla håll, fåren gick lugnt och betade och himlen gjorde sitt bästa för att visa upp alla tänkbara nyanser av blått och vitt. Sedan dök den upp. HOLLYWOOD. Inte långt borta på en torr bergssluttning i Kalifornien, utan mitt på en grön irländsk kulle. Jag log. Det är det här som visar oss att världen är mindre än vi tror, men samtidigt mycket större. För visst är det lätt att bara köra förbi.

Det är fredag morgon i Kilkenny. Den här morgonen ser lite annorlunda ut än de tidigare under vår resa. Vi vaknar på ett stort hotell. Modernt, välorganiserat och med alla de bekvämligheter man förväntar sig. Wi-Fi fungerar utan problem. Varmvattnet kommer direkt när man vrider på kranen och duschen håller samma temperatur hela tiden. Frukosten är generös och innehåller betydligt mer än den klassiska irländska. Anette hittar mycket av det hon tycker om, och jag inser att det

Det är torsdag morgon i Killarney. Jag sitter upp i sängen med ryggen mot huvudgaveln och ser ut genom fönstret. Gatan utanför har redan vaknat. Bilar rullar förbi, människor är på väg till jobbet, några turister drar sina resväskor över trottoaren. Staden har börjat sin dag, medan jag fortfarande befinner mig i den där stilla morgontimmen som jag tycker så mycket om. Kaffekoppen står bredvid mig. Och jag låter tankarna vandra tillbaka till gårdagen. Vi körde Ring of Kerry. E

I går kväll stod jag och såg solen gå ner över Atlanten. Havet låg nästan stilla. Himlen skiftade från blått till guld och längst ute vid horisonten försvann solen långsamt bakom havet. Det var en sådan där stund då man inte känner något behov av att prata. Man bara står kvar och låter platsen göra sitt. Det var då jag kom att tänka på hur viktigt det har blivit för mig att vara på väg. Inte bara på en resa. Utan i livet. De senaste dagarna har vi tagit oss genom ett Irland s

Man vet aldrig när det händer. Det där oväntade. Ögonblicket som inte finns med i resplanen, som inte går att boka i förväg och som ingen reseguide kan lova. Stunden som plötsligt förändrar allt och blir den man kommer att minnas långt efter att väskorna har packats upp och vardagen tagit vid igen. I dag hade vi kört långt. Många mil, många kurvor och många intryck. Vi hade stannat och blickat ut över den vackra Dinglebukten, låtit ögonen vila i allt det storslagna. Ändå var

När vi färdas genom det irländska landskapet är det först skönheten som fångar blicken. De gröna kullarna, bergen som försvinner upp i molnen, fåren på sluttningarna och de smala vägarna som slingrar sig mellan låga stenmurar. Men efter några dagar börjar jag se något mer. Ruinerna efter hus där ingen längre bor. Kyrkogårdarna med sina vittrade kors. De stora godsen med sina parker, murar och pampiga byggnader. Små åkrar som verkar ha kämpats fram ur stenig jord. Vägar som le

När vi landade i Dublin möttes vi av en levande huvudstad. Gator fyllda av människor, historiska byggnader, pubar där musiken sipprade ut genom de öppna dörrarna och en stad som bär sin historia med självklarhet. Vi promenerade längs Liffey, korsade Ha'penny Bridge och avslutade kvällen på en pub där sorlet nästan blev en del av musiken. Dublin gjorde precis det en huvudstad ska göra. Den välkomnade oss. Men det var när vi lämnade den som resan började förändras. Galway blev

Det finns platser man längtar till utan att riktigt veta varför. För mig började den längtan inte med ett fotografi, inte med en resebroschyr och inte med någon berättelse från någon som varit här. Den började med en låt. När Ulf Lundells "Connemara" kom i mitten av 1990-talet satte den sig i mig på ett sätt som få andra låtar gjort. Jag visste egentligen ingenting om den där delen av Irland. Jag hade aldrig sett landskapet. Ändå kändes det som om jag förstod precis vad han f

Det är morgon i Galway. Jag vaknar till ljudet av måsar och den friska luften som letar sig in från havet. Om en stund ska vi ge oss ut igen, men först vill jag bara ta in den här staden. Vi promenerar längs strandpromenaden och blickar ut över Atlanten. Långt där ute, nästan som en skugga i horisonten, ligger Aranöarna. Det känns så imponerande att stå här. Inte för att det är Europas absoluta västligaste punkt – det är det inte – men här känns det ändå som om kontinenten t

Det är söndag morgon i Dublin. Staden håller precis på att vakna och om en liten stund lämnar vi den bakom oss. Nästa mål är Galway, på Irlands västkust. Men först ska vi hitta ett litet café, slå oss ner och äta en ordentlig irländsk frukost innan vi ger oss ut på vägarna. Andra morgonen på en resa känns alltid lite speciell. Den första handlar mest om att komma fram. Att hitta rätt. Att landa. Den andra börjar man känna platsen. Gårdagen blev precis så där innehållsrik som