I morse fick jag veta att det finns ännu en Tommy Widekärr på Facebook. Han har mitt namn. Han använder en bild av mitt ansikte. Men han skriver på rumänska och berättar att han står inför en ny professionell och kreativ resa. Det gör inte jag. Åtminstone inte på rumänska. Till en början är det nästan svårt att ta det på allvar. Bilden är märklig, texten främmande och hela profilen känns ganska uppenbart falsk. Samtidigt är det någonting obehagligt med att se sitt eget ansikt

Det är inte alltid det som sägs i klassrummet som är det viktiga. Det är något annat man lägger märke till. Inte i svaren. Inte i det som räcks upp i handen och formuleras högt. Utan i det som händer innan. I det som pågår mellan momenten. I det som aldrig riktigt blir sagt. Hur blicken rör sig i rummet. Hur snabbt man vill vidare. Hur tystnaden ibland blir svår att vara i. Jag ser det varje dag. Inte som ett problem. Inte som kritik. Mer som en spegling av något större. Någo

Det är lätt att tycka om demokratin när resultatet blir som man själv vill. När partiet man röstat på går framåt. När den kandidat man tror på vinner. När de egna åsikterna verkar delas av många och man kan luta sig tillbaka med känslan av att folket har sagt sitt. Det är betydligt svårare när det blir tvärtom. När andra människor röstar på ett sätt man själv har svårt att förstå. När det man hoppats på inte blir verklighet. När man plötsligt befinner sig i minoritet och tvin

Det talas mycket om kunskap i skolan just nu. Om läsning. Om Pisaresultat. Om riktiga böcker, bemannade skolbibliotek och vägen tillbaka till en tydligare kunskapsskola. Det är en viktig diskussion. Jag älskar böcker och sitter gärna i mitt bibliotek med en bok i handen. Som lärare ser jag också hur avgörande det är att elever kan läsa, förstå en instruktion och ta till sig en text. Men all kunskap går inte att läsa sig till. För mig handlar det om något betydligt större. Det

Söndag. Huset är stilla. Anette arbetar och jag sitter ensam i biblioteket medan Brandy Clarks Buried fyller rummet. Det är en sådan sång som inte bara spelas i bakgrunden. Den sätter sig bredvid en. I texten räknar hon upp allt hon skulle kunna göra om kärleken tog slut. Resa till Paris. Dricka vin. Dansa med någon annan. Läsa böcker, måla allting blått, träffa en ny människa och kanske till och med gifta sig. Hon skulle kunna fylla livet med så mycket nytt att ingen längre

Vi tänker gärna att bildning är något som ryms mellan två bokpärmar. Men ibland börjar den med att någon tar av sig skorna och kliver ut på en judomatta. Just nu pågår Bokmässan i Göteborg. Ett av årets stora teman är folkbildning. Det är ett vackert ord. Folkbildning. Jag tänker på böcker, bibliotek, föreläsningar och människor som samlas för att lära sig något tillsammans. På samtal där ingen får ett betyg efteråt, men där man kanske ändå går hem lite klokare än när man kom

I dag har barn tränat i vår dojo och tävlat i Trollhättan. I morgon står Dennis och Calle från vår klubb på en VM-matta i Sarajevo. Avståndet kan verka enormt – men vägen börjar på precis samma plats. Nu har jag kommit hem efter ännu en dag med judo. I vår dojo har barn tagit på sig judodräkten, lekt, tränat på att falla och försökt lära sig något nytt. Samtidigt har några av klubbens unga judokas varit i Trollhättan för att tävla. För ett barn kan den första tävlingen kännas

Det händer ganska ofta att någon säger: ”Sverige har blivit så…” Sedan följer en beskrivning av ett helt land. Sverige har blivit kallare. Otryggare. Mer splittrat. Stressigare. Själviskare. Eller kanske öppnare, friare och bättre. Men när man lyssnar lite närmare handlar berättelsen ibland om något betydligt mindre än Sverige. Det handlar om den egna kommunen. Om arbetsplatsen där stämningen har förändrats. Om bensinmacken som stängde. Om barnens skola där det blivit stökiga

Med tanke på Pisa undersökningen som presenterades för ett tag sedan kan jag konstatera att en skola kan möta elever på olika sätt, men den kan inte vara tjugofem olika skolor samtidigt. Jag har tidigare skrivit om behovet av anpassningar i skolan. För många elever är de helt nödvändiga. En tydligare instruktion, mer tid, hjälp att komma igång, möjlighet att redovisa på ett annat sätt eller stöd med att dela upp en uppgift kan vara skillnaden mellan att lyckas och att misslyc

Fem böcker. Fem berättelser. Fem gånger jag börjat med ett tomt dokument och undrat om det någonsin ska bli en bok. Ibland behöver man lägga saker framför sig för att verkligen förstå vad man faktiskt har gjort. Häromdagen lade jag mina böcker ovanpå varandra. Michelletimman. Vintersjäl. Efter att sista ackordet har spelats. Sista vykortet från Manhattan. Berättelser från Hotel San Micheli. Fem böcker. Det känns fortfarande lite märkligt att skriva de orden. Jag tror inte att

Denna dagen ett liv Farbror Melker säger det i Vi på Saltkråkan: ”Denna dagen ett liv.” Jag har alltid tyckt om de orden. De låter som något man kan säga när solen skiner över vattnet och alla man tycker om finns inom räckhåll. Men just nu tänker jag på dem av ett annat skäl. Orden kommer från 1700-talstänkaren Thomas Thorild. De fanns skrivna på väggen hemma hos Ellen Key på Strand, där en ung Astrid Lindgren såg dem. Långt senare lät hon farbror Melker säga dem på Saltkråka

Det finns människor som gärna berättar att de har haft samma åsikt i trettio år. Som om det vore ett bevis på karaktär. Som om konsekvens alltid vore detsamma som klokskap. Men är det verkligen så märkligt att ändra sig? På trettio år hinner vi möta nya människor, få nya erfarenheter, läsa nya böcker och se konsekvenserna av sådant vi en gång trodde på. Vi får kunskaper vi inte hade tidigare. Ibland drabbas vi själva av det vi tidigare betraktade på avstånd. Det märkliga vore

Människan är minst sagt knepig. När vi är borta längtar vi hem. Till den egna sängen. Den vanliga kaffekoppen. Fåtöljen som formats efter kroppen. Till rutinerna, tystnaden och allt det där som vi annars knappt lägger märke till. Vi kan sitta på ett hotellrum långt hemifrån och tänka på hur skönt det ska bli att låsa upp den egna ytterdörren igen. Sedan kommer vi hem. Vi packar upp väskan. Startar en tvättmaskin.Går ett varv genom huset för att se att allt är som det ska och

Det finns människor som hör till ens barndom på ett sätt som nästan är svårt att förklara. De finns där i gamla fotografier. I berättelser som berättats så många gånger att man inte längre riktigt vet vad man själv minns och vad man har fått återberättat. De tillhör en tid då livet var mindre, världen var närmare och familjen fortfarande verkade vara något självklart och beständigt. Min kusin Eva är en sådan person. När vi var barn träffades vi och delade sådant som kusiner g

Det händer ofta att jag lär känna en människa innan jag får veta vad hon röstar på. Vi hinner prata om livet, familjen, arbetet och allt det där som formar en människa. Jag upptäcker att hon är omtänksam. Att hon ställer upp för andra. Att hon kan vara både klok, rolig och generös. Sedan kommer politiken på tal. Och plötsligt visar det sig att vi ser helt olika på sådant som båda tycker är viktigt. Vi drar olika slutsatser, tror på olika lösningar och lägger våra röster på ol

Allt som tar slut har inte gått fel. Ändå är det ofta där vi börjar leta. Vi har ett märkligt förhållande till slut. När en relation upphör, ett projekt läggs åt sidan eller en dröm inte längre känns som vår, börjar vi gärna leta efter felet. Vad brast? Vad borde vi ha gjort annorlunda? När tappade vi det som en gång var så viktigt? Det är mänskligt att vilja förstå. Men ibland blir frågorna ett sätt att döma oss själva. Som om det faktum att något tog slut också bevisar att

Det är märkligt vilka platser som till slut blir våra vilorum. Kassakön till exempel. Man ställer sig bakom någon med en överfull kundvagn och märker hur den första impulsen kommer direkt: att byta kö. Leta efter den snabbaste vägen fram. Bedöma hur många varor de andra har och om personen i kassan ser effektiv ut. Allt för att spara några minuter. Men så finns det dagar när man blir stående och plötsligt inser att det här kanske är dagens första stund då ingen kräver någonti

Jag saknar samtalet där ingen måste vinna. Det där samtalet som inte har en segrare och en förlorare. Där ingen samlar argument medan den andre pratar. Där vi inte lyssnar efter luckan där vi kan kasta oss in med vårt eget svar, utan efter vad den andre faktiskt försöker säga. För någonstans på vägen tycks allt fler samtal ha blivit debatter. Vi går in i dem med våra färdiga uppfattningar och försvarar dem som om varje förändrad tanke vore ett nederlag. Som om det viktigaste

Det finns en punkt i nästan varje nytt skrivprojekt. Först finns bara idén. Och idéer är fantastiska på det sättet. De är fortfarande perfekta. I huvudet finns den stora berättelsen. Människorna som ska befolka den. Känslan man vill åt. Scener som ännu inte är skrivna men som man nästan kan se framför sig. Där inne finns inga dåliga formuleringar, inga berättelser som tappar fart och inga karaktärer som plötsligt vägrar göra det man tänkt. Allting är fortfarande möjligt. Seda

Jag mådde inget vidare i morse. Den där förkylningen som hängt med alldeles för länge verkade fortfarande ha bestämt sig för att stanna. Men någonstans under eftermiddagen hände någonting. Inte dramatiskt. Ingen plötslig vändning. Bara den där försiktiga känslan av att kroppen kanske, kanske, äntligen börjat vinna. Och mitt i detta upptäcker jag att Megan Moroney spelar i Stockholm i kväll. Hur har jag kunnat missa det? Megan Moroney har under de senaste tre åren blivit en av