Det händer ofta att jag lär känna en människa innan jag får veta vad hon röstar på. Vi hinner prata om livet, familjen, arbetet och allt det där som formar en människa. Jag upptäcker att hon är omtänksam. Att hon ställer upp för andra. Att hon kan vara både klok, rolig och generös. Sedan kommer politiken på tal. Och plötsligt visar det sig att vi ser helt olika på sådant som båda tycker är viktigt. Vi drar olika slutsatser, tror på olika lösningar och lägger våra röster på ol

Allt som tar slut har inte gått fel. Ändå är det ofta där vi börjar leta. Vi har ett märkligt förhållande till slut. När en relation upphör, ett projekt läggs åt sidan eller en dröm inte längre känns som vår, börjar vi gärna leta efter felet. Vad brast? Vad borde vi ha gjort annorlunda? När tappade vi det som en gång var så viktigt? Det är mänskligt att vilja förstå. Men ibland blir frågorna ett sätt att döma oss själva. Som om det faktum att något tog slut också bevisar att

Det är märkligt vilka platser som till slut blir våra vilorum. Kassakön till exempel. Man ställer sig bakom någon med en överfull kundvagn och märker hur den första impulsen kommer direkt: att byta kö. Leta efter den snabbaste vägen fram. Bedöma hur många varor de andra har och om personen i kassan ser effektiv ut. Allt för att spara några minuter. Men så finns det dagar när man blir stående och plötsligt inser att det här kanske är dagens första stund då ingen kräver någonti

Jag saknar samtalet där ingen måste vinna. Det där samtalet som inte har en segrare och en förlorare. Där ingen samlar argument medan den andre pratar. Där vi inte lyssnar efter luckan där vi kan kasta oss in med vårt eget svar, utan efter vad den andre faktiskt försöker säga. För någonstans på vägen tycks allt fler samtal ha blivit debatter. Vi går in i dem med våra färdiga uppfattningar och försvarar dem som om varje förändrad tanke vore ett nederlag. Som om det viktigaste

Det finns en punkt i nästan varje nytt skrivprojekt. Först finns bara idén. Och idéer är fantastiska på det sättet. De är fortfarande perfekta. I huvudet finns den stora berättelsen. Människorna som ska befolka den. Känslan man vill åt. Scener som ännu inte är skrivna men som man nästan kan se framför sig. Där inne finns inga dåliga formuleringar, inga berättelser som tappar fart och inga karaktärer som plötsligt vägrar göra det man tänkt. Allting är fortfarande möjligt. Seda

Jag mådde inget vidare i morse. Den där förkylningen som hängt med alldeles för länge verkade fortfarande ha bestämt sig för att stanna. Men någonstans under eftermiddagen hände någonting. Inte dramatiskt. Ingen plötslig vändning. Bara den där försiktiga känslan av att kroppen kanske, kanske, äntligen börjat vinna. Och mitt i detta upptäcker jag att Megan Moroney spelar i Stockholm i kväll. Hur har jag kunnat missa det? Megan Moroney har under de senaste tre åren blivit en av

Förkylningen håller fortfarande ett fast grepp om mig. Den verkar inte ha några planer på att släppa taget riktigt än. Men utanför fönstret skiner solen och snart ska jag gå ut och tända grillen. Det finns dagar då man helt enkelt får bestämma sig för att leva lite vid sidan av hostan, snuvan och tröttheten och det här är inte vilken söndag som helst. Det är valdag. En gång i tiden var jag politiskt aktiv. Jag deltog i diskussionerna, argumenterade och försökte påverka. I dag

Det behövs egentligen inte särskilt mycket för att en helt vanlig dag ska kännas oväntat lyckad. Att hitta en parkeringsplats precis utanför entrén till jobbet när regnet hänger i luften. Att stoppa handen i en jackficka och hitta en bortglömd sedel. Att komma hem, stänga dörren bakom sig och höra hur regnet börjar smattra mot rutorna några sekunder senare. Små segrar. Nästan löjligt små. Ändå kan de förändra känslan i en hel dag. Som när man vaknar en minut innan väckarklock

Tittar på denna bild ibland. Tar in det där starka ögonblicket hos mig och Eric på ett sätt som berör mig. Det finns händelser som delar tiden i ett före och ett efter. Den 11 september 2001 var en sådan dag. I dag är det 25 år sedan World Trade Centers tvillingtorn föll och tusentals människor miste livet. Det var ett år innan Eric föddes. Ändå känns minnet fortfarande nära. Det är en sådan där händelse då man minns var man befann sig och vad man gjorde när man fick höra vad

Vi hör ett samtal vid bordet bredvid och försöker se ut som om vi inte lyssnar. Samtidigt sänker vi rösten i vårt eget sällskap för att inte missa hur berättelsen slutar. Vi lägger ut en bild på sociala medier och intalar oss att det inte spelar någon roll vilka som ser den. Ändå är vi snart där och kontrollerar listan. Inte bara hur många som har tittat, utan exakt vilka. Ibland letar vi efter ett särskilt namn. Ibland efter ett namn som vi hoppas att vi inte letar efter. Vi

Vissa människor bär på delar av ens liv som ingen annan riktigt känner till. De fanns där under en särskild tid, såg det som hände och lärde känna den människa man var just då. Tillsammans skapade man minnen som inte går att återskapa med någon annan, hur nära den personen än står en i dag. I dag hörde en sådan människa av sig till mig. Vi blev sittande och pratade en bra stund. Samtalet rörde sig mellan det som händer i våra liv nu och sådant som ligger många år tillbaka i t

Det är en annorlunda sak att ge ut en bok. Först är den bara ens egen. Ord på en skärm, tankar i huvudet, människor som egentligen inte finns men som ändå börjar kännas märkligt verkliga. Sedan blir det ett manus. En bok. Något man kan hålla i handen och till slut händer det kanske allra märkligaste av allt. Någon annan läser den. Nu har de första kommentarerna från läsare av Berättelser från Hotel San Micheli börjat komma. Och jag måste erkänna att det känns speciellt. Väldi

Jag har tänkt det fler gånger än jag egentligen vill erkänna. Vad korkad den där personen är. Det händer när ett samtal om kultur snabbt förvandlas till ett avfärdande. När någon viftar bort hela frågan med några ord om flummiga teaterföreställningar, obegriplig konst och miljarder i bidrag. Som om vi därmed hade rett ut saken och kunde gå vidare till det som betyder något på riktigt. Sedan hinner nästa tanke ikapp mig. Men den här människan är ju inte korkad. Tvärtom. Det är

Det fanns en tid då utbudet var betydligt mindre. Vi hade några få TV-kanaler och ville man se på TV fick man välja bland det som visades just då. Ibland fanns det något riktigt bra. Ibland fick man nöja sig med ett program man egentligen inte var särskilt intresserad av. Eller så stängde man av. På restaurangen fanns kaffe. Vanligt kaffe. Möjligen kunde man välja mellan mjölk och ingen mjölk. I garderoben hängde de kläder man ägde och när man ville se en film gick man till v

I dag har jag tagit del av resultaten från den senaste PISA-undersökningen . Det är ingen upplyftande läsning. Svenska 15-åringars resultat i läsförståelse och matematik är de lägsta som hittills har uppmätts i PISA. I läsförståelse har Sverige tappat 21 poäng sedan 2022 och i matematik 18 poäng. Nästan var tredje svensk 15-åring når inte den grundläggande nivån i läsförståelse. I matematik är det ännu fler. Det är siffror som borde få oss att stanna upp. Men det kanske mest

Vi ser på tv samtidigt som vi tittar i telefonen. Vi äter samtidigt som vi läser något. Vi promenerar samtidigt som vi lyssnar. Vi pratar med någon samtidigt som telefonen ligger bredvid och väntar på vår uppmärksamhet. När blev det så svårt att bara göra en sak i taget? Jag tänker på det ibland. Inte för att jag själv är särskilt bra på det. Tvärtom. Jag kan sätta mig framför en film och efter tio minuter upptäcka att jag har telefonen i handen utan att egentligen veta varfö

Det fanns en tid då ett fotografi faktiskt kostade något. Inte särskilt mycket kanske, men tillräckligt för att man skulle tänka efter innan man tryckte av. I kameran satt en filmrulle med 24 eller 36 bilder. Det var allt. När de var slut var de slut. Jag minns känslan av att titta på den lilla räknaren på kameran. 31. 32. 33. Tre bilder kvar. Då fotograferade man inte maten från fyra olika vinklar. Man tog inte tjugo bilder av samma solnedgång för att sedan välja den bästa o

Det är kanske ett av våra vanligaste avsked. Två små ord som kan betyda nästa vecka – eller aldrig mer. ”Vi hörs.” Vi säger det när vi skiljs åt. I dörröppningar, på parkeringsplatser och i slutet av telefonsamtal. Ibland säger vi det samtidigt som vi redan är på väg åt varsitt håll. Det låter som ett löfte. Ändå är det sällan någon som bestämmer när. Ibland hörs man redan nästa dag. Ett meddelande, en bild eller en fråga som fortsätter där det senaste samtalet slutade. Då va

Jag sitter på Stadshotellet i Frövi. Här har jag bott många gånger genom åren. Egentligen skulle jag ha bott i Lindesberg, där jag också tillbringar den här helgen, men den här gången blev det Frövi. På något sätt känns det ändå välbekant att vara tillbaka. Anledningen till att jag är här är den årliga riksfortbildningen i Lindesberg. En helg som blivit något av en tradition och som innehåller mycket av det jag tycker om med judon. Självklart handlar dagarna om att få nya kun

Telefonen blev kvar hemma. Det låter nästan som en obetydlig detalj. En apparat som stod där den stod, med sin sladd och sin ringsignal. Men ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det att den där sladden också satte en gräns. Telefonen nådde en bit genom huset. Sedan tog det slut. Resten av världen fick vänta tills man kom hem. Jag tillhör generationen som har levt på båda sidor om den förändringen. Jag minns hur självklart det var att människor inte alltid gick att f