Blogg

Svensk litteratur är speciell. Den har det där som gör att vi gång på gång återvänder till ensamheten, tvivlet och mörkret. Som om vi aldrig riktigt litar på lyckan. Som om vi alltid måste öppna dörren till det där rummet längst in – där människan sitter ensam med sina tankar. Och kanske är det därför vissa svenska romaner fortfarande känns så obehagligt moderna. Trots att de skrevs för över hundra år sedan. När jag läser Doktor Glas slås jag av hur lite människan egentligen

Det är Pingstdagen och jag har precis lagt ifrån mig Nattvardsbarnen igen. Kanske för sista gången denna pingst. Den där lilla boken som fortfarande bär med sig något från ett annat Sverige. Ett land av vita kyrkor, grusvägar, försommarljus och högtider som människor faktiskt visste varför de firade. Vem läser den idag egentligen? Vem öppnar Esaias Tegnér en söndag i maj år 2026? Och ändå återkommer jag till den. Inte av plikt. Inte av nostalgi. Utan därför att vissa ord fort

Pingsten har kommit igen. Den där högtiden som en gång låg som ett självklart ljus över försommaren, men som nu nästan smygit undan ur människors medvetande. Många vet knappt längre varför vi firar den. Ändå finns den kvar. Som en viskning genom tiden. Som en påminnelse om något större än oss själva. Om närvaro. Om andedräkt. Om att Gud kanske inte bara finns ovanför oss – utan mitt ibland oss. Inom oss. När jag var liten såg världen annorlunda ut under pingsten. Det var lång

Det finns hemkomster som inte märks förrän man står mitt i dem. Dörren öppnas, ljuset i hallen är precis som man lämnade det, och ändå känns något annorlunda. Det är som om rummet drar ett djupt andetag när man kliver in, och man själv gör likadant – utan att tänka på det. Det händer ofta efter en lång dag, men lika gärna efter en lång tid av sådant som tagit mer än det gett. Man går in över tröskeln och något i kroppen släpper. Den där spänningen man burit runt utan att ens

Fredag. Och precis som så många andra fredagar den här tiden på året så kommer jag hem lite tröttare än jag trodde. Det är något med maj. Den är vacker, ljus och full av liv – men också intensiv. Skolavslutningar som närmar sig. Bedömningar som skall bli klara. Möten. Planering. Saker som skall knytas ihop innan sommaren tar vid. Men idag mötte solen mig när jag kom hem. Så jag gjorde det enda rätta. Jag satte mig ute. Lutade huvudet bakåt. Slöt ögonen och lät värmen träffa a

Vissa låtar är som gamla vänner – man kan gå år utan att höra dem, och ändå känns det som om man plockar upp samtalet precis där man slutade. Jag kan fortfarande minnas exakt var jag stod första gången jag hörde vissa av dem. I ett pojkrum med en repig vinylspelare, när en radio i köket råkade stå på, eller i en bil på väg genom ett landskap jag aldrig besökt igen. De där första tonerna kan än idag få allt annat att blekna bort. Sånger som stannar kvar har en märklig förmåga

Jag tänker på det där. Hur vissa saker i våra liv blir slitna långt innan vi är redo att göra oss av med dem. En gammal gitarr med repor i lacken. En kaffekopp med ett litet nagg i kanten. En fåtölj som egentligen borde bytts ut för länge sedan. Ett par skor som inte längre håller tätt när det regnar. Och ändå fortsätter vi använda dem. Inte för att de är perfekta, utan för att de blivit en del av våra liv. Det finns något mänskligt i det där. För vi gör ofta samma sak med mä

Det märks överallt egentligen. Hur människor jagar nästa steg. Nästa mål. Nästa resa. Nästa prestation. Och det är inget fel i det. Drömmar betyder något. Ambition också. Men ibland undrar jag om vi missförstått vad människor egentligen längtar efter, för ju äldre jag blir, desto mindre övertygad blir jag om att framgång är det som människor innerst inne söker. Jag tror att väldigt många egentligen längtar efter något mycket enklare. Att höra till någonstans. Att känna sig be

Aldrig tidigare i historien har människor haft så mycket tillgång till råd. Om relationer. Om träning. Om kost. Om lycka. Om psykisk hälsa. Om framgång. Om hur man borde leva sitt liv. Överallt finns människor som berättar hur man ska tänka, känna, prioritera, prestera och ändå känns det som att många människor aldrig varit mer ensamma. Jag tror ibland att problemet inte är att människor saknar svar. Jag tror att många saknar någon som faktiskt orkar lyssna på frågan. På rikt

Vi lever i en tid där hårdhet ofta misstas för styrka. Det märks nästan överallt. I debatter, på sociala medier, i kommentarsfält, i sättet människor pratar med varandra. Det är som att världen långsamt börjat premiera den som låter mest säker, mest brutal och minst tveksam. Att vara mjuk har nästan blivit något man måste försvara. Men ju äldre jag blir, desto mer övertygad blir jag om motsatsen. Att vänlighet är en av de största styrkor en människa kan bära. Inte den tillgjo

Det var inte så här dagen skulle bli. Jag hade en bild av den. Ganska tydlig till och med. Vad jag skulle göra, vad jag skulle hinna, hur det skulle kännas när jag gick och lade mig på kvällen. Det brukar vara så. Man lägger upp dagen i huvudet. Inte alltid i detalj, men tillräckligt för att känna att man har någon sorts riktning. Någon sorts kontroll. Och så händer något. Inget stort. Inget dramatiskt. Bara små förskjutningar. Något som tar lite längre tid. Något annat som d

På bilden - Tre Widekärr När jag ser den här bilden tänker jag inte först på kast, graderingar eller resultat. Jag tänker på gemenskap. På hur märkligt fint det är att få dela en sport över generationer. Tre personer i olika åldrar. Olika erfarenheter. Olika faser i livet. Men ändå på samma matta. Samma respekt för sporten. Samma språk utan att särskilt många ord egentligen behöver sägas. Det där har alltid varit en av judons största styrkor för mig. Att man får tillhöra någ

Vi tänker ofta att förändring sker uppifrån.Genom beslut. Genom politik. Genom makt. Men ibland börjar den någon helt annanstans. I ett kök. På en gård. I ett rum där någon till slut sätter ord på det som alltid funnits där – men som ingen riktigt lyssnat på. När Mina drömmars stad gavs ut var det inte bara en roman om Stockholm. Det var en röst. En röst som sa: vi finns också. Inte som bakgrund. Inte som statistik. Utan som människor. Fogelström skriver fram ett Stockholm so

Det finns dagar då man känner att man gjort sitt för stunden. Idag var en sådan dag. Dagen har tillbringats i Färgelanda sporthall under Föreningarnas dag. Ett väldigt fint initiativ där kommunens föreningar får möjlighet att visa upp sig, möta människor, prata verksamhet och kanske väcka något hos någon som ännu inte hittat sitt sammanhang. Och det är något vackert i det där. Alla dessa människor som lägger tid på något större än sig själva. Ideella krafter. Kaffe i pappmugg

Kristi himmelsfärdsdag. Fyrtio dagar efter påsk lämnade Jesus jorden och lyftes upp mot himlen i ett moln. Det var så man fick det berättat för sig i skolan på 70-talet. Hur det är i dagens klassrum har jag ingen aning om. Men jag vet att just de där berättelserna blev kvar hos mig – inte bara som kunskap, utan som något djupare. En känsla, kanske. Ett eko som aldrig riktigt tystnat. Trots att vi idag lever mitt i en tid där digitala system styr mycket av vår vardag och där r

Sanningen? Jag har nästan aldrig varit redo. Vi människor verkar bära på en märklig idé om livet.Att det någon gång ska uppstå ett perfekt tillfälle. Ett ögonblick då allting plötsligt känns självklart. När man är säker. Trygg. Förberedd. Då man vet exakt vad man håller på med. Men om jag ska vara ärlig tror jag att väldigt mycket av det där är en illusion. För jag kan inte minnas många gånger i mitt liv då jag faktiskt känt mig helt redo. Inte när jag började skriva på allva

Det farliga är inte att förlora något. Det är att vänja sig vid det. Det slog mig häromdagen när jag stod i dojon och hörde ljudet av fall mot mattan. Det där dova ljudet som för många bara är ett ljud i en träningslokal. Men som för mig blivit en del av livet. Något så självklart att jag nästan slutat höra det. Och kanske är det just där det börjar. När det vi älskar går från att vara något vi längtar efter – till något vi förväntar oss alltid ska finnas kvar. Jag tänker ibl

Vi säger att tiden går, men det är inte sant 0ch det är märkligt hur vi pratar om tid.Som om den vore ett tåg som lämnar oss kvar på perrongen. “Vart tog tiden vägen?” säger vi. Som om vi blivit bestulna på något. Men det är inte tiden som rör sig. Det är vi. Vi är de som långsamt förflyttar oss bort från det som nyss var självklart. Från röster som en gång fyllde huset. Från fredagskvällar som aldrig verkade ta slut. Från människor vi trodde skulle finnas där för alltid. Plö

Det är lätt att tro att Sverige alltid har varit här. Som det ser ut. Som det känns. Men sanningen är en annan. Sverige byggdes också av dem som lämnade det. Det finns böcker man läser och så finns det böcker som följer med en. Utvandrarna är en sådan. Jag har läst den igen under våren. Inte som en klassiker. Inte som en skolbok. Utan som en berättelse om människor som står vid kanten av sina liv – och måste välja. Och det är där den träffar. Inte i historien om Amerika, utan

Det började egentligen ganska stillsamt. En bok som legat lite för länge. En tanke som inte riktigt ville släppa taget och så den där känslan – att vissa berättelser inte bara vill bli lästa, utan förstådda. Under våren har jag återvänt till svenska romaner som på olika sätt format sin tid. Inte som ett projekt från början. Inte med någon tydlig plan. Mer som en rörelse. En nyfikenhet som fick styra. Jag har läst Utvandrarna igen. Inte som man läser den i skolan, utan som man