Blogg

Internationella Olympiska Kommittén har beslutat att öppna dörren för en återgång till den internationella idrottsgemenskapen för Ryssland. Det är ett beslut som förtjänar betydligt större debatt än det fått. För bara några år sedan var budskapet glasklart. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina och den ryska olympiska kommitténs agerande i de ockuperade områdena drog idrottsvärlden en tydlig gräns. Sanktionerna skulle visa att den olympiska rörelsen inte kunde forts

Det finns röster som bara sjunger. Och så finns det röster som blir en del av ens liv. När beskedet kom att Bonnie Tyler gått bort stannade jag upp. Jag insåg att det inte bara var en artist som lämnat oss. Det var en röst som funnits med mig ända sedan tonåren. En röst som satte ord på känslor jag själv ännu inte kunde formulera. Vi var många som växte upp med hennes musik. Vi bar på drömmar, osäkerhet, förälskelser och hjärtesorg. Och där fanns Bonnie Tyler. It's a Heartach

Den här morgonen har jag suttit i den där stolen. Med en filt över knäna. Innan solen hunnit fram till balkongen. Bara jag och mina tankar. Tankarna får ett annat djup när de inte behöver tävla med klockan. Under större delen av året är morgnarna fyllda av sådant som ska hinnas med. Tider att passa. Människor att möta. Uppgifter som väntar. Dagar som nästan är färdigskrivna innan de ens har börjat. Då finns sällan utrymme att bara sitta. Att låta blicken vila. Att följa en ta

Det är en konstig känsla jag känner när jag vaknar den här morgonen och vet att jag egentligen inte skulle ha varit här. Jag skulle ha öppnat en hotellgardin någonstans långt hemifrån. Kanske hört ett språk jag inte förstår utanför fönstret. Kanske känt en annan doft i luften. Druckit ett kaffe på ett torg där människor redan var på väg till sina arbeten, medan jag själv bara hade haft en enda uppgift: att upptäcka. I stället sitter jag hemma. Det är inget fel på det. Sommar

Det är torsdag morgon. Ännu en dag börjar med samma konstaterande. Min hemsida ligger fortfarande nere. Med den också bloggen. Jag märker att jag sakta börjar försona mig med tanken att det här faktiskt skulle kunna vara slutet. Att bloggen, som varit en så självklar del av mina morgnar under så många år, kanske aldrig kommer tillbaka. Den tanken hade känts omöjlig för bara några dagar sedan. Nu försöker jag istället acceptera att vissa saker ligger utanför min kontroll. Och

I dag fastnade jag för en ledare i Svenska Dagbladet av Sofia Ek Hallonqvist, vikarierande ledarskribent på SvD:s ledarsida. Ledaren har rubriken, eller åtminstone den bärande formuleringen: ”Ska barns digitala vanor ändras behöver vuxenvärlden samarbeta.” [Läs ledaren i Svenska Dagbladet här: Dagens ledare SVD Texten handlar om åldersgränser för sociala medier, barns digitala vanor och det ansvar som måste delas mellan lagstiftare, föräldrar och de stora techföretagen. Och j

Det är onsdag morgon. Himlen är åter blå. De varma vindarna har hittat tillbaka och sommaren känns plötsligt som sommar igen. Ändå finns det något som skaver. Min hemsida ligger fortfarande nere. Med den också bloggen. Jag trodde nog att den skulle vara tillbaka nu. Att det bara handlade om några timmar eller ett dygn, men nu har det gått längre tid än så och jag märker hur en tanke allt oftare smyger sig på. Tänk om jag aldrig får tillbaka den. Det är en knepig känsla. Inte

Det är tisdag morgon. Egentligen hade jag hoppats att allt skulle vara som vanligt när jag vaknade. Att hemsidan skulle vara tillbaka. Att bloggen skulle leva igen. Men den ligger fortfarande nere. Det har den gjort sedan i går morse. Det finns en teknisk förklaring. Att det kommer att lösa sig. Att någon arbetar med problemet. Ändå är det märkligt hur snabbt en känsla kan smyga sig på. Tänk om den aldrig kommer tillbaka. Det är en ganska otrevlig tanke. Inte för att en hemsi

Det är måndag morgon. En ny vecka ligger framför mig. Jag sitter med en filt över mig. Det är en kylig morgon här inne. Utanför skiner dock solen. Som så många andra måndagar funderar jag över vad den kommer att innehålla. Möten. Samtal. Nya platser. Människor jag ännu inte vet att jag ska träffa. Och så slår det mig hur ofta vi pratar om att vilja göra avtryck. Vi vill åstadkomma något. Bli ihågkomna. Skapa något som består. Det är egentligen en ganska mänsklig längtan. Men

När jag började skriva den här serien trodde jag att jag främst skulle skriva om romaner. I stället har jag upptäckt att jag skrivit om Sverige. Om hur ett land går att förstå genom sina berättelser, kanske ännu bättre än genom sina historieböcker. För varje bok jag återvänt till har sagt något om vilka vi är. Inte bara som individer, utan som folk. Och det finns en sak som gång på gång återkommer. Vemodet. Det är ett märkligt ord. Nästan omöjligt att översätta fullt ut. Det

Det är morgon. Jag följer nyheterna från USA. Landet firar nu 250 år sedan självständighetsförklaringen – ett jubileum som på många sätt handlar om mer än fyrverkerier, parader och högtidstal. Det handlar om en idé. Om ett land som föddes ur tanken att människor skulle få forma sin egen framtid. Och jag ska erkänna en sak. Det känns lite märkligt att inte vara där just nu. Jag tycker om USA. Inte därför att landet är perfekt – det är det verkligen inte – utan därför att det ä

Det är lördag morgon den 4 juli. På andra sidan Atlanten firar man självständighetsdagen. Flaggor hissas, fyrverkerier förbereds och människor samlas för att fira friheten. Jag sitter med en kopp kaffe och tänker på ett helt annat slags frihet. Den som inte handlar om nationer. Utan om människor. För ett år sedan befann jag mig i USA. Vi reste genom några av de mest fantastiska landskap jag någonsin upplevt. Vi körde genom nationalparker, följde Stilla havets kust och lät var

Bilden tagen på dagen för ett år sedan när vi tillslut kom fram till San Fransisco. Det är fredag morgon. Himlen är grå. Nästan på samma sätt som den var för exakt ett år sedan när vi körde över Golden Gate-bron. Jag minns den dagen så väl. Vi hade tillbringat några dagar i Oregons mäktiga landskap. Därefter följde Kaliforniens kust, med dramatiska klippor, vindpinade stränder och vyer som nästan såg overkliga ut. Mil efter mil av natur som tog andan ur en. Sedan väntade San

Dagarna i Karlstad har inte bara har varit en liten resa. De har varit ett avbrott och det behöver man. Inte för att man är trött på livet där hemma. Utan för att man behöver få se det på lite avstånd. Jag har promenerat utan att ha bråttom. Suttit länge på kaféer med skrivblock eller datorn framför mig. Skrivit. Tittat. Och kanske viktigast av allt – låtit tankarna få gå i sin egen takt. Vi lever i en tid där nästan varje minut vill bli använd till något. Det ska presteras,

Det har blivit juli. Jag har bestämt mig för att juli är en fantastisk skrivmånad. Inte för att orden kommer lättare. Utan för att intrycken gör det. En promenad genom en stad. En kopp kaffe på ett torg. Ett samtal med en bror. En tidningsartikel som väcker en tanke. Bra texter börjar ofta långt innan man sätter sig vid tangentbordet. Den här morgonen är mulen här i Karlstad. Jag sitter framför fönstret och tittar ut över hustaken. Jag känner hur det drar in sval och frisk lu

Idag har jag haft min arbetsplats under bar himmel. Ingen kontorsstol. Inga väggar. Bara skuggan från de stora träden, fågelsången och en bänk med utsikt mot en författare som fortfarande har något att säga, långt efter att hennes egen penna tystnat. Jag är mycket medveten om hur mycket platsen faktiskt betyder för skrivandet. Inte för att orden blir bättre av sig själva, utan för att tankarna får mer utrymme. De behöver inte trängas med notiser, möten eller måsten. De får va

Det är tisdag morgon och solen har redan tagit plats över Karlstad. Brorsan och jag har precis ätit frukost tillsammans. Nu har han åkt till jobbet och lägenheten har blivit alldeles tyst, förutom fläkten som surrar. Kvar är jag. Och en hel dag som ingen annan än jag bestämmer över. Jag tycker om den känslan. Det är befriande i att inte ha en plan som måste följas. Att kunna låta nyfikenheten bestämma riktningen. Kanske blir det några timmar framför datorn. Kanske hittar jag

Det är måndag morgon. Kaffet är urdrucket, väskan står packad och om en liten stund är det dags att ge sig av. Jag tycker om den där känslan. Att vara på väg. Inte för att komma bort. Utan för att bryta vardagen en stund. Det finns något med vägar som alltid får tankarna att röra sig lite friare. Det är som om man lämnar en del av bruset bakom sig redan när bilen börjar rulla. Semestern har redan gett mig något jag behövde. Lugn. Tid. Morgnar utan stress. Och nu känns det fak

Det är sen söndagskväll när jag skriver det här. Utanför har sommaren börjat tystna för dagen och jag sitter med en text som egentligen borde ha varit klar för länge sedan. Serien Sverige mellan raderna tog jag fram redan i våras. Då fanns idéerna, rubrikerna och riktningen. Flera av inläggen skrev jag ganska direkt, nästan i ett svep. Men just det här blev liggande. Kanske för att Stockholm är större än Stockholm. När jag nu återvänder till ämnet märker jag att det fått mig

Det är sista söndagen i juni. De senaste dagarna har sommaren visat sig från sin allra varmaste sida. Värmen har legat tung över dagarna och nätterna, och fortfarande är det nästan outhärdligt varmt inne i huset. Men när jag öppnar dörren den här morgonen möts jag av något annat. Luften är sval. Frisk. Nästan krispig. Det känns som om naturen själv har tagit ett djupt andetag under natten. Och vet ni? Jag känner ingen längtan efter svalare somrar. Vi lever i ett land där kyla