Blogg

Det var för någon vecka sedan. Jag låg ute på vägarna, mörkret hade redan tagit kommandot och radion stod på mer som sällskap än som underhållning. Så kom den där låten. Den som alltid hittar hem. Driving Home for Christmas. Det är en jullåt, ja. Men den rymmer så mycket mer än jul. Den handlar om väntan, om trötthet, om längtan. Om att vara på väg, inte bara mellan två platser, utan genom livet. Köerna som rör sig långsamt, radion som står på, ljusen som passerar i mörkret.

Det är dan före julafton. Den där märkliga dagen som inte riktigt räknas som vardag, men heller inte som helg. Som ett väntrum i tiden. Allt är nästan klart, men inte riktigt. Granen står där den ska, ljusen är framme, kylskåpet fullt av sådant som hör julen till. Ändå finns det en stillhet över dagen som jag alltid uppskattat mer än själva julafton. Jag sitter med kaffe som hunnit kallna lite för snabbt. Utanför är världen dämpad, som om ljuden dragits ner några snäpp. Folk

Det finns jullåtar som fyller rummet med glitter och löften. Och så finns det de som gör något helt annat. De som stannar upp tiden. Som sänker rösten. Som vågar säga sanningen, också när den är obekväm. En av de vackraste jullåtarna jag vet är också kanske den sorgligaste: Christmas Card from a Hooker in Minneapolis . Det är ingen julsång i traditionell mening. Inga bjällror. Inget barnkörsljus. Men den utspelar sig där julen alltid utspelar sig som tydligast – i kontrasten

Fjärde advent. Det sista ljuset tänds. Inte som en fanfar, utan som ett andetag. Den här söndagen är speciell. Inte för att den är större eller mer högtidlig än de andra – utan för att den ligger precis där, på kanten. Mellan väntan och ankomst. Mellan det som varit och det som snart är här. Fyra ljus brinner nu. Fyra veckor av stillsam nedräkning. Fyra små påminnelser om att allt inte behöver gå fort för att vara viktigt. Fjärde advent bär på en annan sorts tyngd. Det är int

Det finns morgnar som inte behöver någon förklaring. De behöver bara få vara. I dag är en sådan. Jag sitter med Fridolins visor och andra dikter uppslagen framför mig. Kaffet hinner kallna utan att jag bryr mig. Världen utanför knackar svagt på, men jag öppnar inte. För en stund får allt brus, allt som skaver, stanna där ute. Språket bär mig.Ord som inte stressar, inte vill något mer än att vara just ord. ”Lyckligt jonelag. ”Bara det uttrycket räcker för att sakta ner pulsen.

I hjärtat av Porto, längs en gata som alltid tycks vara fylld av liv och ljud, ligger den mytomspunna bokhandeln Livraria Lello. En plats som nästan alla pratar om, och som lika många vill se med egna ögon. Fasaden är som tagen ur en annan tid – dekorerad, detaljrik och med det där nästan overkliga ljuset som får hela byggnaden att kännas som ett konstverk i sig. Vi stannade där utanför en stund. Runt omkring oss samlades människor från alla hörn av världen, kameror i händern

Det finns en grupp människor som sällan hörs i debatten. De är inte unga nog för att få plats i rubrikerna, och inte gamla nog för att räknas till “de äldre”. De är mitt i livet – 50, 55, 60 – den där åldern där man borde vara trygg, lugn, etablerad. Men sanningen är att just den här generationen ofta står mitt i en storm ingen pratar om. Förväntningarna är höga. Plikterna många. Och utrymmet för att säga “jag orkar inte” är obefintligt. Man är tillräckligt erfaren för att al

Vi har byggt en värld där tempot blivit en sorts valuta. Det snabbaste vinner. Det kortaste räcker. Det som kan levereras inom en timme anses bättre än det som tar en dag. Allt ska gå fort – från våra beslut till våra relationer, från våra tankar till våra känslor. Men vi människor… vi gör inte det. Vi är långsamma varelser inuti. Det är som om tiden utanför oss skruvats upp, medan vår egen inre klocka envist tickar i samma takt som den alltid gjort. Våra hjärtan slår inte sn

Det är en vecka kvar till julafton. Sju dagar. Det låter inte mycket när man säger det högt, men det är tillräckligt för att något ska hinna landa. Eller skava. Eller båda delarna samtidigt. Den här veckan har alltid haft en särskild tyngd. Inte den där stressiga sorten som handlar om listor och tider, utan en annan. En som bär på minnen. Förväntningar. Sånt som inte går att slå in i papper eller köpa på väg hem. Det är nu allt ska knytas ihop. Terminer avslutas. Arbetsår run

Det finns dagar när allt känns jobbigt. När tröttheten inte bara sitter i kroppen, utan också i tankarna. När man inte orkar mer, men ändå fortsätter för att man måste. De dagarna är längre än andra, och tystnaden efteråt kan kännas både tom och orolig. Men där, i hörnet av rummet, står gitarren. Den väntar alltid. Den dömer inte, den ställer inga krav. Den är bara där – redo att ta emot det man inte kan säga högt. Att lägga händerna mot strängarna och låta en ton växa fram b

Året är 2002. Världen har just klivit in i ett nytt årtusende och bär fortfarande spår av det som skakade allt. Ett år efter elfte september. Ett år då tryggheten inte längre tas för given, då nyhetsbilderna blivit mörkare, mer globala, mer påträngande. Samtidigt rullar vardagen vidare – långsammare än rubrikerna, men stadigt. Och mitt i allt detta föds Eric. Den 14 december. En vinterpojke. En pojke som redan innan han kom var efterlängtad – av oss föräldrar, förstås, men ka

Det är lördag morgon den 13 december. Mitt luciatåg gick i torsdags. Ljuset, sångerna, stegen i korridorerna, den där särskilda koncentrationen hos alla som bär något större än sig själva för en stund. Nu är det tyst igen. Stolarna står där de ska, ljusstakarna är nedbrunna och fikat undanplockat. Kvar är bara efterklangen. Jag sitter och tänker tillbaka på alla luciatåg jag varit med och jobbat med genom åren. Det är många nu. Fler än jag först tror. Jag försöker minnas de o

Luften är speciell så här i mitten av december. Inte bara mörkret, inte bara kylan, utan en stillhet som lägger sig över dagarna som ett tunt lager frost. Det är som om året själv börjar dra sig tillbaka. Inte abrupt, inte dramatiskt – mer som en gammal vän som långsamt reser sig ur fåtöljen, stryker händerna över knäna och säger: nu börjar jag bli färdig. Jag märker det i hur ljuset faller. I hur kvällarna tystnar lite snabbare. I hur tankarna får en annan tyngd, som om d

Spotify Wrapped är fint. Inte siffrorna, inte topplistorna i sig, utan den där stilla bekräftelsen på att musiken faktiskt följt en genom året – i allt. Som en sorts dagbok man inte visste att man skrev. Och i år… ja, i år visade det sig att Vit Päls  följt mig närmare än någon annan. 528 minuter. Det är nästan komiskt. Men kanske också logiskt. För det är något med de där glittrande kavajerna och texterna som pendlar mellan lekfullt och oväntat fint. Back in päls  blev mitt

Det finns stunder i livet som smyger sig på. De gör ingen scen, de ropar inte, de markerar inte sin närvaro. De bara dyker upp – ofta mitt i något vanligt – och stannar kvar som en varm efterklang man inte riktigt kan skaka av sig. Som när man sitter i köket en tidig morgon och kaffet doftar som det alltid gjort, men man märker att man inte längre har bråttom. Eller när man säger nej till något utan att känna skuld. Eller när man står framför spegeln och inte letar fel, bara

Jag sitter här i morgonens stillhet och låter Gretchen Peters dra upp en filmduk framför mig. Det räcker med första raden – och jag är fast: "On a bus to St. Cloud, Minnesota I thought I saw you there With the snow falling down Around like a silent prayer" Det är nästan overkligt hur mycket känsla som ryms i fyra rader. En buss genom ett vinterlandskap, snön som ett stilla amen, och den där chocken när man tycker sig se någon man förlorat. Det går så snabbt. Ett ansikte i ett

Det finns meningar som aldrig blev avslutade. Ord som fastnade någonstans mellan hjärtat och munnen och aldrig hittade fram. Vissa tappades bort i brådskan, andra i modlösheten. Några sparade man för länge – tills de inte hade någon att landa hos längre. Vi bär alla på sådana ord. Tysta, små fragment av samtal som aldrig blev av. Kanske var det till en vän man tappade kontakten med. En släkting man tog för given. En kärlek som gled mellan fingrarna innan man förstod vad man h

Egentligen hade vi planerat att åka iväg den här helgen. Jag pratade om Fryken, lockades av tanken på en sväng till Mårbacka, och vi hade ytterligare några idéer som fladdrade förbi. Sådant som känns lätt att säga ja till i teorin, just innan kalendern påminner om att livet också behöver andrum. Och så bestämde vi oss för det enkla: att vara hemma. Det blev en helg av samtal som aldrig behövde avbrytas, av god mat utan brådska, av promenader i ett landskap som inte behöver im

Det händer långsamt, nästan omärkligt. Inte som ett ras, utan som ett stilla stråk av erosion. Orden blir färre. Meningarna kortare. Samtalen tunnare. Vi skickar symboler istället för känslor, reaktioner istället för resonemang, hastiga svar istället för verkliga tankar. Det är som om språket – vårt kanske viktigaste redskap för att förstå både oss själva och varandra – håller på att bli… mindre. Vi märker det när vi skriver. När vi pratar. När vi lyssnar. Språket har börjat

Det finns saker vi lämnar för att vi måste och så finns det saker vi lämnar för att vi äntligen vågar. I början märker man ofta bara tomheten. Den där märkliga känslan av att något saknas, även om det man lämnat egentligen gjorde en trött, tyngd eller liten. Det är som att kroppen först saknar vanan – inte personen, inte platsen, inte drömmen. Bara vanan av att bära det. Och ändå kommer det en punkt då man känner en sorts lättnad som inte ropar. Den är inte triumfatorisk, den