Blogg

Det finns dagar som inte gör så mycket väsen av sig när de pågår, men som dröjer sig kvar efteråt. Gårdagen var en sådan. Jag signerade böcker. Skrev namn. Några ord. Ibland ett datum. Lämnade över *Sista vykortet från Manhattan* till människor som inte längre bara är ”läsare”, utan ansikten, röster, berättelser. Det är speciellt det mötet. När någon säger: ”Jag har läst dem allihop.” När någon annan berättar var de läste, när de läste, varför de läste. Som om mina ord fått e

Det är sent. Eller tidigt. En sådan där timme då världen inte kräver någonting av en, men heller inte erbjuder några svar. Jag lyssnar på The Partisan  igen. Inte för första gången. Men på ett annat sätt. Det är ingen låt man sätter på för att höja stämningen. Den vill inte bli använd. Den kräver att man sitter kvar. “When they poured across the border I was cautioned to surrender” Redan där vet man. Det här är inte en berättelse om hjältar. Det är en berättelse om människor

Vi är en vecka in i februari nu. Och vintern visar inga tecken på att ge sig. Det snöar. Det blåser. Kylan går rakt igenom jackan, genom lager av ull och bomull. Som om den inte ens försöker vara artig längre. Jag tänker på februari som något annat också. Inte bara en månad, utan ett tillstånd. Ett slags vänteläge mellan det som varit och det som ännu inte riktigt vågar börja. Förra året var februari kall, men alltid så älskvärd, i New York City . Den där kylan som biter men

Det finns låtar som låter enkla, som nästan låter som ett påstående. If it makes you happy. Som om det vore ett argument. Som om det vore tillräckligt. Men Sheryl Crow skrev aldrig en lycklig låt här. Hon skrev en ärlig. Jag har återvänt till den många gånger. Ofta utan att tänka på det. Den har bara funnits där. I bilen. I bakgrunden. Som ett slags lågmält sällskap. Och varje gång slår det mig hur skoningslös den är. För det är inte en låt om att välja rätt. Det är en låt om

Det mesta i livet avgörs inte i samtalen, utan i pauserna mellan dem. Det finns så mycket vi delar med ord och ändå är det sällan där det viktiga händer. Det händer i blicken som dröjer kvar lite för länge. I sms:et som aldrig skickas. I handen som nästan rör vid en annan, men stannar. Relationer byggs inte bara av det vi säger, utan av det vi märker. Av närvaro. Av lyhördhet. Av det där tysta som uppstår när två människor vågar vara kvar utan att fylla varje sekund. Vänskap

Jag är ingen vän av nyårslöften. De blir ofta en förhandling med framtiden. Istället väljer jag ett ord. Ett som får följa med – inte styra. I år är det närvaro . Inte som livsfilosofi i versaler, utan som ett sätt att stå kvar lite längrei det som redan pågår. Närvaro i vardagen. I morgonkaffet innan dagen tar fart. I promenaden utan hörlurar.I samtalet där jag inte samtidigt formulerar ett svar. Jag märker hur lätt det är att alltid vara på väg. Mot nästa punkt. Nästa sak s

Det finns dagar när viljan är starkare än kroppen och dagar när kroppen, helt utan dramatik, säger nej. Inte som en protest, mer som ett konstaterande. Jag har levt större delen av mitt liv i rörelse. I disciplin. I tron på att det alltid finns ett varv till, en repetition till, en träning till som löser det mesta. Judon har lärt mig att respektera gränser – men också att tänja dem. Att stå kvar, att falla rätt, att resa sig igen. Den balansen har alltid varit självklar för m

Det finns något nästan misstänkt i att inte vilja vidare direkt. Som om stillhet vore liktydigt med stagnation. Som om tvekan vore svaghet. Vi lever i en tid som älskar rörelse. Nya jobb. Nya relationer. Nya tankar. Alltid ett nästa steg, alltid ett ”sen”. Men ibland är det just där problemet börjar. När varje obehag ses som ett tecken på att man ska vidare – istället för djupare. Att stå kvar är inte detsamma som att ge upp. Det är heller inte lathet. Ofta är det raka motsat

När flera gitarrer står sida vid sida i ett rum händer något märkligt. Det är som att de kommunicerar med varandra, fast vi människor inte kan höra språket. Kanske är det bara en fantasi, men jag tror att varje gitarr bär på sina egna minnen, sitt eget eko av de toner som en gång spelats. Träet minns. Det minns när strängarna vibrerade av glädje, när rummet fylldes av skratt och sång. Det minns också de mörkare stunderna, då ackorden var trevande och tunga, men ändå bar på en

För mig var januari intensitet. Fokuserade dagar som gled över i sena kvällar. Ord som skulle landa rätt. Tankar som snurrade fortare än de hann sorteras. Det var en månad där mycket hände – men inte allt gick att ta in i stunden. Det är nu, när det blivit februari, som efterklangen kommer. Det som faktiskt blev kvar var inte stressen. Inte siffrorna. Inte tempot. Det som stannade var känslan av att något släppt taget – och något annat tog form. Jag har tänkt mycket på skilln

Det är den sista januari. En dag utan några löften, men som ändå vill bli sammanfattad. Januari 2026 blev en månad där mycket både avslutades och pågick samtidigt. Min fjärde bok släpptes. Ett arbete som tagit tid fick stå på egna ben. Samtidigt rullade vardagen vidare utan att ta någon särskild hänsyn. Försöken att räcka till inom ramar som inte alltid känns rimliga, men som ändå är där. Judon fortsatte också att vara en självklar del av januari. Träningarna, gemenskapen, ma

Det finns människor som inte skriver musik. Inte sjunger. Inte ens vet om att de gör något alls. Ändå sätter de spår som blir till låtar. Pattie Boyd  är en sådan människa och ju mer jag tänker på henne, desto tydligare blir det hur en enda människa kan dra linjer rakt genom musikhistorien – utan att själv hålla i ett instrument. Hon kliver in i början av sextiotalet som modell. Swinging London. Ett ansikte som fångar något nytt: inte glamour i gammal mening, utan ett slags s

En månad in. Det låter nästan som en markering. Som om året vore ett projekt, ett träningspass, ett kontrakt man nu hunnit läsa igenom första sidan på. Januari har gått. Inte rusat. Inte stått still. Den har gjort det januari oftast gör: dragit ner tempot, tvingat fram tystnad, visat vad som faktiskt finns kvar när allt yttre skruvas ner. När året började fanns det där vanliga. Förväntningarna. Planerna. Orden som låg redo: nu , framåt , äntligen . Men ganska snabbt märkte ja

Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är tidig onsdagsmorgon. Mörkret ligger fortfarande tungt där ute. Jag har stått en stund och tittat rakt ut i det. Lyssnat på blåsten som tar i, släpper taget, tar i igen. Som om den inte riktigt bestämt sig. Sedan satte jag på musik och blev kvar. Orden. Bo Kaspers ord. Och till slut bara en låt som stannade kvar i rummet: Håll ut. Bo Kaspers Orkester  har alltid haft en särskild plats hos mig. De skriver inte för stunden. De skriver inte för effekten. De skriver för de

Det är märkligt egentligen. Vi lever i en tid där nästan allt finns inom räckhåll. Vi har fler val än någon generation före oss. Fler saker att köpa. Fler program att titta på. Fler möjligheter att vara någonting – vad som helst – när som helst. Och ändå är det som om något saknas. Överflöd borde göra oss mätta. Men ofta lämnar det oss bara hungrigare. Vi pratar om framsteg, om utveckling, om möjligheterna i våra fickor. Men mänskligt liv har aldrig varit konstruerat för att

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är omgivna av människor hela tiden, även när vi är ensamma. Skärmarna blinkar, notiserna ropar våra namn, och någon skriver alltid något någonstans som vi förväntas svara på. Samtidigt växer en ny sorts ensamhet fram – tystare, mer svårfångad, nästan skamsen. Den digitala ensamheten. Det är inte ensamheten som kommer av tomma rum. Det är den som uppstår i fulla rum där alla tittar ner i sin egen värld. Den som kommer när man får ett hjärta

Det blir annorlunda när man mäter tiden i barn. Leon har varit här i helgen.Och trots att vi pratar över nätet flera gånger i veckan, trots att vi ses ganska ofta, så slår det mig varje gång: han har blivit större igen. Inte bara längre. Utan mer. Mer människa. Det är inte tillväxten i centimeter som överraskar mest, utan språket. Hur han formulerar sig. Hur han väljer ord. Hur han pausar, tänker, testar en mening högt och sedan justerar den. Hur han berättar, inte bara säger

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f