Från en bar i ett regnigt Porto någon gång i början av November. Ett år som bar – och som jag bar tillbaka När jag ser tillbaka på 2025 är det inte ett lätt år som träder fram, men det är ett sant. Det var ett år som krävde närvaro, ansvar och uthållighet. Ett år där mycket handlade om att stå kvar, snarare än att rusa vidare. Ett år där jag flera gånger fick påminna mig om varför vissa saker är värda att bära – även när de väger tungt. Judoklubben har präglat året mer än någ

Utgivningsdatum: 29 januari 2026 Efter en offentlig skandal lämnar författaren och tv-profilen Jaxon Frost Sverige och reser till New York. Officiellt för att skriva boken som ska förändra allt. I praktiken för att fly. Från kritik, från svek, från relationer som gått sönder – och från sig själv. I New York stänger Jaxon av världen. Inga telefonsamtal. Inga sociala medier. I stället börjar han skriva brev och vykort. Till sin förläggare. Till sin före detta flickvän. Till si

Det är söndag kväll. En alldeles vanlig kväll i december – om det inte vore för att det är årets sista söndag. Jag tänkte på det där redan i förmiddags. Solen som låg lågt och letade sig in över köksbordet. Leon var här. Vi åt frukost långsamt, som om tiden själv hade bestämt sig för att stanna kvar en stund till. Det är mellandagar nu. Den där märkliga tiden mellan helg och vardag, mellan då och sen. Julen är egentligen inte slut än. Inte enligt traditionen, och inte enligt

Min mamma Yvonne tillsammans med min mormor Doris och morfar Bror. Året är 1949. Den 27 december föds min mamma – i Stockholm. Ett Stockholm som fortfarande bär spår av kriget, trots att Sverige stod utanför. Ett Stockholm där ransoneringarna just har släppt sitt grepp, där framtidstron långsamt börjar ta form, och där staden växer – inte uppåt, utan utåt. Söderut. Mot nya områden. Mot Hägersten. Mot Solberga. Hon föds in i en tid då världen försöker resa sig. Andra världskri

Det är annandag jul. En av de där dagarna som inte kräver något av oss. Som inte vill bli något särskilt. Och kanske är det just därför den rymmer så mycket. Julens magi, om den nu finns – och det gör den – bor sällan i det uppenbara. Inte i paketen. Inte i programmen. Inte i det där som ska bli rätt. Den finns någon annanstans. Den finns i efterklangen. I det som ligger kvar när julafton har klingat av och juldagen stillnat. När disken är undanplockad men samtalen fortfarand

Juldagen är för mig djupt stillsam. Som om världen drar efter andan och säger: nu räcker det. Nu får det vara nog. Efter allt det där som byggts upp – veckor av förväntan, dofter, listor, planering, minnen – kommer denna dag och lägger handen på axeln. Gårdagen blev precis så som man hoppas att en julafton ska vara. I Diseröd fick vi en julafton som rymde allt det där viktiga: värme, skratt, närvaro, mat lagad med omsorg och samtal som fick ta den tid de behövde. Inget uppjag

Det är julafton. Den där dagen som bär på fler lager än något annat i kalendern. Barndomens förväntan, vuxenlivets eftertanke, saknaden, tacksamheten, stillheten. Och mitt i allt det där finns en ritual jag hållit fast vid längre än mycket annat. Sedan jag började blogga 2006 har varje julafton haft samma soundtrack. Jag spelar The Power of Love  med Frankie Goes to Hollywood . Varje år. Utan undantag. Det märkliga är att många aldrig riktigt förstått att det här är en jullåt

Förmiddagen får vara min. En sådan där sällsynt stund när ingenting pockar på uppmärksamhet, när tiden inte knäpper mig på axeln och ber mig skynda vidare. Kaffet har kallnat långsamt på bordet, ljuset faller snett genom fönstret, och jag sitter ensam med en bok som kräver just detta: stillhet. Det är Frödings samlade brev . Brev till vänner och ovänner, till släkt och förälskelser. Ett liv utlagt i papper och bläck. Inget putsat, inget tillrättalagt. Bara en människa som skr

Det var för någon vecka sedan. Jag låg ute på vägarna, mörkret hade redan tagit kommandot och radion stod på mer som sällskap än som underhållning. Så kom den där låten. Den som alltid hittar hem. Driving Home for Christmas. Det är en jullåt, ja. Men den rymmer så mycket mer än jul. Den handlar om väntan, om trötthet, om längtan. Om att vara på väg, inte bara mellan två platser, utan genom livet. Köerna som rör sig långsamt, radion som står på, ljusen som passerar i mörkret.

Det är dan före julafton. Den där märkliga dagen som inte riktigt räknas som vardag, men heller inte som helg. Som ett väntrum i tiden. Allt är nästan klart, men inte riktigt. Granen står där den ska, ljusen är framme, kylskåpet fullt av sådant som hör julen till. Ändå finns det en stillhet över dagen som jag alltid uppskattat mer än själva julafton. Jag sitter med kaffe som hunnit kallna lite för snabbt. Utanför är världen dämpad, som om ljuden dragits ner några snäpp. Folk

Det finns jullåtar som fyller rummet med glitter och löften. Och så finns det de som gör något helt annat. De som stannar upp tiden. Som sänker rösten. Som vågar säga sanningen, också när den är obekväm. En av de vackraste jullåtarna jag vet är också kanske den sorgligaste: Christmas Card from a Hooker in Minneapolis . Det är ingen julsång i traditionell mening. Inga bjällror. Inget barnkörsljus. Men den utspelar sig där julen alltid utspelar sig som tydligast – i kontrasten

Fjärde advent. Det sista ljuset tänds. Inte som en fanfar, utan som ett andetag. Den här söndagen är speciell. Inte för att den är större eller mer högtidlig än de andra – utan för att den ligger precis där, på kanten. Mellan väntan och ankomst. Mellan det som varit och det som snart är här. Fyra ljus brinner nu. Fyra veckor av stillsam nedräkning. Fyra små påminnelser om att allt inte behöver gå fort för att vara viktigt. Fjärde advent bär på en annan sorts tyngd. Det är int

Det finns morgnar som inte behöver någon förklaring. De behöver bara få vara. I dag är en sådan. Jag sitter med Fridolins visor och andra dikter uppslagen framför mig. Kaffet hinner kallna utan att jag bryr mig. Världen utanför knackar svagt på, men jag öppnar inte. För en stund får allt brus, allt som skaver, stanna där ute. Språket bär mig.Ord som inte stressar, inte vill något mer än att vara just ord. ”Lyckligt jonelag. ”Bara det uttrycket räcker för att sakta ner pulsen.

I hjärtat av Porto, längs en gata som alltid tycks vara fylld av liv och ljud, ligger den mytomspunna bokhandeln Livraria Lello. En plats som nästan alla pratar om, och som lika många vill se med egna ögon. Fasaden är som tagen ur en annan tid – dekorerad, detaljrik och med det där nästan overkliga ljuset som får hela byggnaden att kännas som ett konstverk i sig. Vi stannade där utanför en stund. Runt omkring oss samlades människor från alla hörn av världen, kameror i händern

Det finns en grupp människor som sällan hörs i debatten. De är inte unga nog för att få plats i rubrikerna, och inte gamla nog för att räknas till “de äldre”. De är mitt i livet – 50, 55, 60 – den där åldern där man borde vara trygg, lugn, etablerad. Men sanningen är att just den här generationen ofta står mitt i en storm ingen pratar om. Förväntningarna är höga. Plikterna många. Och utrymmet för att säga “jag orkar inte” är obefintligt. Man är tillräckligt erfaren för att al

Vi har byggt en värld där tempot blivit en sorts valuta. Det snabbaste vinner. Det kortaste räcker. Det som kan levereras inom en timme anses bättre än det som tar en dag. Allt ska gå fort – från våra beslut till våra relationer, från våra tankar till våra känslor. Men vi människor… vi gör inte det. Vi är långsamma varelser inuti. Det är som om tiden utanför oss skruvats upp, medan vår egen inre klocka envist tickar i samma takt som den alltid gjort. Våra hjärtan slår inte sn

Det är en vecka kvar till julafton. Sju dagar. Det låter inte mycket när man säger det högt, men det är tillräckligt för att något ska hinna landa. Eller skava. Eller båda delarna samtidigt. Den här veckan har alltid haft en särskild tyngd. Inte den där stressiga sorten som handlar om listor och tider, utan en annan. En som bär på minnen. Förväntningar. Sånt som inte går att slå in i papper eller köpa på väg hem. Det är nu allt ska knytas ihop. Terminer avslutas. Arbetsår run

Det finns dagar när allt känns jobbigt. När tröttheten inte bara sitter i kroppen, utan också i tankarna. När man inte orkar mer, men ändå fortsätter för att man måste. De dagarna är längre än andra, och tystnaden efteråt kan kännas både tom och orolig. Men där, i hörnet av rummet, står gitarren. Den väntar alltid. Den dömer inte, den ställer inga krav. Den är bara där – redo att ta emot det man inte kan säga högt. Att lägga händerna mot strängarna och låta en ton växa fram b

Året är 2002. Världen har just klivit in i ett nytt årtusende och bär fortfarande spår av det som skakade allt. Ett år efter elfte september. Ett år då tryggheten inte längre tas för given, då nyhetsbilderna blivit mörkare, mer globala, mer påträngande. Samtidigt rullar vardagen vidare – långsammare än rubrikerna, men stadigt. Och mitt i allt detta föds Eric. Den 14 december. En vinterpojke. En pojke som redan innan han kom var efterlängtad – av oss föräldrar, förstås, men ka

Det är lördag morgon den 13 december. Mitt luciatåg gick i torsdags. Ljuset, sångerna, stegen i korridorerna, den där särskilda koncentrationen hos alla som bär något större än sig själva för en stund. Nu är det tyst igen. Stolarna står där de ska, ljusstakarna är nedbrunna och fikat undanplockat. Kvar är bara efterklangen. Jag sitter och tänker tillbaka på alla luciatåg jag varit med och jobbat med genom åren. Det är många nu. Fler än jag först tror. Jag försöker minnas de o