Det händer långsamt, nästan omärkligt. Inte som ett ras, utan som ett stilla stråk av erosion. Orden blir färre. Meningarna kortare. Samtalen tunnare. Vi skickar symboler istället för känslor, reaktioner istället för resonemang, hastiga svar istället för verkliga tankar. Det är som om språket – vårt kanske viktigaste redskap för att förstå både oss själva och varandra – håller på att bli… mindre. Vi märker det när vi skriver. När vi pratar. När vi lyssnar. Språket har börjat

Det finns saker vi lämnar för att vi måste och så finns det saker vi lämnar för att vi äntligen vågar. I början märker man ofta bara tomheten. Den där märkliga känslan av att något saknas, även om det man lämnat egentligen gjorde en trött, tyngd eller liten. Det är som att kroppen först saknar vanan – inte personen, inte platsen, inte drömmen. Bara vanan av att bära det. Och ändå kommer det en punkt då man känner en sorts lättnad som inte ropar. Den är inte triumfatorisk, den

Det är svårt att minnas när det senast kändes som att världen var… lugn. Det spelar ingen roll vilken dag man slår på nyheterna – det är alltid något. Ett nytt krig. En ny konflikt. Ett nytt hot. Ett nytt larm om klimat, ekonomi, säkerhet, framtid. Det är som om själva tidsandan gått in i ett permanent krisläge. Och mitt i allt detta ska vi leva våra vanliga liv. Bära in matkassar. Lägga barn. Gå till jobbet. Dricka kaffe. Det blir en märklig dubbelhet: världen brinner, men

Det är fredag kväll och jag sitter här med den där stilla känslan av att en helg håller på att öppna sig. Tankarna vandrar tillbaka till i onsdags – dagen då jag försökte komma igång att träna igen efter dagar av hosta och feber. Kroppen kändes redo, nästan ivrig, men hostan ville annat. Det är märkligt hur något så litet kan kasta om hela ens balans. Jag tappar humöret av det där. Inte av sjukdomen i sig, utan av att hållas borta från mattan, från stämningen, från känslan av

Det händer inte ofta. Men ibland uttalar någon ens namn på ett sätt som gör att allt annat tystnar. Det är samma bokstäver som alltid, samma ord som följt en sedan barndomen, och ändå bär det plötsligt något helt annat. Som om själva ljudet av ens namn blivit ett hem. Jag har tänkt på det många gånger: hur vissa människor säger ens namn som om de bar hela historien bakom det. De lägger inte till något, de drar inte ut något, de försöker inte göra det större än det är – ändå b

Det finns perioder i livet då marken inte riktigt vill bestämma sig. Den gungar inte, den brister inte, men den är heller aldrig helt stadig. Det är de där mellanrummen – ögonblicken då man inte står där man stod, men ännu inte nått dit man är på väg. Och det är märkligt hur ofta just de tiderna formar en mer än allt annat. Jag har känt det flera gånger i livet, den där dubbla hållningen. Ena foten kvar i det man känner, det som är tryggt och välbekant. Den andra foten redan

Det är något med vår tid som skaver. Det märks inte alltid direkt, men det ligger som en underton i allt: ett slags försiktighet, en misstanke, ett konstant frågetecken som inte fanns där på samma sätt förr. Vi har blivit ett samhälle där tilliten – den tysta, självklara – sakta börjat erodera. Det är som om vi slutat tro att människor i grunden vill varandra väl. Nyheterna pumpar ut konflikter, skandaler, svek.Kommentarerna på nätet är som små taggar som fastnar i huden. Ryk