Det är sista söndagen i mars, och vi har precis ställt om till sommartid. Jag vaknade tidigt, trots att klockan lurade oss på en timme, och satte mig direkt vid tangentbordet. Orden flöt lätt, inga hinder, inga murar. För första gången på ett par dygn kunde jag skriva obehindrat, utan huvudvärk eller den där envisa tröttheten som jag känt.

En vecka kvar av mars. Solen skiner från en klarblå himmel, men vinden biter fortfarande kall längs kinderna. Det är en sån där dag när vintern inte riktigt vill släppa taget, men våren ändå envisas med att visa sig.

Det är en sån där marsdag när solen gör vad den kan men kylan ändå håller ett stadigt grepp om kinderna. Asfalten är torr, himlen klar, men det blåser genom jackan som om den inte ens fanns. Jag gick en runda tidigare idag. Inte för att komma nånstans, mer för att känna mark under fötterna, höra mina egna steg, se hur världen fortfarande rör på sig.

Så var vi här igen. Dagen då ljuset och mörkret väger jämnt, som en osynlig linje att kliva över. Ett steg bakåt är vinter, ett steg framåt är vår.

Jag lyssnar på Snedtänkt. Det är nördigt och onödigt och precis vad jag behöver. Kalle Lind maler på om Torsten Ehrenmark, en man som skrev kåserier och gillade att vara långt borta. Jag förstår honom.

Jag har precis ställt ifrån mig min Seagull Maritime efter en helkväll i skapandets tjänst. Greppbrädan är fortfarande varm av mina händer, strängarna darrar svagt, som om de ännu bär ekot av något nyfött. Två nya låtar ligger nu på bordet framför mig, svarta bläckstreck på papper som ännu doftar av det sena kaffet och en gnutta tvekan. Jag har känt mig lite tilltufsad den sista tiden. Ungdomarna jag hänger med ibland gör ny musik mest hela tiden, som om världen aldrig stann

Jag kan inte sluta tänka på det Maria Ressa sa i intervjun jag såg i söndags. Det blogginlägget hittar du här.

Det finns böcker som inte bara berättar en historia, utan som öppnar dörrar. Inte till en annan värld, utan till ens egen. Jack Kerouacs Lonesome Traveler är en sådan bok. Det är inte en roman i klassisk mening, utan snarare ett lapptäcke av resor, ögonblick, insikter – en rastlös mans försök att förstå sig själv genom att röra sig.

Marsljuset letar sig in genom fönstret, kallt men ändå förhoppningsfullt. En måndag som inte riktigt bestämt sig för om den är vinter eller vår. Kanske som en gammal kärlek, en som alltid finns där i bakhuvudet men aldrig riktigt går att nå igen.

Jag sitter i soffan med en kopp kaffe i handen, Tv:n står på, och där är hon – Maria Ressa, nobelpristagerskan, intervjuad av Jenny Alversjö. Det är något med hennes närvaro som får mig att stanna upp. Hon har den där kombinationen av skärpa och värme, den där glimten i ögat som bara någon som vet vad det innebär att stå emot stormar kan ha.

Det är tidig morgon på hotellet i Oslo. Frukosten har ännu inte öppnat, och lobbyn är lugn, med bara ett stillsamt sorl från receptionen och något avlägset ljud av koppar och bestick som försiktigt plockas fram i restaurangen. Jag sitter här, med datorn framför mig och blicken ut genom fönstret, där solen långsamt stiger och kastar mjukt morgonljus över gator och byggnader.

I morse när jag steg upp visade termometern -13 grader, ett tydligt besked om att vintern ännu håller sitt grepp. Trots kylan möttes jag av en strålande soluppgång som fick frosten att glittra på bilen och fyllde himlen med varma toner. Det är något speciellt med sådana här morgnar, när ljuset vinner över kylan.

Det är en sån där marsfredag när våren känns närmare än den egentligen är. Ljuset lurar, men kylan ligger kvar som en envis refräng. Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, den där som alltid är ”den sista”, men sällan blir det.

Natten i mars är varken vinter eller vår, bara en stillsam andhämtning mellan det som varit och det som ska komma. Mörkret är mjukare nu, som om det själv börjat släppa taget. Det ligger en ny sorts tystnad över gatorna, en som inte längre bär på vinterdvala utan något annat – en förväntan.  

Torsdag morgon. Klockan är strax efter sju, och jag är ensam på vägen. Bilen rullar stadigt genom det dalsländska vinterlandskapet, inramad av en värld i svart, vitt och grått. Snön har lagt sig i mjuka, orörda drivor längs vägkanterna, och grenarna på träden tyngs av det vita täcket. Små frostkristaller gnistrar svagt i det dämpade morgonljuset, som om naturen har strött ut diamanter längs vägen.

Söndagen bar på sitt mildaste leende. En sol som smekte vintertrötta kinder och vindar som inte längre högg utan snarare smekte. Det är mars, månaden som tvekar mellan vinter och vår, och som nu i dagarna laddar upp för ett snöoväder. Men just idag fanns inget av det i luften. Bara ljus, värme och en föraning om vad som kommer sedan.

Mars är en månad som aldrig riktigt bestämmer sig. Ena dagen lockar solen fram en känsla av vår, nästa dag drar kylan ner den igen. Vinden ligger på som om den testar ens uthållighet, och himlen växlar mellan löften och besvikelser. Det är som om naturen själv tvekar, tar ett steg framåt och två tillbaka.

Ljuset har kommit tillbaka, men färgerna har inte hunnit ikapp. En sådan där dag när himlen mest känns som en sliten filt, grå och tung, och vinden blåser precis tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute för länge. Den fjärde mars. En dag mitt i ingenting, fast ändå någonstans på väg.

Vi går in i något annat nu. Förhoppningsvis bättre tider, tänker den positiva. Ljusare i alla fall, tänker jag. Mars – den första vårmånaden. En månad av förändring, av löften som spirar under ytan, av dagar som långsamt sträcker sig mot sommaren. Vi märker det i luften, i ljuset, i fågelsången som blir starkare för varje morgon.  

Det är mars. Lördag, en sådan dag som brukade kännas lätt. Jag har varit på en författarträff, en av de där riktigt trevliga, där orden flödar lika fritt som kaffet och där samtalen ibland hittar in i något större, något viktigt. Där vi minns varför vi skriver, varför vi bryr oss. Där vi, för en stund, kan låtsas att världen utanför inte existerar.