Det finns något stillsamt över portvin. Det påminner om tid. Om tålamodet som krävs för att något ska mogna, djupna, hitta sin karaktär. I går satt vi på en av stadens klassiska portvinshus längs Dourofloden. Glasen framför oss skimrade i olika nyanser – från rubinrött till bärnsten. Guiden berättade om hur vinet lagras, blandas, väntas på. Hur allt handlar om balans, om att låta naturen och tiden göra sitt. Jag tänkte på hur sällan vi själva gör just det – väntar in oss själ

Porto är en stad som inte riktigt låter sig fångas på en gång. Den slingrar sig uppför och nerför, i lager, i nivåer. Det känns som om allt här existerar på flera plan samtidigt – gator ovanpå gator, broar ovanpå broar, liv på liv. Man går ner en trappa för att komma till floden, men upp en annan för att nå nästa gata. Det är som om staden ständigt testar ens orienteringsförmåga – och tålamod. Men i samma stund man tappar riktningen, hittar man något oväntat: ett kafé dolt ba

Det är mitt i natten och regnet slår hårt mot fönsterblecket. Först tror jag att det är vinden som fått fäste i byggnaden, men när jag lyssnar närmare hör jag det där tunga, rytmiska ljudet av vatten som faller mot sten. Porto vilar, men himlen verkar ha andra planer. Jag går upp, drar på mig tröjan och lämnar rummet. Trappan ner mot receptionen luktar gammalt trä och rengöringsmedel. I lobbyn är det tomt, förutom nattportieren som nickar tyst när jag passerar. Jag sätter mig

Första morgonen i Porto. Ljuset är annorlunda här – ett slags milt guld som glider över floden Douro och letar sig in mellan de pastellfärgade fasaderna. Jag sitter vid ett fönster, frukosttid, kaffet är starkt och doften bär något av salt, kakel och historia. Staden vaknar långsamt. Ett lokalt sorl, kyrkklockor, en båt som glider fram under bron Dom Luís I. Jag ser inte floden, jag ser inte bron - men jag känner. Porto. Namnet som gav landet sitt namn. En stad byggd på hand

Jag tillbringar morgonen med att förkovra mig i Portugals sjöfartshistoria. Kanske är det för att jag själv är på väg dit snart, eller för att något i mig alltid dragits till de människor som inte stannade kvar när horisonten började glöda. Jag läser om Vasco da Gama som rundade Godahoppsudden, om Magellan som seglade ut med tron att jorden gick att omfamna, och om Henrik Sjöfararen som trots sitt namn sällan lämnade land men vars nyfikenhet öppnade världen. Portugal på 1400-

Det finns namn som fastnar tidigt. Ord som redan som barn klingar som musik i huvudet. Tombstone var ett av dem. Jag minns hur jag satt i soffan framför svartvita westernfilmer, hur röken steg ur revolvrör och hur solen gick ner bakom ett dammigt berg. Jag minns ljudet av hästhovar, ord som “justice”, “law” och “revenge” – och någonstans där, mellan pojkdrömmen och vuxenlivet, föddes längtan att en dag stå där själv. När jag väl kom dit, många år senare, var det som att tiden

Det är snart midnatt. Färgerna har dragit sig tillbaka och lämnat kvar konturerna av dagen, de där som aldrig riktigt suddas ut. Jag sitter kvar, precis som George Strait sjunger – living for the night. Jag har alltid tyckt att den låten fångar något som få andra countrylåtar lyckas med. Den handlar inte bara om saknad, utan om det där mellanrummet där man försöker stå ut med den. Om hur man härdar ut dagarna, men lever för nätterna – för timmarna när man kan släppa garden o

Det finns en särskild sorts längtan som inte riktigt går över. Den som väcks av doften av flygplansbränsle, ljudet av rullande hjul, eller tanken på en gata man ännu inte gått på. Jag känner den ofta – inte som rastlöshet, utan som en stilla nyfikenhet. En vilja att se, känna, förstå. Att låta världen skava lite mot ens egen tillvaro, så man minns hur stor den faktiskt är. Snart väntar en ny resa. En annan rytm, ett annat ljus, andra röster och varje gång jag står där med väs

Jag har tänkt mycket på mod den senaste tiden. Inte det där stora, som syns i rubriker och applåderas. Utan det lilla. Det tysta modet. Det som visar sig i människor som orkar fortsätta när ingen ser. Som går till jobbet trots att allt känns tungt. Som säger ifrån på ett möte, fast rösten darrar. Eller som vågar erkänna att de inte orkar längre. Det är ett mod som sällan märks – men som håller världen uppe. Jag tror vi glömmer det ibland, i en tid där allt ska vara så starkt

Det finns en sorts glädje som inte ropar. Den kommer inte med fyrverkerier eller stora ord. Den smyger sig bara in – som ett mjukt ljus i ett rum man trodde var mörkt. Jag har börjat uppskatta den mer och mer. Den som bor i vardagens mellanrum. I avstämningen på morgonen, i en kort hälsning på gatan, i ett träningspass som blir precis lagom. I en kväll där inget särskilt händer, men ändå känns rätt. Det är lätt att glömma den tysta glädjen när allt runtom vill ha uppmärksamhe

Jag och Selma Jag har alltid varit svag för människor som ser världen på sitt eget sätt. Som inte bara går vägen fram, utan stannar till vid grindarna, känner på stängslet, lyssnar till vinden. Selma Lagerlöf var en sådan människa. Hon skrev som om jorden och himlen satt vid samma bord, som om vardagen och sagan drack kaffe ur samma kopp. När jag tänker på hennes böcker är det Gösta Berlings saga  som ligger mig närmast. Den är vild, vacker och sorgsen på samma gång. En berät

Det är vackert med människor som vågar börja om. Som inte stannar i det som varit, utan öppnar dörren till något nytt – även när världen säger att det är för sent. Jag tänker på min vän som just nu förverkligar sin dröm, som öppnat sin egen butik. Jag såg glädjen i hennes ögon, den där blandningen av stolthet och nervositet som alltid finns när man kliver in i något okänt men viktigt. Det fick mig att tänka på mod. Inte det där stora, högljudda modet – utan det stillsamma. De

Det finns morgnar då världen äntligen saktar ner. När kaffet får ta tid. När det inte längre handlar om att hinna, utan om att vara. Den här veckan blir annorlunda. Tempot ska ner, djupa andetag, lugn rytm. Jag känner hur kroppen redan försöker ställa om, som om den längtat efter att någon ska dra i bromsen. De senaste månaderna har varit intensiva, nästan för täta. Tankarna har gått i flera riktningar samtidigt, som fåglar som inte hittar hem. Och så plötsligt kommer den här

Fredag kväll. Jag sitter i soffan och tittar på Midnight Cowboy  – en film jag såg för första gången när jag var ung, långt innan jag visste särskilt mycket om livet men redan då förstod att vissa berättelser stannar kvar. Filmen, från 1969, handlar om Joe Buck – en naiv cowboy från Texas som beger sig till New York för att försöka slå sig fram som gigolo. Han möter Ratso Rizzo, en sjuk och fattig småsvindlare som blir hans vän. Två förlorare, eller kanske snarare två människ

Morgonen är stilla, huset tyst. Jag sitter här med känslan av att veckan gått i ett enda andetag, allt det där som tränger sig på och fyller varje vaken timme. Det har varit så mycket runt mig den senaste tiden att jag knappt hunnit tänka på att jag snart ska resa bort. Men nu, denna tidiga fredagsmorgon, börjar det sjunka in. Om några dagar lämnar jag allt det välbekanta för något nytt, något som väntar där borta utan att stressa på mig. Jag vet att jag behöver det här. Inte

Det är torsdag kväll. Jag sitter med anteckningsboken uppslagen och känner hur något inom mig redan har börjat röra på sig. Tankarna drar åt sydväst – mot ljus, ljud, och dofter jag ännu inte mött men som jag anar kommer stanna kvar länge. Jag läser, lyssnar, letar. Låter mig inspireras av andras berättelser, av språk jag inte riktigt förstår men ändå känner igen. Det är något med tonen, med rytmen, som väcker något i mig. Jag ser fram emot dagarna som väntar. Inte bara för p

Det är torsdag kväll och mörkret har lagt sig som ett mjukt täcke över huset. En svag ton av regn hörs mot rutan, och på bordet står en kopp som långsamt kallnar medan jag läser. Orden i boken har en annan rytm – långsammare, mer eftertänksam, som om varje mening visste något om världen som vi andra glömt. Jag läser om havet. Om gator där tiden går i ett annat tempo. Om människor som bär sina drömmar tyst, nästan blygt, men med en envishet som rör vid något djupt mänskligt. J

Det är tidig morgon. Mörkret ligger fortfarande kvar som ett täcke över trädgården, men någonstans där ute börjar dagen långsamt dra efter andan. Kaffet doftar trygghet. Det är en sån där morgon då man inte säger mycket – man bara är. Tankarna vandrar mellan det som väntar och det man lämnade igår. Små fragment av vardag och drömmar, stilla blandade i samma kopp. Oktober har sitt eget tempo. Dagarna känns både korta och oändliga på samma gång. Löven virvlar som om de försöker

Det finns ögonblick när allt hänger ihop. När man känner hur tiden, minnet, musiken och människorna man burit på plötsligt står stilla i samma andetag. Som om livet själv, för en kort stund, vänder sig om och nickar igenkännande. Jag tror att det är där jag rör mig, egentligen. I de mellanrummen där allt smälter samman. Där ett ackord blir en känsla, en känsla blir ett minne, och ett minne blir till ord som söker mening. Tiden går, men den tar inte med sig allt. En del stanna

Det är 1970. På bilden sitter min far Willy och hans bror Raymond i gräset, med varsin gitarr i händerna. En vanlig syn som jag minns det. För där gitarrerna fanns, där fanns också samtalen, skrattet, tonerna och närheten. De spelade ofta när familjerna sågs — inomhus, eller som här, i det gröna gräset en vårdag när solen fortfarande hade ett uns kyla i sig. Det är något med den bilden som rymmer mer än bara ett ögonblick. Den säger något om en tid som gick långsammare. Om et