Det är den sista januari. En dag utan några löften, men som ändå vill bli sammanfattad. Januari 2026 blev en månad där mycket både avslutades och pågick samtidigt. Min fjärde bok släpptes. Ett arbete som tagit tid fick stå på egna ben. Samtidigt rullade vardagen vidare utan att ta någon särskild hänsyn. Försöken att räcka till inom ramar som inte alltid känns rimliga, men som ändå är där. Judon fortsatte också att vara en självklar del av januari. Träningarna, gemenskapen, ma

Det finns människor som inte skriver musik. Inte sjunger. Inte ens vet om att de gör något alls. Ändå sätter de spår som blir till låtar. Pattie Boyd  är en sådan människa och ju mer jag tänker på henne, desto tydligare blir det hur en enda människa kan dra linjer rakt genom musikhistorien – utan att själv hålla i ett instrument. Hon kliver in i början av sextiotalet som modell. Swinging London. Ett ansikte som fångar något nytt: inte glamour i gammal mening, utan ett slags s

En månad in. Det låter nästan som en markering. Som om året vore ett projekt, ett träningspass, ett kontrakt man nu hunnit läsa igenom första sidan på. Januari har gått. Inte rusat. Inte stått still. Den har gjort det januari oftast gör: dragit ner tempot, tvingat fram tystnad, visat vad som faktiskt finns kvar när allt yttre skruvas ner. När året började fanns det där vanliga. Förväntningarna. Planerna. Orden som låg redo: nu , framåt , äntligen . Men ganska snabbt märkte ja

Det är morgonen efter. Kaffet är inte starkare än vanligt. Mörkret utanför fönstret är detsamma. Världen har inte rört på sig en millimeter. Men något har hänt. I går släpptes min fjärde bok. Det är en märklig formulering när man skriver den. Fjärde. Inte första – som bar på nerven, rädslan, behovet av bekräftelse. Inte heller andra – som fortfarande försökte bevisa något. Inte tredje – där man börjar ana ett mönster, en röst. Den här kom efter allt det där. I dag finns ingen

Det är tidig onsdagsmorgon. Mörkret ligger fortfarande tungt där ute. Jag har stått en stund och tittat rakt ut i det. Lyssnat på blåsten som tar i, släpper taget, tar i igen. Som om den inte riktigt bestämt sig. Sedan satte jag på musik och blev kvar. Orden. Bo Kaspers ord. Och till slut bara en låt som stannade kvar i rummet: Håll ut. Bo Kaspers Orkester  har alltid haft en särskild plats hos mig. De skriver inte för stunden. De skriver inte för effekten. De skriver för de

Det är märkligt egentligen. Vi lever i en tid där nästan allt finns inom räckhåll. Vi har fler val än någon generation före oss. Fler saker att köpa. Fler program att titta på. Fler möjligheter att vara någonting – vad som helst – när som helst. Och ändå är det som om något saknas. Överflöd borde göra oss mätta. Men ofta lämnar det oss bara hungrigare. Vi pratar om framsteg, om utveckling, om möjligheterna i våra fickor. Men mänskligt liv har aldrig varit konstruerat för att

Det är en märklig tid vi lever i. Vi är omgivna av människor hela tiden, även när vi är ensamma. Skärmarna blinkar, notiserna ropar våra namn, och någon skriver alltid något någonstans som vi förväntas svara på. Samtidigt växer en ny sorts ensamhet fram – tystare, mer svårfångad, nästan skamsen. Den digitala ensamheten. Det är inte ensamheten som kommer av tomma rum. Det är den som uppstår i fulla rum där alla tittar ner i sin egen värld. Den som kommer när man får ett hjärta

Det blir annorlunda när man mäter tiden i barn. Leon har varit här i helgen.Och trots att vi pratar över nätet flera gånger i veckan, trots att vi ses ganska ofta, så slår det mig varje gång: han har blivit större igen. Inte bara längre. Utan mer. Mer människa. Det är inte tillväxten i centimeter som överraskar mest, utan språket. Hur han formulerar sig. Hur han väljer ord. Hur han pausar, tänker, testar en mening högt och sedan justerar den. Hur han berättar, inte bara säger

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns veckor som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå känns i kroppen. De glider inte förbi obemärkt, de lägger sig som en lätt tyngd över axlarna – inte för att något var fel, utan för att allt bara varit… mycket. Många tankar. Många krav. Många små saker som tillsammans blev en hel värld att bära. Och så kommer fredagen. Det är något med just den dagen. Den öppnar inte dörrar med ett brak, den smyger mer. Men man känner det ändå: veckan släpper taget om en. Lit

Det finns en rastlöshet i tiden som nästan går att ta på. En otålighet som kryper under huden, som om hela samhället håller andan och väntar på den där snabba lösningen som ska fixa allt: lyckan, kroppen, relationen, jobbet, själen. Det finns appar för allt nu. Metoder. Program. Genvägar. Löften om att det svåra ska gå fort om vi bara gör rätt. Men det är något djupt mänskligt som går förlorat i den där jakten på snabba resultat:Tiden. Den där nödvändiga, obekväma, ibland smä

Min karaktär Jaxon Frost i nya boken Sista vykortet från Manhattan. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Samuel Beckets första sida av sin novell Murphy. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns ett märkligt tryck i vår tid: att vi alltid ska vilja ha mer. Mer upplevelser, mer möjligheter, mer alternativ, mer att bocka av, mer att fylla dagarna med. Som om själva värdet av våra liv sitter i hur fulla våra kalendrar är, hur många val vi har, hur många dörrar som står på glänt samtidigt. Men det är tröttande, det där. Inte för att möjligheter är dåliga – utan för att våra liv inte är oändliga. Vi har bara en viss mängd tid, en viss mängd kraft, en viss mängd

I veckan hände det. Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen. Inte som fil. Inte som korrektur. Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas. Utan som bok. Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det? Att hålla den där boken i handen

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns dagar då allt känns lite för stort. När världen lutar fel, när tankarna går i otakt, när man tappar tråden mitt i meningen. Såna dagar kan man lätt tro att man måste förändra allt. Göra om, börja om, rensa ut, bygga nytt. Men gång på gång upptäcker jag samma sak: Det är inte de stora besluten som bär oss. Det är de små ritualerna. De där återkommande, nästan osynliga handlingarna som följer oss genom livet som en mjuk rytm. Morgonkaffet i samma kopp. Den första prom