Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante , med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet. Och ändå fanns den där. Längtan. Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv. Här hemma fin

Det blev en speciell dag i dag. En sådan där dag som inte blev som planerat, men som ändå blev något annat. Kanske mer. Jag sitter här i en reflekterande stund nu. Dagen har varit fylld av arbete. Mycket arbete. Sådant som kräver fokus, närvaro och tid. Det där arbetet som inte alltid syns utåt, men som ändå måste göras. På den punkten blev det en bra dag. Men till Uddevalla kom jag aldrig. När snöplogen hade gjort sitt sista var det som om tåget redan hade gått. Bokstavligen

Jag sitter och tänker på den 29 januari. På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. I

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det. I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut. Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkte

Det är morgon i Alicante .En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon. Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt. Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte

Vissa platser ställer inga frågor. De låter framtiden ligga kvar som ett öppet fönster. Här i Alicante kommer tankarna om det som väntar utan att kräva beslut. De knackar inte. De bara finns där, i utkanten av dagen. Som om de vet att de ändå får sin tid senare. Jag tänker på framåt, men utan brådska. På möjligheter snarare än planer. På riktningar snarare än mål. Det är befriande att inte behöva formulera allt, att inte behöva veta exakt vad något ska bli för att det ska få

Det är märkligt hur orden beter sig när ingen jagar dem. Hur de dyker upp först när man slutat kalla på dem. Här i Alicante har skrivandet fått en annan rytm. Inga tider att passa. Ingen tanke på resultat. Jag sätter mig ner och ser vad som händer. Ibland händer ingenting. Ibland öppnar sig något oväntat. Hemma är skrivandet ofta förknippat med ansvar. Projekt. Planer. Deadlines, även de som bara finns i mitt eget huvud. Här finns ingen som frågar vad texten ska bli. Den får

Det händer saker med tankarna när tempot sänks. De tappar skärpa, men vinner djup. Slutar springa före och börjar stanna kvar. Här i Alicante rör sig dagarna långsammare, som om tiden fått ett mjukare grepp om människorna. Affärer stänger mitt på dagen. Samtal får ta plats. Ingen verkar ha bråttom att bli klar. Jag märker det på mig själv. Hur jag inte längre försöker lösa allt i huvudet. Hur frågorna får vara öppna lite längre. Hur jag sitter kvar med kaffet fast koppen red

Det finns platser man besöker och så finns det platser man återvänder till, utan att riktigt kunna förklara varför. Här i Alicante har det redan börjat hända. Samma kafé, Samma gata på eftermiddagen. Samma bar när tankarna behöver landa. Det är inget märkvärdigt med dem. Inga sevärdheter. Bara platser som på något sätt svarar när man kommer tillbaka. Jag tror det handlar om igenkänning. Inte att bli sedd – men att inte behöva förklara sig. Att få slå sig ner i ett sammanhang

Trettondagsafton. Den här morgonen vill vara stilla. Som om världen har dragit ner på volymen för att ge plats åt ett annat slags ljud: skeden mot tallriken, kaffet som svalnar långsamt, regnet som gör sitt utanför fönstret utan att be om ursäkt. Jag sitter med frukosten och låter tankarna gå. Inte i cirklar, mer som små promenader genom det som varit och det som kommer. I dag ska vi fira kungarnas dag. Här känns den inte som en parentes, utan som en riktig högtid – en dag d

Dagens utflyktsfärd avslutas i Altea. Vädret har varit vad det har varit. Regn, rusk och en himmel som inte riktigt bestämt sig. Inte idealiskt, men heller inget som fick dagen att tappa fotfästet. För det här har ändå varit en spännande och intressant dag. På riktigt. Så många insikter. Så många upptäckter. Tankar som dykt upp utan att knacka på, om framtiden, om riktning och om vad som kanske väntar längre fram. Sådant som bara kommer när man är på väg, när man byter miljö

Jag sitter på väg mot nästa plats. Första stoppet Benidorm. Det är en sådan där stund som inte kräver något annat än närvaro. Tid för reflektion. Tid att låta tankarna få gå fritt, utan agenda. Det har varit några mycket fina dagar så här långt. Dagar som fått mig att sakta ner, andas djupare, se klarare. Nu ska ny atmosfär insupas. Nya gator, nya vyer, nya rytmer. Kanske är det här, eller någonstans längs vägen, som jag hittar en plats där jag framöver ska bo. Målet är tydli

Morgonen kom tidigt, som de ofta gör. Inte för att klockan ringde, utan för att huvudet redan var vaket. Tankarna låg kvar uppe på höjden ovanför staden, där vi stod igår och såg ut över Alicante, havet och horisonten som aldrig riktigt tar slut. Jag har ägnat den här stilla morgonen åt att förkovra mig i historien om Castillo de Santa Bárbara . Läst, följt århundraden bakåt i tiden. Fästningen där uppe är inte bara en utsiktsplats. Den är ett arkiv av tid. Redan på 200-talet

Jag vaknar senare än vanligt. Klockan är sju. Har sovit djupt. Så där tungt och stilla som man bara gör när kroppen förstår att den är trygg, att inget pockar på direkt. En ny dag, men utan brådska. Årets andra morgon, och året känns fortfarande öppet, formbart, nästan försiktigt. Kaffet blir dagens första sällskap. Varm kopp i handen. Alicante är vaken nu, men på sitt eget sätt. Röster längre bort. En frukostrestaurang som öppnar. Staden rör sig långsamt, som om den också so

Årets första dag. Det är tyst i huset. En sådan där förmiddag som inte kräver något av mig. Kaffet ångar långsamt, som om även det har bestämt sig för att ta det lugnt. Utanför ligger dagen stilla. Himlen är låg, men inte tung. Samtidigt vet jag att ovädret är på väg. Ovädret Anna. Som om det gör det mer personligt när vinden snart tar i och snö och regnet bestämmer sig för att falla på snedden. Men jag är redan på väg härifrån. Väskan står packad vid dörren. Inte överfull. B