Blogg

Det finns bibliotek man går till för att låna böcker och så finns det bibliotek man går till för att andas. Jag satte mig inte där inne för att läsa. Jag satte mig för att vara. Det är kväll nu. Den där sortens kväll när huset blivit tyst och världen utanför känns lite längre bort än vanligt. Jag går in i mitt egna bibliotek utan någon egentlig plan. Tänder inte ens alla lampor. Det behövs inte. Böckerna verkar trivas bättre i ett mjukare ljus. Jag tror inte alltid människor

Jag har varit på Mallorca några gånger nu och skrivit, men denna gång blev det annorlunda. Det märkliga är att det jag trodde skulle bli till ord där nere, aldrig riktigt blev det. Jag satt ju där. På balkongen. Med kaffet. Med utsikten över Palmabukten som vaknade långsamt, nästan försiktigt. Jag hade tiden. Jag hade platsen. Jag hade till och med känslan av att nu – nu kommer det. Men det gjorde det inte. Istället skrev jag om annat. Om morgnar. Om vägar genom Tramuntana. O

Jag kan stå mitt i något helt vanligt – en parkering utanför en mataffär, ett klassrum innan eleverna kommer in, en stilla kväll hemma i Dalsland – och plötsligt känna hur märkligt allting är. Att man blev den där personen. Vuxen. Den som andra lutar sig mot. Den som vet hur allt fungerar på jobbet. Den som minns människor som yngre aldrig hört talas om. När hände det egentligen? För i huvudet är man ofta kvar i flera versioner av sig själv samtidigt. En del av mig är fortfar

Plötsligt är man inte i början av något längre. Det är en märklig känsla. Inte tung. Inte sorglig, men tydlig. Som att något långsamt har förflyttat sig, utan att man riktigt märkt när det hände. Jag tänker på det ibland nu. Inte som en kris. Inte som ett avslut. Mer som en stillsam förskjutning i perspektiv. Förr var allt på väg att börja.Planer var något som låg framför.Tiden kändes obegränsad – inte för att man tänkte på den, utan för att man inte gjorde det. Nu är det ann

Jag har nog alltid skrivit så. Inte för att någon ska läsa – även om det förstås är en del av det – utan för att jag själv ska förstå vad det är jag egentligen tänker, känner, bär på. För det är något märkligt med orden. När de väl hamnar på papper, eller på skärmen, så förändras de. De blir tydligare. Ibland vackrare. Ibland brutalt ärligare. Och ibland avslöjar de mer än man tänkt sig. När jag skrev Sista vykortet från Manhattan var det precis där jag hamnade. I en berättel

Det slår mig ibland hur lite som egentligen krävs för att man ska känna sig sedd. En blick som dröjer kvar. Ett leende som inte är på väg någon annanstans. En hand på axeln, ett skratt som landar i samma sekund hos två människor. Det där enkla, mänskliga som alltid varit självklarhet – men som nu känns ovanligt, nästan lyxigt. För vi lever i en tid där allt kan skötas på distans. Bankärenden, jobb, läkarbesök, undervisning – allt går att lösa genom en skärm.Det är effektivt,

Det är ingen slump att mina karaktärer ofta rör sig i amerikanska miljöer. Det finns något där som drar. Något större. Något som öppnar upp berättelsen, ger den luft, djup och en annan sorts puls. Riff och Viv, i Efter att sista ackordet har spelats, är ett sådant exempel. Deras resa tar dem till West Virginia. En plats som kanske inte alltid syns på de mest självklara kartorna, men som bär på en alldeles egen tyngd. Där bergen inte bara är natur – de är historia. Och där väg

Det var i slutet av 90-talet. Ett slitet gym på campus vid Mercer University i Macon. Inte särskilt stort. Inte särskilt modernt, men det var där vi var. Varje dag. Samma tider. Samma rutiner. Och så – klockan fem. Det var som att någon vred upp volymen i rummet. Inte på musiken. På ambitionen. Hon hette Michelle. Varje dag klev hon in genom dörrarna och varje dag hände samma sak. Plötsligt lyfte alla lite tyngre. Sprang lite snabbare. Sträckte på sig lite mer. Det var inget

Det är en sån där morgon man vill stanna kvar i. Andra maj. Solen ligger redan på, men luften bär fortfarande spår av gårdagen – lite sval, lite försiktig. Köket är tyst på det där trygga sättet. Inga måsten som ropar än. Leon har tagit kommandot över morgonen. Först smoothie som gjordes i går kväll . Inte följt något recept, inte mätts upp – bara blivit till och kanske är det just därför den smakar som den gör. Lite mer på riktigt. Han sitter där, nöjd. Dricker långsamt, som

Det är kväll och första maj. Ljuset dröjer sig kvar på det där sättet som bara våren kan få till. Inte riktigt varmt, men tillräckligt för att man ska vilja stanna ute lite längre än planerat. Jag sitter still och jag njuter. Njuter av ledighet i vackra Dalsland. Det är en märklig känsla, egentligen, för en gång var jag på väg härifrån. Nej, inte bara på väg. Jag lämnade. Lämnade inte bara platsen, utan också landet. Det fanns en tydlighet i det då. En övertygelse. Jag skull

Det är första maj. Solen har tagit plats på himlen som om den bestämt sig. Som om den inte tänker be om ursäkt för någonting idag. Ljuset ligger över marken på ett sätt som inte går att ignorera. Det är inte försiktigt längre. Det är tydligt. Och kanske är det just det som gör den här dagen speciell. Första maj bär på så mycket. Historia, kamp, röster som en gång behövde höjas för att ens bli hörda. Människor som gick ut, inte för att de hade tid – utan för att de var tvungna

Solen har redan klättrat över hustaken och sprider sitt klara, bländande ljus över världen. Men trots det gyllene skenet är luften fortfarande kylig, nästan skör. Jackan är ännu nödvändig, händerna stoppas reflexmässigt ner i fickorna. Det är vårens gryning, men värmen har ännu inte helt tagit fäste. April går mot sitt slut, och när jag ser tillbaka blev månaden inte alls som jag hade tänkt mig. Den rann bort i väntan och längtan. Nu fäster jag i stället blicken på maj – måna

Det är tidig morgon. Så där tidigt att staden fortfarande sover. Ljuset har precis börjat leta sig in, försiktigt, som om det inte vill störa. Kaffet står bredvid mig. Det har svalnat lite, men jag märker det knappt. Jag tänker. Jag skall ta ännu ett sista avsked. Det tredje i år. Inte mer än så just nu. Bara ett konstaterande. Och någonstans där, mellan tystnaden i rummet och det som väntar, kommer frågan: Är det här där jag är i livet nu? Är det nu det börjar hända oftare?

Vi pratar ofta om det vi har förlorat. Relationer som tog slut. Platser vi lämnat. Tider som inte går att få tillbaka. Det är en saknad som är lätt att förstå. Något fanns – och så gör det inte det längre. Men det finns en annan sorts saknad. Den som inte har något tydligt minne att luta sig mot. Ingen början, inget slut. Bara en känsla. Av något som kunde ha blivit. Vägar vi inte tog.Samtal vi aldrig hade.Liv som stannade vid en tanke. Det är märkligt hur de där spåren kan

Det är inget nostalgiskt försök att försköna något som inte går att återskapa. Det är bara en konstaterad skillnad. En annan rytm. En annan tystnad. Jag minns hur dagen började långsamt. Inte för att vi hade bestämt oss för det, utan för att världen runt omkring oss gjorde det åt oss. Inga öppna butiker. Inga måsten som kunde lösas “sen”. Inget som pockade på uppmärksamhet mer än det som fanns precis där. Kyrkklockor som slog någonstans i bakgrunden. Inte för att man nödvändi

Jag tog mina rörda ägg och gick ut på balkongen. Det var fortfarande lite kyligt när jag öppnade dörren. Den där känslan av att våren inte riktigt bestämt sig än. Men jag satte mig ändå. Man vet ju hur det är – ger man det några minuter så händer något. Och det gjorde det. Solen tog över. Värmen smög sig på. Kylan försvann utan att man riktigt märkte när. Nu är det bara vinden som lever kvar. Den kommer i korta stötar, som små påminnelser om att april fortfarande är här… men

Jag har varit på judotävling i helgen. Inte som deltagare. Utan som ledare. Och det är en helt annan sport. Det börjar inte med ett startskott. Det börjar i blicken när vi ses i hallen. I små nickningar. I ett "hej" som egentligen betyder: nu gör vi det här tillsammans. Doften av mattor ligger tung i luften.Ljudet av bara fötter som slår lätt mot tatamin. Domarens röst. Klockor som väser. Ett barn som jublar. Ett annat som gråter. Allt händer samtidigt. Allt är på riktigt. Oc

Hook:Det är inte när något går sönder som livet förändras. Det är när det slutar märkas. Det finns en stillsam fara i det som fungerar. I vardagen som rullar på utan att göra väsen av sig. I relationer som inte kräver något för att finnas kvar. I allt det där som en gång kändes stort – men som med tiden blivit en del av bakgrunden. Vi vänjer oss. Och i början är det något fint i det. En trygghet. En känsla av att ha landat. Att inte längre behöva kämpa för varje steg, varje k

Vi tror att det finns ett tillfälle. Ett ögonblick då allt faller på plats. När man känner det i kroppen – att nu är det rätt. Nu är jag redo. Nu kan jag kliva fram utan tvekan. Trygg. Förberedd. Säker. Men det där ögonblicket kommer nästan aldrig. Inte när man ska skriva en bok. Inte när man ska ta ett beslut som faktiskt betyder något. Inte när man ska säga de där orden som man vet kan förändra en relation, eller kanske en riktning i livet. Det jag har börjat förstå är att

Det finns fredagar – och så finns det fredagar. Sådana som inte kräver något av dig. Som bara ger. Jag satte mig i bilen efter jobbet, vred om nyckeln, och redan där visste jag att det här inte skulle bli en tyst resa hem. Solen låg kvar som ett löfte över vägen, och jag tryckte igång musiken. David Lee Roth. Eat ’Em and Smile. Och jag höjde. Lite till och lite till. Till slut var det inte längre ett val – det var ett tillstånd. Det där albumet… det är inte gjort för att spel