Blogg

Jag sitter i soffan med en kopp kaffe i handen, Tv:n står på, och där är hon – Maria Ressa, nobelpristagerskan, intervjuad av Jenny Alversjö. Det är något med hennes närvaro som får mig att stanna upp. Hon har den där kombinationen av skärpa och värme, den där glimten i ögat som bara någon som vet vad det innebär att stå emot stormar kan ha.

Det är tidig morgon på hotellet i Oslo. Frukosten har ännu inte öppnat, och lobbyn är lugn, med bara ett stillsamt sorl från receptionen och något avlägset ljud av koppar och bestick som försiktigt plockas fram i restaurangen. Jag sitter här, med datorn framför mig och blicken ut genom fönstret, där solen långsamt stiger och kastar mjukt morgonljus över gator och byggnader.

I morse när jag steg upp visade termometern -13 grader, ett tydligt besked om att vintern ännu håller sitt grepp. Trots kylan möttes jag av en strålande soluppgång som fick frosten att glittra på bilen och fyllde himlen med varma toner. Det är något speciellt med sådana här morgnar, när ljuset vinner över kylan.

Det är en sån där marsfredag när våren känns närmare än den egentligen är. Ljuset lurar, men kylan ligger kvar som en envis refräng. Jag sitter vid köksbordet med en kopp kaffe, den där som alltid är ”den sista”, men sällan blir det.

Natten i mars är varken vinter eller vår, bara en stillsam andhämtning mellan det som varit och det som ska komma. Mörkret är mjukare nu, som om det själv börjat släppa taget. Det ligger en ny sorts tystnad över gatorna, en som inte längre bär på vinterdvala utan något annat – en förväntan.  

Torsdag morgon. Klockan är strax efter sju, och jag är ensam på vägen. Bilen rullar stadigt genom det dalsländska vinterlandskapet, inramad av en värld i svart, vitt och grått. Snön har lagt sig i mjuka, orörda drivor längs vägkanterna, och grenarna på träden tyngs av det vita täcket. Små frostkristaller gnistrar svagt i det dämpade morgonljuset, som om naturen har strött ut diamanter längs vägen.

Söndagen bar på sitt mildaste leende. En sol som smekte vintertrötta kinder och vindar som inte längre högg utan snarare smekte. Det är mars, månaden som tvekar mellan vinter och vår, och som nu i dagarna laddar upp för ett snöoväder. Men just idag fanns inget av det i luften. Bara ljus, värme och en föraning om vad som kommer sedan.

Mars är en månad som aldrig riktigt bestämmer sig. Ena dagen lockar solen fram en känsla av vår, nästa dag drar kylan ner den igen. Vinden ligger på som om den testar ens uthållighet, och himlen växlar mellan löften och besvikelser. Det är som om naturen själv tvekar, tar ett steg framåt och två tillbaka.

Ljuset har kommit tillbaka, men färgerna har inte hunnit ikapp. En sådan där dag när himlen mest känns som en sliten filt, grå och tung, och vinden blåser precis tillräckligt för att göra det obekvämt att vara ute för länge. Den fjärde mars. En dag mitt i ingenting, fast ändå någonstans på väg.

Vi går in i något annat nu. Förhoppningsvis bättre tider, tänker den positiva. Ljusare i alla fall, tänker jag. Mars – den första vårmånaden. En månad av förändring, av löften som spirar under ytan, av dagar som långsamt sträcker sig mot sommaren. Vi märker det i luften, i ljuset, i fågelsången som blir starkare för varje morgon.  

Det är mars. Lördag, en sådan dag som brukade kännas lätt. Jag har varit på en författarträff, en av de där riktigt trevliga, där orden flödar lika fritt som kaffet och där samtalen ibland hittar in i något större, något viktigt. Där vi minns varför vi skriver, varför vi bryr oss. Där vi, för en stund, kan låtsas att världen utanför inte existerar.

Det brinner inom mig. Inte av passion, inte av hopp, utan av ren och skär ilska. En vrede så djup att den blandas med en iskall rädsla. För nu har Donald Trump, med sitt sedvanliga översitteri och sin oförmåga att förstå geopolitisk verklighet, tagit ännu ett steg mot den avgrund han själv verkar längta efter.  

Resor är mer än bara att ta sig från punkt A till punkt B – de är en berättelse med en början, ett äventyr mitt i allt och ett slut som lämnar spår i hjärtat. Varje resa bjuder på nya intryck, oväntade möten och oförglömliga stunder med människor vi trivs med. Även om vi under vår resa till New York var sjuka i omgångar, blev det ändå en resa fylld av värme, skratt och gemenskap.

Long Island City. Bara namnet lockar fram bilder i huvudet – en plats som klingar av något avlägset, kanske lantligt, men som i verkligheten är något helt annat. Här, på Queens västra spets, ligger en stadsdel som en gång var en egen stad, en industriell knutpunkt av fabriker, varv och lagerlokaler, där maskiner dånade och arbetare rörde sig i skydd av sot och ånga. Idag har skuggorna av det gamla Long Island City smält samman med glas och stål, där skyskraporna nu reser s

New Yorks själ finns inte bara i de bländande skyskraporna, de ikoniska gatorna eller de neonupplysta skyltarna på Times Square. Den finns också under våra fötter, i stadens bultande blodomlopp av tunnlar och perronger, i den eviga rörelsen som aldrig riktigt stannar av. Tunnelbanan är mer än bara ett transportmedel – den är en scen, en levande organism, en rytm som aldrig tystnar. Här, under asfalten, bland kaklade väggar och flagnande affischer, bland skrapiga högtalarutrop

Det finns barer, och så finns det platser där tiden tycks vila, där stämmor från svunna tider ännu sjunger i väggarna. White Horse Tavern i New York är en sådan plats. Inbäddad i hjärtat av West Village, på 567 Hudson Street, står den där som en uråldrig berättare, fylld av historier och rökiga nätter, av tankar som rört sig genom årtionden av ölglas och whiskyflaskor.

Igår fick jag en avisering som tog mig tillbaka exakt ett år i tiden. En bild på oss på väg mot Miami. Solblekta gator, palmträd som svajade i den ljumma brisen väntade på oss.

Det finns ögonblick då en stad andas, då den inte bara är en kuliss av gator och fasader utan en levande väv av röster och minnen. Igår var en sådan kväll, en kväll där vi medvetet ville gå i Beatnik-rörelsens historia, vandra i fotspåren av de poeter och författare som en gång gjorde dessa gator till sin scen.

New York vaknar långsamt men obevekligt. Här nere i lobbyn på 39th Street har jag suttit sedan innan frukosten öppnade vid sex, en kopp kaffe vid min sida, datorn uppslagen. Det här är den bästa tiden på dygnet – stunden när staden fortfarande trevar sig fram mellan natt och dag, när jag kan skriva, reflektera och låta tankarna finna sin egen rytm.

Det regnar i New York. Det är som om staden försöker skölja bort gårdagen och börja om, men vi vet att det aldrig riktigt fungerar så. Regnet i New York är en annan sorts regn, det blandar sig med avgaserna, de upplysta skyltarna och det eviga bruset av sirener, bilar och steg som aldrig slutar röra sig. Vi drar upp kragen på jackan och rullar våra steg nerför 39th Street, där trottoarerna glimmar av regn och reflekterar de rödgula taxiljusen som skär genom det grå.