Blogg

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns veckor som inte gör så mycket väsen av sig, men som ändå känns i kroppen. De glider inte förbi obemärkt, de lägger sig som en lätt tyngd över axlarna – inte för att något var fel, utan för att allt bara varit… mycket. Många tankar. Många krav. Många små saker som tillsammans blev en hel värld att bära. Och så kommer fredagen. Det är något med just den dagen. Den öppnar inte dörrar med ett brak, den smyger mer. Men man känner det ändå: veckan släpper taget om en. Lit

Det finns en rastlöshet i tiden som nästan går att ta på. En otålighet som kryper under huden, som om hela samhället håller andan och väntar på den där snabba lösningen som ska fixa allt: lyckan, kroppen, relationen, jobbet, själen. Det finns appar för allt nu. Metoder. Program. Genvägar. Löften om att det svåra ska gå fort om vi bara gör rätt. Men det är något djupt mänskligt som går förlorat i den där jakten på snabba resultat:Tiden. Den där nödvändiga, obekväma, ibland smä

Min karaktär Jaxon Frost i nya boken Sista vykortet från Manhattan. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits.

Samuel Beckets första sida av sin novell Murphy. Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns ett märkligt tryck i vår tid: att vi alltid ska vilja ha mer. Mer upplevelser, mer möjligheter, mer alternativ, mer att bocka av, mer att fylla dagarna med. Som om själva värdet av våra liv sitter i hur fulla våra kalendrar är, hur många val vi har, hur många dörrar som står på glänt samtidigt. Men det är tröttande, det där. Inte för att möjligheter är dåliga – utan för att våra liv inte är oändliga. Vi har bara en viss mängd tid, en viss mängd kraft, en viss mängd

I veckan hände det. Jag fick ett exemplar av "Sista vykortet från Manhattan" i handen. Inte som fil. Inte som korrektur. Inte som ett dokument med gula markeringar, kommentarer i marginalen och meningar som fortfarande kunde strykas. Utan som bok. Det är en tyngd i det ögonblicket. Inte i gram, utan i tid. I alla kvällar som ligger inbakade mellan pärmarna. Alla tvivel. Alla omskrivningar. Alla gånger jag tänkt: är det här verkligen värt det? Att hålla den där boken i handen

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Det finns dagar då allt känns lite för stort. När världen lutar fel, när tankarna går i otakt, när man tappar tråden mitt i meningen. Såna dagar kan man lätt tro att man måste förändra allt. Göra om, börja om, rensa ut, bygga nytt. Men gång på gång upptäcker jag samma sak: Det är inte de stora besluten som bär oss. Det är de små ritualerna. De där återkommande, nästan osynliga handlingarna som följer oss genom livet som en mjuk rytm. Morgonkaffet i samma kopp. Den första prom

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen.Det som inte f

Ett språng rakt ut ur mörkret. Ingen chans att bromsa. Ingen chans att väja. Allt gick för fort och för långsamt på samma gång. Smällen. En sekunds total tomhet. Sedan tystnad. Varningarna hade gått ut i god tid. SMHI, trafikmeddelanden, alla sa samma sak: blixthalka, extremt förrädiskt väglag. Jag visste det. Tog det på allvar. Det här var ingen ouppmärksam stund, inget slarv. Jag körde försiktigt på 80-vägen. Låg runt femtio. Vägen var glashal, blank som om någon dragit et

På bilden Jag och min far Willy och vår vän Dixie Den 14 januari föds min pappa. Vintern är sträng, men världen står inför något nytt. Andra världskriget är slut, men dess skugga ligger fortfarande tung över Europa. Samma år antas FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Staten Israel utropas. Berlin delas och luftbron håller staden vid liv. Det kalla kriget har ännu inte fått sitt namn, men fronterna håller redan på att dras upp. I Sverige är tiden annorlunda.Här bygg

Vägen hem slingrar sig genom ett vinterlandskap som fortfarande håller emot, trots att kylan är på väg att ge sig. Granarna står där, tunga av snö, som om de inte riktigt vill släppa taget än. Allt är dämpat. Ljuden. Tankarna. Tiden. Bilen rullar fram i ett lugnt tempo. Framför mig andra bakljus som försvinner in i det vita. Det är som att hela världen har sänkt rösten och kanske är det just då man hör sig själv lite tydligare. På radion pratas det om mildare luft som är på v

Det här är inte en blogg om en bok. Det är en blogg om vägen fram till den. Om hur en idé långsamt tar form. Om varför vissa berättelser inte går att värja sig mot. Om tvivel, riktning, och behovet av att skriva även när man inte vet varför. Sista vykortet från Manhattan växte inte fram ur en tydlig plan.Den kom ur fragment. Ur röster. Ur brev som aldrig skickades – och ord som kanske inte borde ha skrivits. Här samlar jag det som hände runt omkring berättelsen. Det som inte

Det märkliga är att längtan inte försvinner bara för att man reser. Den byter form. Blir mjukare. Mindre otålig. För några dagar sedan satt jag i Alicante , med havet som en öppen tanke framför mig. Det var inga stora gester den dagen. Bara en stilla rörelse i kroppen. Kaffet svalnade långsamt. Gatan levde sitt liv utan att be om min uppmärksamhet. Och ändå fanns den där. Längtan. Inte som saknad. Inte som flykt. Mer som en påminnelse om allt som ryms i ett liv. Här hemma fin

Det blev en speciell dag i dag. En sådan där dag som inte blev som planerat, men som ändå blev något annat. Kanske mer. Jag sitter här i en reflekterande stund nu. Dagen har varit fylld av arbete. Mycket arbete. Sådant som kräver fokus, närvaro och tid. Det där arbetet som inte alltid syns utåt, men som ändå måste göras. På den punkten blev det en bra dag. Men till Uddevalla kom jag aldrig. När snöplogen hade gjort sitt sista var det som om tåget redan hade gått. Bokstavligen

Jag sitter och tänker på den 29 januari. På boksläppet. På att Sista vykortet från Manhattan snart inte längre bara är mitt arbete, utan något som ska möta sina läsare. Det finns fortfarande tid kvar innan dess jag har bestämt mig för att använda den tiden väl. Under dagarna i Alicante har jag, bland promenader och stilla morgnar, och framförallt sena nätter, börjat skriva på något som länge funnits i bakgrunden. En separat blogg inför släppet av boken. Inte om handlingen. I

Vi går mycket. Inte för att komma någonstans. Inte för att få ihop ett visst antal steg. Bara för att benen vill röra sig och tankarna behöver luft. Det är iallafall så som jag ser på det. I Alicante är det märkligt lätt att gå utan mål. Gatorna leder inte vidare till något viktigt. De leder bara vidare till nästa ögonblick. En skugga. Ett kafébord. Ett öppet fönster med röster som rinner ut. Hemma går jag ofta för att hinna. För att passa tider. För att ta mig mellan punkte

Det är morgon i Alicante .En sådan morgon som inte ställer frågor. Inte ber om svar. Inte vill bli något mer än just morgon. Jag sitter med frukosten framför mig. Det finns inget som måste hinnas ikapp. Inga punkter som väntar på att bockas av. Bara ett stilla nu, som får breda ut sig utan att be om ursäkt. Utanför rör sig staden långsamt. Någon drar upp en jalusi. Någon annan ställer ut stolar som om dagen redan vet var den ska ta vägen. Här känns det som att morgnarna inte