Det är en sådan där grå morgon när världen känns dämpad, som om någon vridit ner både färgerna och ljudet. Temperaturen har letat sig upp över nollstrecket under natten och lämnat vägarna lömskt hala. Den sortens halka som inte syns, men som märks. Novemberhalka. Den värsta av dem alla. Jag sitter vid köksbordet och äter mina räkcrêpes – helgens lilla ritual. Ett stilla tecken på att arbetaveckan faktiskt är över, att något annat kan få börja ta plats. Det är en bra start på

Fredag kväll. Veckan sluter sig som en bok man läst färdigt för nu. Som om dagarna stannar till vid dörren, tar av sig skorna och säger: nu räcker det så här. Den här veckan har varit just sådan – inte dramatisk, inte särskilt högljudd, men ändå full av små saker som letat sig in under huden. Det är den tiden på veckan då man för första gången vågar släppa taget lite. Man lämnar det som inte blev gjort, man slutar vrida och vända på det som borde varit bättre. Man bara landar

Torsdag kväll. Dagen efter, men ändå mitt i allt. Den här dagen har burit på en slags efterklang, som om världen fortfarande vibrerar lite lätt av gårdagen. Inte högljutt, inte märkvärdig, bara stilla på ett sätt som nästan känns omtänksamt. Torsdagar har alltid haft en egen rytm. De står där – lite undanskymda mellan veckans tyngd och helgens löften – och håller ihop det som varit och det som ska bli. I dag kändes det extra tydligt. Som om tiden drog ett djupt andetag till

Onsdag kväll. Lite äldre, ett helt liv rikare. Det är märkligt hur en dag kan kännas både helt vanlig och samtidigt som en liten skiftning i jordaxeln. Jag sitter här nu med en tystnad som känns som ett kvitto på allt som var i dag. Ett slags efterslag i kroppen. Ett lugn som landar där det ska. Att fylla år i min ålder… det är inte längre fyrverkerierna man tänker på. Det är inte paketen eller tårtan eller hur många som skrev grattis. Det är något helt annat. Det är mer som

Året är 1968. Mamma är nitton. Pappa är tjugo. Två unga människor som just tagit steget ut i vuxenvärlden och ändå står de där, med en liten pojke – jag – och allt förändras. Inte med buller och bång, utan på det där stilla sättet som bara ett barns andetag i ett sovrum kan förändra världen. Det är Sverige på 60-talet. Folkhemmet är fortfarande en idé som luktar sågspån, nybakat bröd och kvällstidningar på köksbordet. TV:n flimrar svartvit och bilarna låter som om de ännu i

Det är den där sortens kväll som känns som en övergång, som ett andetag mellan två rum. Ute är världen på väg att skifta färg. Det börjar i luften – små vita löften som ännu inte nått marken, men som redan förändrar ljuden, tankarna, stegen. Snö är alltid ett preludium. En paus. Något som drar handen över axlarna på oss och säger: sakta ner nu. Jag sitter här med en mugg glögg som ångar i fönsterljuset. Det är tisdag, men det kunde lika gärna vara vilken dag som helst när mör

Det är fredag kväll. Den sortens kväll när man vill stänga dörren om veckan, tända en lampa i hörnet, höja volymen precis lagom, och låta något följa en in i kvällen. Ibland är det en bok, ibland ett glas vin, ibland bara tystnad. Men inte ikväll. Ikväll är det Van Morrison – och låten Someone Like You. Jag vet inte vad det är med den låten som alltid hittar rätt, men den gör det. Den drar in en i det där mjuka, nästan blå ljuset som uppstår när man inser att helgen faktiskt

Idag kom snön. Tyst, nästan urskuldande, som om den visste att vi redan haft nog av väta och mörker och trötthet. Jag stod vid köksfönstret och såg hur de första flingorna la sig försiktigt på balkongen, som små vita löften. Och jag undrar… är regnperioden över nu? Är sjukdomstiden det också? I det här huset har det varit sjukt länge nog. Vi har hostat oss igenom dagarna, tappat röster och ork och ibland också tålamod. Det är som om tiden har gått i cirklar och allt annat fåt

Henrik Sjöfararen. Ett namn som nästan låter som en titel ur en gammal saga. Men han fanns på riktigt – en portugisisk prins som på 1400-talet stod vid Atlantens rand och blickade ut mot det okända. Han var inte själv någon sjöman, men han var den som fick andra att våga. Han byggde upp en hel rörelse kring upptäckarglädjen, en hunger efter att förstå vad som fanns bortom horisonten. Från hans centrum i Sagres skickades fartyg söderut längs Afrikas kust. Det var början på en

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Den 2 november föds min bror Ronny. På bilden sitter han i vår pappas knä och jag sitter bredvid – en ny människa i en värld som just då var i uppror, men som för vår familj kändes stilla och trygg. I det ögonblicket fick jag inte bara en bror, utan en vän för livet. En följeslagare genom barndomens lekar, genom hemligheter och skratt, genom de där osynliga trådarna som binder samman två liv på ett sätt man aldrig riktigt kan förklara. Vi var små när allt började. Världen var

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö