Jag går runt här hemma och förbereder mig inför måndagen. Det är som om hela huset sjunker ner i ett lugn och jag följer med. Och så fastnar jag i en tanke som inte velat släppa mig sedan igår kväll. Konserten. Ken Ring. Hans ord. Vi stod där i vimlet efteråt, ljudet fortfarande kvar i kroppen, som om det fastnat i revbenen. Han ville höra mitt uppriktiga omdöme, inte det artiga, inte det förväntade – det riktiga. Så jag sa som det var. Att jag uppskattade spelningen, att den

Det finns ett slags tystnad som jag saknar mer och mer. Inte den obekväma, inte den som uppstår när orden tagit slut – utan den rena, den som fanns förr utan att man ens tänkte på det. Den som inte behövde skapas eller skyddas. Den som bara fanns där, som luft. I dag är den nästan borta. Det är som om världen bestämt sig för att inga luckor får vara tomma längre. Kaffemaskiner piper, mobiler vibrerar, notiser faller som små stenar över dagen. Det är ljud överallt, men inte lj

Söndag morgon och Leon är i sin egen lilla värld där allt fortfarande lyser. Det är en vacker morgon. Ljuset är svagt, nästan trevande, och huset bär fortfarande spår av nattens tystnad. Man tänder ett ljus. Första advent. En början på något nytt, även om man själv ibland mest känner sig som något gammalt som försöker starta om ännu en gång. Men så finns Leon. Han lever i en värld där allt är nytt. Där varje flamma är ett äventyr, varje ljus en upptäckt. Där ett tåg i en lit

I förmiddags satt jag hemma, insvept i en filt och fortfarande med den där märkliga, envisa sjukdomströttheten i kroppen. På skärmen framför mig gled Thanksgiving-paraden genom New Yorks gator. Ett hav av färger, ballonger och musik. Jag har sett den där paraden på plats några gånger genom åren, stått i kylan längs 6th Avenue med en pappmugg kaffe i handen, hört sorlet, skrattet, värmen från människorna som samlas för något så enkelt som att fira tacksamhet. Jag har till och

Det finns människor som följer oss genom livet utan att de själva förstår vilken roll de haft. De gör inget väsen av sig. De skriker inte högst, tar inte störst plats, kräver inget tillbaka. De bara finns där – som en stadig hand i ryggen när man vinglar. Som ett ljus i ett rum där man inte visste att man famlade. När jag tänker tillbaka på mitt eget liv finns det sådana människor. Några nära. Några som råkade passera just när jag behövde någon, utan att de visste det. Det ka

Under förmiddagen fastnade jag framför Tommy Körberg som uppträdde på Nyhetsmorgon där han sjunger Tomas Andersson Wijs “Nu dör en sjöman”. Och visst – Körberg gör den bra. Han gör den på sitt sätt, stort, brett, med en röst som tar hela rummet i besittning. Det går inte att förneka hans hantverk eller hans förmåga att bära en text. Men ändå. Det där är en låt som bär på ett djup som bara Tomas själv riktigt kan återge. Det är hans sorts mörker. Hans sorts ljus. Hans sorts

Det finns stunder som inte ber om uppmärksamhet. De kommer inte med fanfarer, de bryter inte av dagen, de säger inte ens till när de är på väg. De bara kliver in. Ofta mitt i något helt vanligt. Som när kaffet rinner ner och man står där med händerna på bänken och väntar. Eller när man sitter i bilen ute på parkeringen innan man går in. Eller när man på kvällen går runt och släcker lamporna en efter en. Det är de där minuterna som nästan inte märks – de som ingen annan skulle

Det är lördagkväll och huset är tyst på ett sätt det bara blir när man är ensam hemma. Jag unnar mig det enkla: en julfilm. Det är nästan löjligt hur glad jag blir av det. Inte för att filmerna brukar vara särskilt bra – de följer samma mall, samma förutsägbara kurvor, samma möten vid någon gran eller gammal butik som hotas av stängning – men budskapet bär långt. Att det goda alltid vinner. Att kärleken alltid hittar sin väg tillbaka, även om den får ta en omväg genom överdri

Det är en sådan där grå morgon när världen känns dämpad, som om någon vridit ner både färgerna och ljudet. Temperaturen har letat sig upp över nollstrecket under natten och lämnat vägarna lömskt hala. Den sortens halka som inte syns, men som märks. Novemberhalka. Den värsta av dem alla. Jag sitter vid köksbordet och äter mina räkcrêpes – helgens lilla ritual. Ett stilla tecken på att arbetaveckan faktiskt är över, att något annat kan få börja ta plats. Det är en bra start på

Fredag kväll. Veckan sluter sig som en bok man läst färdigt för nu. Som om dagarna stannar till vid dörren, tar av sig skorna och säger: nu räcker det så här. Den här veckan har varit just sådan – inte dramatisk, inte särskilt högljudd, men ändå full av små saker som letat sig in under huden. Det är den tiden på veckan då man för första gången vågar släppa taget lite. Man lämnar det som inte blev gjort, man slutar vrida och vända på det som borde varit bättre. Man bara landar

Torsdag kväll. Dagen efter, men ändå mitt i allt. Den här dagen har burit på en slags efterklang, som om världen fortfarande vibrerar lite lätt av gårdagen. Inte högljutt, inte märkvärdig, bara stilla på ett sätt som nästan känns omtänksamt. Torsdagar har alltid haft en egen rytm. De står där – lite undanskymda mellan veckans tyngd och helgens löften – och håller ihop det som varit och det som ska bli. I dag kändes det extra tydligt. Som om tiden drog ett djupt andetag till

Onsdag kväll. Lite äldre, ett helt liv rikare. Det är märkligt hur en dag kan kännas både helt vanlig och samtidigt som en liten skiftning i jordaxeln. Jag sitter här nu med en tystnad som känns som ett kvitto på allt som var i dag. Ett slags efterslag i kroppen. Ett lugn som landar där det ska. Att fylla år i min ålder… det är inte längre fyrverkerierna man tänker på. Det är inte paketen eller tårtan eller hur många som skrev grattis. Det är något helt annat. Det är mer som

Året är 1968. Mamma är nitton. Pappa är tjugo. Två unga människor som just tagit steget ut i vuxenvärlden och ändå står de där, med en liten pojke – jag – och allt förändras. Inte med buller och bång, utan på det där stilla sättet som bara ett barns andetag i ett sovrum kan förändra världen. Det är Sverige på 60-talet. Folkhemmet är fortfarande en idé som luktar sågspån, nybakat bröd och kvällstidningar på köksbordet. TV:n flimrar svartvit och bilarna låter som om de ännu i

Det är den där sortens kväll som känns som en övergång, som ett andetag mellan två rum. Ute är världen på väg att skifta färg. Det börjar i luften – små vita löften som ännu inte nått marken, men som redan förändrar ljuden, tankarna, stegen. Snö är alltid ett preludium. En paus. Något som drar handen över axlarna på oss och säger: sakta ner nu. Jag sitter här med en mugg glögg som ångar i fönsterljuset. Det är tisdag, men det kunde lika gärna vara vilken dag som helst när mör

Det är fredag kväll. Den sortens kväll när man vill stänga dörren om veckan, tända en lampa i hörnet, höja volymen precis lagom, och låta något följa en in i kvällen. Ibland är det en bok, ibland ett glas vin, ibland bara tystnad. Men inte ikväll. Ikväll är det Van Morrison – och låten Someone Like You. Jag vet inte vad det är med den låten som alltid hittar rätt, men den gör det. Den drar in en i det där mjuka, nästan blå ljuset som uppstår när man inser att helgen faktiskt

Idag kom snön. Tyst, nästan urskuldande, som om den visste att vi redan haft nog av väta och mörker och trötthet. Jag stod vid köksfönstret och såg hur de första flingorna la sig försiktigt på balkongen, som små vita löften. Och jag undrar… är regnperioden över nu? Är sjukdomstiden det också? I det här huset har det varit sjukt länge nog. Vi har hostat oss igenom dagarna, tappat röster och ork och ibland också tålamod. Det är som om tiden har gått i cirklar och allt annat fåt

Henrik Sjöfararen. Ett namn som nästan låter som en titel ur en gammal saga. Men han fanns på riktigt – en portugisisk prins som på 1400-talet stod vid Atlantens rand och blickade ut mot det okända. Han var inte själv någon sjöman, men han var den som fick andra att våga. Han byggde upp en hel rörelse kring upptäckarglädjen, en hunger efter att förstå vad som fanns bortom horisonten. Från hans centrum i Sagres skickades fartyg söderut längs Afrikas kust. Det var början på en

Vi gick längs floden i häromdagen, där vattnet glittrade som om någon strött ljus över ytan. Längs kajen satt en man med sitt staffli, en målare, klädd i keps och med en pensel som rörde sig långsamt över duken. Framför honom – Porto, med sina färger, sina nivåer, sitt liv. Han verkade inte måla det han såg exakt som det var. Istället målade han något av känslan. Lät himlen bli lite blåare, taken lite varmare, floden lite lugnare. Jag stod en stund och såg på, och tänkte att

Den 2 november föds min bror Ronny. På bilden sitter han i vår pappas knä och jag sitter bredvid – en ny människa i en värld som just då var i uppror, men som för vår familj kändes stilla och trygg. I det ögonblicket fick jag inte bara en bror, utan en vän för livet. En följeslagare genom barndomens lekar, genom hemligheter och skratt, genom de där osynliga trådarna som binder samman två liv på ett sätt man aldrig riktigt kan förklara. Vi var små när allt började. Världen var

Porto är en stad som binds samman av sina broar. Sju stycken lär det finnas, men det är framför allt en som fångar blicken – Dom Luís I-bron, med sin stålkonstruktion som spänner sig mellan flodens båda sidor som en båge av tid. Den är både vacker och vardaglig. Här går människor sida vid sida med spårvagnar och bilar, med vinden i håret och utsikten under fötterna. Jag stod där igår och såg ut över floden Douro, och tänkte att broar alltid handlar om samma sak – att ta sig ö